Serietecknaren Martin Kellermans första roman utspelar sig i skärgårdsmiljö. SFT recenserar.
Florian lever som eremit på en ö i Stockholms skärgård som han i flera år bott på med sin farmor som enda sällskap. Han tillbringar sina dagar i ett medicinrus och planerar för sin bekymmersfria tillvaro i Thailand den dag han lyckats sälja den marijuana han odlar i hemlighet. Varför farmodern inte syns förstår läsaren snabbt. Hon har nämligen legat uppe i stora huset ända sedan hon dog av ålderdom. En gång i månaden lämnar han ön för att handla cigaretter och den frysta färdigmat som farmodern alltid ätit. Det sistnämnda för att alla ”tanter” i det lilla samhället som kände henne inte ska undra. Så en dag lägger två tonåringar till vid bryggan. Det är den snygga, populära Kea och hennes nördiga kusin Max. Deras ankomst väcker Florian ur hans handlingsförlamning, på gott och ont.
I sin romandebut använder sig Martin Kellerman, tidigare känd som den numera klassiska serietidningsfiguren Rockys skapare, av arketyper från komedins och skräckfilmens värld: här finns den kufiska eremiten med dunkla avsikter, den snygga tjejen och den finniga nörden. Kellerman leker medvetet med de stereotypa ingredienserna i sitt klaustrofobiska drama som alltmer urartar till en mardröm berättad ur de olika personernas perspektiv men med samma distanserade, humoristiska tonfall.
Den klichéartade kärlekstriangel som uppstår blir dock inte mindre tröttsam av textens ironiska självmedvetenhet. Men trots den konventionella roll hon tilldelats som föremål för besatt tillbedjan från två kufar är Kea den mest dynamiska av de tre huvudpersonerna. Florian beskriver henne förälskat som ”naiv”, men i själva verket är hon en ganska krass, humoristisk och dramatisk tonåring. Såsom snygg, populär och åtrådd ung kvinna har hon anammat en dubbel blick på sig själv där den egna självbilden samsas med bilden hon ser, och obarmhärtigt dissekerar, i männens blickar. Hon ser helt enkelt sig själv som de ser henne, vilket ger henne makt att i tankarna förlöjliga och desarmera deras åtrå – men det begränsar henne också. Det mest talande (och kanske sorgliga) exemplet är när hon onanerar och till och med i orgasmens ögonblick reflekterar över den åtrå hon måste väcka hos en potentiell, manlig tjuvkikare. Men när en våldtäkt äger rum lyckas berättelsen inte vara lojal mot Keas perspektiv utan väljer istället att skildra händelsen utifrån förövaren Florians perspektiv. Denna händelse ligger sedan kvar och skaver utan att vare sig Kellerman eller läsaren vet vad de ska göra av den.
Allt blir ingetär en bok som hade tjänat på att kortas ner och komprimeras betydligt eftersom det efter ett tag känns som att både intrigen och karaktärerna går på tomgång. Men även om konceptet inte bär riktigt hela vägen har Kellerman i sin lek med klichéer lyckats relativt bra med att gjuta liv i huvudpersonerna. Han har skapat en debutroman som är sorglig, stundtals rolig och bitvis riktigt spännande.