Teater Tillsammans har nischat in sig på samtida tyskspråkig dramatik. En röd tråd är samhällskritiken.

­– Det ska beröra eller uppröra mig personligen, säger Julia Beil Amarilla som är regissör och grundare av friteatergruppen som startade 2010.

På fredagär det premiär för Djurens rike från 2007, skriven av Tysklands mest spelade samtida dramatiker Roland Schimmelpfennig. I metateaterns form diskuterar pjäsen dagens osäkra arbetsförhållanden. Det handlar om några skådespelare som har spelat pjäsen I djurens rike under sex år. De har haft sina fasta rutiner och roller som lejon, zebra och antilop. Men plötsligt är pjäsen nedläggningshotad och ska kanske ersättas av en ny produktion. Vilka kommer att få sparken?

– Omorganisationen leder till misstro och ryktesspridning. Cheferna förhandlar bara med vissa skådespelare och alla hemlighåller om de fått ett erbjudande eller inte. Istället för att gå ihop kör alla sitt eget race.

Just skådespelarnas brist på organisering är pjäsens centrala budskap för Julia Beil Amarilla.

– Hade de gått ihop till ledningen istället kanske de hade kunnat påverka. Jag känner igen det själv från tidigare arbetsplatser, när man inte pratar öppet om vad som sker vid en omstrukturering. Jag väljer ofta pjäser som tar avstamp i min egen situation.

Arbetsförhållandena för teaterarbetare är i regel som för andra kulturarbetare. Man måste ofta ha ett jobb vid sidan av och det ses inte alltid som ett yrke utan mer som en passion eller en hobby. Teater Tillsammans är i sig en perfekt illustration av de frågor man vill lyfta med pjäsen.

– Vi är runt 20 personer i gruppen, nästan alla jobbar ideellt med friteater och har ett jobb vid sidan av. Man måste ju betala sina räkningar. Men nu har vi två veckor av intensiv repetition. Då måste många ta ledigt från sina jobb och då gäller det att kunna lägga undan. Vi vill visa att det här också är ett jobb, inte bara frid och fröjd för jag får spela lejon.

Men pjäsen diskuterar också förhållandena på ett allmängiltigt plan: arbete och arbetslöshet berör på alla samhällsnivåer.

Det verkar finnas en arbetskritisk tendens på scenen? Välkommen till prekariatet sattes nyligen upp på Kulturhuset.

– Vi är inne i en brytpunkt, säger Julia Beil Amarilla. Vi ska producera så mycket och hinner inte pausa. Många går in i väggen, andra jobbar inte alls. Vi behöver tänka om strukturerna för att få ihop det i framtiden. Möjligheten för att alla ska ha ett bra liv finns. Men måste vi jobba så mycket som vi gör? Vi kanske ska jobba sex timmar om dagen istället. Jag skulle själv vilja ha mer tid för familj och vänner.

En samhällskritisk botten finns i alla Roland Schimmelpfennigs pjäser men det som särskilt sticker ut är ett eget språk och ett ”eget förhållningssätt till verkligheten”, menar Julia.

– Den här blandningen med olika element, som fabel och metateater, är utmärkande. Det är en rolig form, tidigare har vi ofta satt upp väldigt realistiska pjäser.

Julia Beil Amarilla kom från Tyskland till Sverige som utbytesstudent 2008 och flyttade till Stockholm 2010. Hon startade teatergruppen genom ABF, som också kunde stå till tjänst med replokal.

– Herregud, så mycket stöd har jag aldrig fått tidigare för att göra dramatik, studieförbundssystemet finns inte i Tyskland på samma sätt. Det var magiskt, fantastiskt.

Men i takt med att gruppen och ambitionerna har vuxit växer också kraven på bättre villkor.

– Nu får vi produktionsstöd och det täcker vissa kostnader. Nästa steg är verksamhetsstöd, vi vill kunna betala löner enligt avtal. I dag får alla medlemmar ett arvode baserat på biljettförsäljningen som delas solidariskt.

Det var i samband med jobbet på en ungdomsgård i en liten tysk by som Julia Beil Amarilla upptäckte teaterns styrka. Många i byn hade högerextrema åsikter. Hon var med och satte upp en pjäs om unga i ett ghetto under andra världskriget.

– Jag hade dreadlocks och var inte särskilt omtyckt av de här ungdomarna, men när de fick höra om pjäsen blev de nyfikna. Jag kanske inte omvände någon, men teatern väckte ett intresse. Det hände något med dem.

Hur ser du på svensk teater om du jämför med Tyskland?

– Ska jag vara ärlig nu? säger Julia Beil Amarilla och skrattar. Den är lite försiktig. Man vill härma tysk teater men vågar inte gå ”all in”. Till exempel klär man av sig lite grann istället för hela vägen som är vanligt i tysk teater.

I Sverige tycks dessutom skådespelare ofta sakna en gemensam tolkning av vad de ska berätta, menar hon.

– Det är viktigt att en pjäs har något med mig att göra. Då kan jag förmedla det så att publiken känner att det har med dem att göra.

Kristina Abelli Elander är inte så uppmärksammad tidigare, trots att hon varit verksam som konstnär i över 40 år. Runt 1975–1976 föddes karaktären Superbruden, som också är namnet på hennes aktuella utställning på Kulturhuset.

– Superbruden är en lek med det manliga superhjälteidealet. Jag var i 23-årsåldern när jag skapade henne. Tillsammans med mina väninnor sökte vi våra identiteter. Vi ville inte vara den snälla flickan längre. Karaktären var en frågeställning om det kvinnliga, berättar hon för SFT.

Det var ett hårt klimat för kvinnor i konstvärlden på 70-talet, menar Kristina Abelli Elander som upplever att hon mötte motstånd. Man talade nedsättande om kvinnors konst och måleriet upplevde hon som en konservativ konstform. Kristina Abelli Elander bestämde sig för att skapa konst som ifrågasatte det föregivet manliga respektive kvinnliga.

– Jag var arg på den manliga konstvärlden och ville ge dem på nöten. Det var många som uppskattade humorn i mitt arbete, men många blev också upprörda. Jag ville provocera men trodde ju inte att jag skulle få så starka reaktioner som jag faktiskt fick. Många var arga och tyckte att mina verk var barnsliga och icke-konst, säger hon.

Kristina Abelli Elander beskriver sin konst som tilltalande i färgval men frånstötande i innehåll. Hon har genom åren arbetat med många olika material och metoder. Konstnärskapet startade i måleriet, men hon har även gjort skulpturer, skrivit serier och arbetat med tv. På 80-talet startade hon Bar Bar, en klubb kombinerat med galleri efter att konstnärsdrivna galleri Zon i Gamla stan hade lagts ner.

Under 1990- och 2000-talet har hon undervisat på Konstfack och varit gästprofessor på Kungliga konsthögskolan. Inspirationen har hon funnit i böcker, filmer och musik, hon nämner Nicki Saint de Phalle, Yoko Ono och Marie Louise Ekman som förebilder.

Utställningen visar hela Kristina Abelli Elanders produktion, från 1970-talet och framåt. Att arbeta i många olika uttryck har hjälpt henne att inte köra fast utan hela tiden förnya sig.

– Jag vill inte bli bekväm i mitt skapande, därför har jag hela tiden försökt hitta nya material. På så vis har jag också övervunnit mina igångsättningssvårigheter, berättar hon.

Flickor och kvinnor är en röd tråd i konstnärskapet. Intresset för de kvinnliga karaktärerna började i barndomen med Pippi Långstrump och Daisy Mae i Knallhatten, som kom att inspirera henne till Superbruden.

– Att jag har fokuserat mycket på flickor och kvinnor har känts naturligt. Det har handlat om mitt eget sökande efter vilken sorts kvinna jag ska vara och om relationerna till kvinnorna omkring mig, säger hon.

Kristina Abelli Elander säger att hon sett en stor förändring i kvinnokampen sedan hon själv blev medveten om den i sin ungdom.

– På 1970-talet handlade det om konkreta saker som lika löner och dagis. Nu talas det mer om identiteter och hur vi bygger dessa. Vad är en kvinna och vad är en man? Det har börjat handla mer om sociala och kulturella sammanhang. Den feministiska debatten är i ständig förändring och det måste den vara.

Såväl samhället i stort som konstklimatet är annorlunda nu än på 70-talet, konstaterar Kristina Abelli Elander.

– Mina grejer sticker inte ut så mycket i dag. När jag tittar på min konst nu kan jag undra: var det verkligen det här de blev så arga för?

Allt fler hittar fram till svensk hiphopkultur. Kanske för att Sverige utvecklats på liknande sätt som hiphopens hemland USA med en stark kommersialisering och uppdelning av fattiga och rika. Även i Sverige finns numera satellitstäder där människor äger två-tre bilar med någon sover på gatan ett stenkast därifrån, menar Pontus Gustavsson.

– Jag vill sprida alla berättelserna som finns därute. Historier om ett Sverige med segregation, rasism, gentrifiering, droger, religion och där dom marginaliserades historia berättas sida vid sida med dom mer rumsrena varianterna. Men det ska vara en bra balans, säger han och betonar att det finns en bredd och geografisk kontext i podden.

Pontus Gustavsson menar att hiphop generellt ofta slagit underifrån och bidragit till att ha skapat en mer politiskt medvetenhet.

Till vardags jobbar han deltid som personlig assistent så en stor del av sin fritid tillbringar han med att förbereda radioprogrammen på webben. Initiativet till podden Gatuslang fick Pontus Gustavsson när han sände studentradio i Göteborg 2004. Med ett stort teknik- och musikintresse så var det logiskt att följden skulle bli radioprogram. Två mikrofoner, stativ och ljudkort har han investerat i. Men podden är ingenting han blir rik på.

– Folk brukar tacka för bra program och bjuda på en bärs under en konsert, typ. Lyssnarna är framför allt killar i 20–40 årsåldern som vill djupdyka.

Ett podprogram på två timmar kräver ungefär två dagars arbete med research, intervju och redigering berättar Pontus Gustavsson.

– Hiphopen har vuxit från att ha varit en undergroundscen till dagens kändisskap. Utmaningen är istället att få slipade artister som går på autopilot när dom intervjuas att ge något unikt av sig själva. Till min hjälp har jag en grundlig research där ofta nära vänner bidragit med guldkorn om artisten.

Han är nästan ensam om att skildra den svenska hiphopscenen. Ett av få undantag är musikjournalisten Mats Nileskär som nog får säga vara den som introducerat hiphopen i Sverige via sina musikprogram i P3 Sveriges Radio under fyra decennier. I dagsläget har nästan nittio program gjorts i Gatuslang under dom cirka tre år som Pontus jobbat med podden. Han har intervjuat Petter, Latin Kings, ADL, Ken Ring, Timbuktu, Gurra G med flera, men drömmer om att få Ayo, Leila K och Feven att ställa upp i programmet. I november blir det en riktigt fet fest när Gatuslang firar treårs-jubileum, säger han. På frågan hur länge han kommer att fortsätta jobba med Gatuslang så svarar Pontus Gustavsson:

– Jag säger som MC Tim: Jag kommer att hålla på tills jag slutar!

I sommar visar Arkitektur- och designcentrum, Arkdes, utställningen Reprogramming the city, som handlar om hur städer kan utvecklas och få stadsborna att må bra. Det handlar om att upptäcka den outnyttjade potential som redan finns i städerna. Istället för att se strukturerna, systemet och ytan som ett slutresultat av en tidigare kreativ process borde man se det som startpunkten för en helt ny process, menar den amerikanske urbanstrategen och curatorn Scott Burnham som ligger bakom utställningen.

– Det handlar om att använda det som redan finns men på ett bättre sätt. Det är inte hållbart att ta bort och ersätta med något nytt. Det är slöseri i städer som växer i befolkningsmängd och kämpar om begränsade ytor, tillgångar och finansiering. Omprogrammering av staden handlar om att tillämpa ett hållbart tänkesätt i varje del av det befintliga fysiska landskapet i staden, säger han.

Ett 40-tal projekt presenteras i utställningen, bland annat visas Growing underground, grönsaksodling med LED-lampor i Londons övergivna tunnlar under Claphams gator, men även en satsning på ljusterapi i ett 30-tal busskurer i Umeå. Något som resulterat i ökat bussåkande. Utställningen handlar om frågor som städer står inför – mat, vatten, bostäder, energiförsörjning och välbefinnande. Tanken är att inspirera och visa på lösningar.Initiativtagaren Scott Burnham är övertygad om att man tillsammans kan göra mer av stadens struktur samtidigt som stadens funktioner förbättras.

­­­– Ett exempel är Stockholms parkeringsautomater som håller på att fasas ut och innehåller en enorm mängd teknisk utrustning som kan komma till ny användning. Kanske kan man efterlysa städning eller sandning av gatan via automaterna?

Insektsfarmen Buzzbuilding är ett annat klimatsmart exempel på en lösning som skulle kunna göra Stockholm självförsörjande på protein. Stockholms rondeller blir odlingsplatser med ätbara proteinrika insekter. Naturligtvis finns även ett vegetariskt alternativ för de som inte äter kött – algodling där värmen tas från stadens bilavgaser.

En mer kontroversiell idé står arkitekterna Miguel Lara och Petter Jacobson för. De vill hellre bygga rum för utsatta människor än exklusiva bostäder. Utanför Arkdes har man placerat deras prototyp till Gapahuk, ett slags uppgraderat vindskjul med odlingslådor på en inbyggd gård. Originalet har placerats i Hornstull. Syftet är att väcka debatt om och bryta gentrifieringen, menar de bägge arkitekterna på Vi Arkitektur.

– Vi är medvetna om det moraliskt tveksamma i att acceptera människors utsatthet istället för att försöka göra någonting åt det. Förslaget ifrågasätter den rådande gentrifieringen samtidigt som den cementerar den, säger de.

Enligt Lotta Granqvist, projektledare på Arkitektur och Design Centrum, så kommer prototypen till Gapahuk att auktioneras ut när utställningen är över och pengarna skänkas till Stadsmissionen. Tanken är även att locka besökarna att lämna in egna förslag och idéer till att på bästa sätt omprogrammera huvudstaden och hittills har redan ett flertal förslag lämnats in. Utställningen pågår fram till 30 augusti.

Kenneth Seremet ville hitta ett sätt att lyfta Rinkebyborna i andras ögon och skapade därför Radio Rinkeby under artistnamnet Kenny Black. Ett radioprogram som sändes live på nätet en timme i veckan och presenterade boende i Rinkeby från ett eget perspektiv.

– De första avsnitten handlade om att presentera intressanta Rinkebybor. Men inte de där klyschorna, utan människor som bryter mot normen som många tror att vi har i Rinkeby. Inte personer som jobbar med till exempel moskén eller jobbiga ungdomar, utan någonting helt annat.

Det första programmet sändes i april 2014 och gästen var kulturarbetaren Ubah Musse. Hon scendebuterade 2011 på Riksteatern med monologen Vem sover i natt? och är i dag bland annat skådespelare och manusförfattare. I senare program fanns gäster som modedesignern Aysha Jones Ceesay och politikern Ann-Margarethe Livh (V).

– Jag känner Ann-Margarethe Livh, hon är Rinkebybo sedan många år. Det är ju intressant med en politiker som faktiskt bor i en stadsdel som politikerna pratar om. Sen brukar jag säga att hon tagit en kula för demokratin nere i Mogadishu, det är klart att hon skulle vara med i programmet.

Men Radio Rinkeby har också haft gäster som inte har en anknytning till området utan varit inbjudna av en annan anledning, som musikern Papa Dee.

– Det är också en viktig grej med Radio Rinkeby, att jag kan koppla folk med kändisskap till Rinkeby. Hitta personer som Papa Dee, en kändis. Koppla honom till Rinkeby och samtidigt kunna prata om andra perspektiv än artisteriet i programmet, säger Kenneth Seremet.

Radio Rinkeby handlar inte bara om gästerna utan även till stor del om musiken. Kenneth Seremet har haft en lång dj-karriär under artistnamnet Kenny Black och han driver i dag ett eget skivmärke. Det är inte ovanligt med 70-talsfunk eller Detroit-inspirerad house i programmen, varvat med ett samtal med gästen. Inför varje avsnitt väljer han omsorgsfullt ut musiken beroende på vem som är gäst för dagen.

– Det finns en tydlig tanke med musiken. Eftersom det är gästen som är utgångspunkten vill jag också att musiken ska stämma in på dennes personlighet. Det krävs några timmars förberedelse om det ska kännas genuint. En av mina gäster påminde om Donna Summer, då inledde jag showen med Donna Summer. Men inte med den mest kända låten utan en skön b-sida som är skitfet, men som inte blev en hit.

För Kenneth Seremetär det klassiska radioformatet något han vill bevara, från tiden då radioprataren presenterar låten över introt för att sedan bli tyst när sången kom igång. Men det är inte det enda han vill slå vakt om.

– All musik som spelas i radion är på vinyl, förutom när någon gäst kommer med sitt eget material. Det är viktigt för mig att bevara det formatet av skäl som ljudkvalitet, nostalgi och kultur. Men också något som lämnas efter till framtida generationer, något som består, säger han.

Radio Rinkeby sändes live i webbradion Radio Skanstull som har en lokal på Regeringsgatan i Stockholm. Lokalen är en kombination av radiostation, bar och restaurang. För Radio Rinkebys gäster kunde det ibland uppstå förvirring när det visade sig att programmet inte sändes från Rinkeby utan från innerstaden. Men för Kenneth Seremet var det en del av styrkan.

– Målgruppen var från början tänkt att vara innerstads-hipsters, Radio Skanstull-folket, att ge dem ett nytt perspektiv i sin uppfattning om människor i Rinkeby, till exempel om hur unga kvinnor med muslimsk bakgrund egentligen lever. Jag ville presentera människor, som när man hör deras berättelser förstår att de inte är så olika en själv, trots allt.

Men det handlade också om att ta plats i det offentliga rummet.

– Det var inte stan i Rinkeby utan det var Rinkeby i stan. Vi tog plats på Regeringsgatan och var med och påverkade agendan, säger Kenneth Seremet.

Samarbetet med Radio Skanstull är i dag avslutat och Kenneth Seremet planerar att köra Radio Rinkeby på
fm-bandet, efter att radiostationen MRS 90,5 visat intresse för det.

– Ska radio Rinkeby fortsätta så är det ut på fm-bandet. Poden är begränsad på ett sätt, visst det är nice att du kan ladda ner den och lyssna på den när du vill, men det är även fett att sitta och lyssna i bilen. Låta de båda världarna mötas för bästa resultat.

I Rinkeby pågår det en stor ombyggnation i form av Rinkebystråket som ska bli en handelsgata med butiker på båda sidor av vägen. Det står även hela portuppgångar med tomma lägenheter eftersom de ska renoveras. Som Rinkebybo funderar Kenneth Seremet mycket på vilka effekter sådana byggprojekt har på stadsdelen. Trots att det inte är klart kring hur Radio Rinkeby kommer att sändas i framtiden har Kenneth Seremet redan planer på vilka gäster han skulle kunna tänka sig att ha med, däribland de olika bostadsbolagen.

– Jag skulle vilja ha med Familjebostäder, då de är en av Rinkebys största aktörer, prata om Rinkebys framtid. Jag skulle vilja gör ett program om Victoria park och deras agerande. Jag skulle vilja ha med Sven-Olof Johansson, som är den enskilt största ägaren till alla förortscentrum. Hur ser en sådan maktgubbe på att göra affärer ute i orter som Rinkeby, funderar Kenneth Seremet.

Det råder ingen brist på
programidéer. Något datum för när Radio Rinkeby kommer igång igen är inte spikat, men tills vidare kan man lyssna på alla tidigare avsnitt av Radio Rinkeby på Soundcloud.

Stockholms länsmuseum och den ideella rörelsen The unstraight museum samarbetar för att samla in platser som har varit viktiga för hbtq-rörelsens historia.

– Målet är att ett flertal skyltar ska upp som visar på intressanta platser, byggnader eller personer som haft betydelse för hbtq-rörelsen, säger Jennifer Shutzberg, pedagog på Stockholms Länsmuseum och projektledare för Stockholm region unstraight.

Sedan 30 år tillbaks har länets institutioner arbetat med att skylta upp kulturhistoriskt intressanta platser, exempelvis var JAS-planet störtade och olika författarbostäder.

– Men nu vill vi få in fler perspektiv när vi berättar om olika platsers historia. Även marginaliserade och osynliggjorda grupper måste få ge sin bild för att vi ska kunna ge en mer sann och mångfacetterad bild av historien.

Projektet med insamling av platser har redan inletts. Målet är att skyltar redan ska sättas upp i fem kommuner under nästa år. Länsstyrelsen stöder projektet med 200 000 kronor.

– Nu hoppas vi att länets invånare ska dela med sig av sina historier och även ladda upp sina bilder i vår bilddatabas, säger Jennifer Schutzberg och syftar på Samtidsbild, länets gemensamma fotoarkiv.

Materialet kommer att arkiveras och därefter tillgängliggöras. Redan nu har förslag ramlat in om bland annat platser där man organiserat sig, diskotek, badplatser, parker och uppväxtorter.

Jennifer Schutzberg understryker även att man ska anstränga sig för att inte enbart uppmärksamma redan kända företrädare för rörelsen, som Jonas Gardell och Eva Dahlgren.

– Ett exempel är Tyresövallen där fotbollslaget TFF tränade och där flera av spelarna var öppet lesbiska. Sådant har haft betydelse för de tjejer som varit aktiva inom idrottsrörelsen.

– Vi vill lyfta hbtq-rörelsens historia. Det är en demokratifråga. Det är inte enbart EN historia som ska berättas. Normen har varit en heterosexuell man. Kvinnor, barn och hbtq-personer förekommer mer sällan och det vill vi ändra på.

Region unstraigt-projektet är intresserade av att få tips på allt från äldre historia till nutidshistorier.

– Vi på museet har ju inte all kunskap, därför behöver vi hjälp av människor runt om i länet. Vi efterlyser framför allt historier utanför innerstaden.  

Har du berättelser som du vill dela med dig av så mejla Eleonora Fors Szuba på The Unstraight Museum på contact@unstraight.org eller ladda upp bilder på Stockholms länsmuseums hemsida.

I en artikel om dataspel från 2005 förutspådde en spelutvecklare att artificiell intelligens skulle komma att revolutionera möjligheterna för berättelser. Inom några år skulle vi kunna träda in i världar med autonoma karaktärer, där händelseutvecklingen uppstår ur möten mellan människa och artificiell intelligens. Dittills hade de flesta storydrivna spel erbjudit begränsade valmöjligheter – några olika vägar att ta, några repliker att välja mellan.

Det har gått tio år sedan dess. Man skulle kunna säga att inte mycket har hänt. Datorers självständighet och intelligens imponerar inte direkt. Men det finns ändå spännande möjligheter för historieberättande i spel som saknas inom film och litteratur.

The Stanley parableär ett humoristiskt och sinnrikt metaspel som handlar om just valfrihet. Man antar rollen som Stanley och leds av en berättarröst genom ett tomt kontorslandskap. Ganska snart inser man att man inte behöver gå den väg som rösten manar till. Varje gång man gör ett nytt vägval förgrenar sig spelet tills man når en punkt där man måste börja om. Spelet har ett oöverblickbart antal slut, eller inget slut alls om man så vill. The Stanley parable handlar om vad The Stanley parable är, spelet försöker hela tiden definera och omdefiniera sig och naglar aldrig fast sin egen innebörd och form.

Dataspelsindustrin har sedan länge vuxit ur källaren och omsätter mer än biobranschen. Ett blockbuster-spel som Grand theft auto 5 har en budget på över två miljarder kronor. Att marknaden blivit så stor har gett utrymme för indieutvecklare, men också gjort det möjligt för stora spelföretag att satsa på mindre projekt vid sidan av kassakorna. Ett exempel är Valiant hearts av Ubisoft. Den omsorgsfullt tecknade berättelsen utspelar sig under första världskriget, där man får ikläda sig fyra roller. Karaktärerna kommer från olika länder, och under kriget tvinnas deras öden samman. Det är ett nedtonad spel, långt ifrån glorifierande storproduktioner om krig. Här skildras mänskligt lidande och drömmar och spelet bygger mer på samarbete än på att vara snabb med knapptryckningen för att skicka iväg kulor. Dessutom får man lära sig mycket om första världskriget genom faktarutor åtföljda av autentiska bilder.

Medan Ubisoft är en koloss på spelmarknaden befinner sig Freebird games i andra änden av spektrumet. Den kanadensiske designern och kompositören Kan Gao gör minimalistiska indiespel och är mest känd för kritikerrosade To the moon. Hans senaste spel, som inte tar mer än ett par timmar i anspråk, heter A bird story. Med hjälp av stämningsfull musik och en liten pixlig gubbe lyckas Gao skapa en hjärtskärande historia om en pojke som inte har några lekkamrater och vars föräldrar aldrig syns till. En fågel med skadad vinge blir pojkens väg ut ur ensamheten. Spelet innehåller inte ett enda ord, allt berättande är visuellt.

Valiant hearts och A bird story visar hur gripande spel kan bli även om de befolkas av tecknade figurer, långt ifrån detaljskärpan i många nyare spel som lägger ner stora summor på grafiska muskler. Här måste man själv använda sin fantasi, fylla i luckor, skapa sig inre bilder.

TV-serien har gått från att vara en lillebror i skuggan av långfilmen till att dra till sig de största stjärnorna och breda ut sig i finrummet. Även i spelbranschen har det blivit vanligare att släppa spel uppdelade i episoder och säsonger. Det gäller framför allt storydrivna spel. Telltale games jobbar ofta i episodformat och fokuserar på att skapa intressanta karaktärer. De val spelaren gör påverkar berättelsen, men interaktiviteten är begränsad, och det kallas ibland visuella romaner. Tales from the borderlands, Back to the future och The wolf among usär några av Telltale games titlar som gått hem hos både kritiker och spelare. Kronan på verket är The Walking dead. I likhet med tv-serien är det ett drama, där zombies egentligen mest är en bakgrundsfond för att skildra människor. Men det är en annan berättelse och ett eget persongalleri, med karaktärer som åtminstone jag tycker är finare utmejslade och lättare att tycka om än personerna i tv-serien.

Life is strange från Dontnod entertainment är även det ett episodspel, där tre avsnitt av första säsongen släppts hittills. Som spelare iklär man sig rollen som Maxine Caulfield som är 18 år och studerar fotografi vid en skola i det lilla samhället Arcadia bay. Maxine upptäcker att hon kan vrida tillbaka tiden, vilket ger spelaren möjlighet att ändra sig och hitta nya lösningar på problem. Men det övernaturliga inslaget är precis som zombies i The walking dead underordnat karaktärsutveckling och berättelse. Framför allt handlar spelet om relationen mellan Maxine och barndomsvännen Chloe.

Kvinnliga huvudrollsinnehavare i äventyrsspel är inte något nytt eller ens ovanligt. Vad som känns spännande med Life is strange är att det fokuserar på tonårsproblem och vardagsliv. Sånt som sopas under mattan i de flesta spel. För mig får den lite gråtrista och jobbiga vardagen ett nytt skimmer i Life is strange, förhöjs.

Gone home från Fullbright LLC har mycket gemensamt med Life is strange. Båda spelen handlar om unga tjejer som står på tröskeln till vuxenvärlden. Men berättartekniskt skiljer de sig åt. I Gone Home kommer Katie hem efter ha rest runt i Europa ett år och finner att huset står tomt, föräldrarna och lillasystern är spårlöst borta. Som spelare går man runt i huset och letar i lådor och hyllor efter ledtrådar. Långsamt bildar fragmenten en helhet, vad som har hänt klarnar.

I likhet med flera andra av spelen i den här artikeln har Gone Home anklagats för att inte vara något riktigt spel. Anklagas kanske låter som ett märkligt ordval, men dataspelsfundamentalister kan bli hätska när de dömer ut titlar som de menar har för långa filmsekvenser eller begränsade valmöjligheter.

För några veckor sedan släpptes Her story, en gräsrotsfinansierad deckargåta skapad av Sam Barlow. Her story är ett så kallat fmv-spel, vilket innebär att det innehåller filmklipp av riktiga skådespelare. Det tog inte många timmar efter releasen innan det dök upp ett flertal trådar i forum med likartade budskap: ”Det är här är inget RIKTIGT spel!”.

I Barlows skapelse får man tillgång till en omodern databas från 1990-talet som innehåller flera vittnesförhör med en brittisk kvinna vars man har försvunnit. Kruxet är att det inte går att se inspelningarna i sin helhet. Databasen är uppbyggd så att man bara kan se korta klipp som är kopplade till sökord, ord som man själv måste komma på.

Spel eller inte? Her story bjuder i alla fall på en spännande upplevelse i en annorlunda form, där man själv får pussla ihop intryck och upprätta en kronologi. Det ger en känsla av delaktighet, och det är det som är styrkan i interaktiva berättelser. Valfriheten må ibland vara ett välberäknat illusionsnummer. Men få andra konstformer öppnar på ett liknande sätt dörrarna på vid gavel och bjuder in åskådaren att delta.

Jan Sjunnesson, tidigare chefredaktör på SD-ägda Samtiden och numera skribent på hatsajten Avpixlat arrangerar ett alternativt Pride-tåg mellan Tensta och Husby. Rasister utnyttjar hbtq-personers kamp som slagträ mot muslimer, menar motdemonstranterna.

”Pride Järva” är tänkt att gå från Tensta till Husby under nästa vecka. Arrangören Jan Sjunnesson är är tidigare chefredaktör för SD-tidningen Samtiden och skriver numera för den rasistiska och islamofobiska sajten Avpixlat. Nättidningens chefredaktör Mats Dagerlind, som på sin twitter jämfört homosexualitet med tidelag och incest, har givit Pride-evenemanget sitt öppna stöd. Jan Sjunnesson säger dock att Pride Järva inte har något med SD eller Avpixlat att göra.

– Klart jag kan förstå att den kopplingen görs, men det är ett medvetet missförstånd. Jag gör det här som Sverigevän. Syftet är att visa att Sverige är ett öppet och tolerant land, där yttrandefriheten gäller överallt.

Varför just i Tensta och Husby?

– Det finns inga öppna hbt-sammanhang i Tensta och Husby och folk reser inte därifrån till innerstadens Pride. Därför behövs det just där.

Vad vet du om hur det är att leva som hbtq-person i dessa områden?

– Jag har jobbat i Husby i fem år. Sen har ju Per Pettersson beskrivit i Expressen att det är inte som Södermalm, där bögar kan gå hand i hand.

Du uppmuntrar folk att visa mycket hud i demonstrationen. Varför?

– Amineh Kakabaveh och Zeliha Dagli [i Expressen respektive Aftonbladet, red. anm.] har ju varnat för att det inte accepteras att klä sig hur man vill i Husby, så det är väl utmärkt om kvinnor vill visa magen och benen som protest. Pride var provokation, nu har det blivit en institution, det provocerar ingen.

Provocera har Jan Sjunnesson redan lyckats med. Stockholm Pride och RFSL tar avstånd. Och ett protestarrangemang, ”Antirasistiskt Prideparkhäng på Järvafältet” har snabbt samlat många gånger fler deltagare (655 i skrivande stund) än ”Pride Järva” (135). Initiativtagaren till protestmötet, Akallabon Emelie Mårtensson, har hjälp av vänner från sitt nätvärk av ”queers i Järvaområdet”.

– Jag blev så frustrerad av hela grejen att rasister tar hbtq-personers röst för fruktansvärda syften. De försöker ställa en förtryckt grupp mot en annan, något som bara ger mer makt åt förtryckarna. Det är ett så ont uppsåt.

Hon känner inte igen den bild av homofobiska Husby som Sjunnesson beskriver.

– Det är vanligt att rasister som kommer utifrån ska tala om för mig som bor här att jag inte kan röra mig fritt för att det finns många muslimer... Det stämmer inte alls med min världsbild – jag upplever det tryggare här än andra ställen, säger hon.

Behövs ett Pride i Järvaområdet?

– Det första jag tänkte när jag såg rubriken Pride Järva var att det här är nånting bra. Sen fick jag tips om vem som grundat det. Det vore absolut en positiv grej med Pride i förorten. Det är också grunden till att jag skapade detta eventet. Det ska vara starkt och välkomnande. Rasisterna är få.

Kista bibliotek är nominerat till ett internationellt pris som ett av världens fem bästa. De har tredubblat besöken, och dubblat utlånen på mindre än ett år.

– Nu ligger vi mitt i Kista galleria. Vi har bara flyttat kanske 100 meter men den sträckan har betytt mycket, säger verksamhetschef Elisabeth Aquilonius.

Nya större lokaler i ett nytt läge. Stockholms generösaste öppettider. Ett medvetet arbete för att nå nya grupper. Det är några av de faktorer som har lett till att Kista bibliotek blivit nominerat till ”Public library of the year” (Årets offentliga bibliotek). Priset delas ut av Kulturstyrelsen i Danmark och med prispengar på 5 000 dollar från amerikanska it-företaget Systematic.

– Så vitt jag vet är det största priset i branschen, så nomineringen betyder mycket för oss. Det är inte heller vanligt att Sverige uppmärksammas internationellt. Väldigt roligt för besökarna och för medarbetarna som arbetat stenhårt för det här, säger verksamhetschef Elisabeth Aquilonius. Övriga nominerade kommer från Kenya, Spanien, Nya Zeeland och Australien.

Syftet med prisetär att utveckla framtidens bibliotek. För Sveriges del ser det mörkt ut på den fronten. Mer än två offentliga bibliotek i månaden har stängt under de senaste åren och besöken har minskat kraftigt, enligt KB:s statistik från 2013.

Men Kista går mot strömmen. Biblioteket har bland annat lyfts fram för sin placering i ett mångkulturellt område. Dessutom är Kista bibliotek nominerade till svenska tävlingen Årets bibliotek som utses av akademikerfacket DIK varje år.

Biblioteket har sedan flytten i höstas öppet till nio på kvällarna 362 dagar om året, och bara huvudbiblioteket på Sveavägen har större yta. I Kista finns även en scen, föreläsningssal, en så kallad black box (ett ljudisolerat rum där det hålls författarsamtal med mera) och 20 studierum i olika storlek. Biblioteket har som målsättning att 40 procent av utbudet ska vara på andra språk än svenska. Just nu är det 25 procent.

– Biblioteket ska vara en öppen, demokratisk arena för alla. Vi syns på ett annat sätt nu. Vi finns där människor handlar mat, och passerarar till tunnelbanan. Själva gallerian har ett stort upptagningsområde. Våra besökare kommer från hela Järva, men även Jakobsberg, Sundbyberg och Solna, säger verksamhetschef Elisabeth Aquilonius.

Blir inte satsningen som ni har gjort väldigt dyr?

– Nej inte om man tittar på besökare per krona, då blir det inte högre.

Det har förts en debatt i år om att det ”inte är tyst på biblioteken längre”. Hur är det hos er?

– Vi ska kunna erbjuda både och. Här finns det platser för reflektion och läsning. Samtidigt vill vi vara en kulturell aktör med plats för olika samtal.

Fotnot: Vinnaren av Public library of the world tillkännages den 16 augusti, och Årets bibliotek på bokmässan i Göteborg 24 september.

På upp till 101 ord ska 101 stockholmsbor mellan 10 och 101 år få sina texter publicerade i en liten bok, vissa av dem tonsatta. Skrivandet ska få stadens invånare att närma sig varandra.

– Vi väcker ett behov av att dokumentera och bevara staden för framtida generationer. Det är som vykort från staden, säger Livia Ramirez, som startade textinsamlingen i våras.

Sedan dess har över 200 bidrag skickats in till ”101 ord till vårt Stockholm”, som ska utmynna i en liten bok. Livia Ramirez kollega, musikern Tomas Brink har nu även tonsatt den första av texterna.

– Den berörde mig, jag blev alldeles varm. Det var stort att inse att en 12-åring kan berätta så mycket, säger han.

Texterna ska få stockholmarna att komma närmre varandra. Hur då?

– Vi ger människor ett verktyg att lämna anonymiteten för en gemenskap. På vår facebooksida ser vi till exempel en man på 83 år har kommenterat en tjej på 17 – bara det säger till oss att de redan har kommit närmre varandra, säger Livia Ramirez.

Bland de inkomna bidragen finns Ulla, 83, på Norrmalm, som skriver om Strömmens svanar och drömmer tillbaka till sitt bröllop i Seglora kyrka. 14-åriga Heba i Kista berättar om ”väggen” till den svenska världen. Det helt ideella initiativet är även tänkt att främja läsande och skrivande, och den som inte vill skriva på svenska kan få sin text översatt. Och de har redan nått ut stort, berättar Livia Ramirez.

– Vi får mail varje dag från folk vi inte har nån aning om vilka de är. Vissa har skrivit i hela sitt liv. En sak som gör oss extra stolta är att några hemlösa kvinnor har skickat sina bidrag.

Den som vill delta skickar sina max 101 ord till kontakt@101ord.se före den 3/9 2015.

Det är för fjärde året som Stockholm Folk Festival intar Hesselby Slotts borggård och park. I dag fredag och i morgon lördag fylls området av musik och dansintresserade. Festivalens besökare har tidigare år varit lika aktiva i musicerandet som de artister som framträder på festivalens scener. Det är något festivalens producent Hilda Sandgren vill se fortsätta i år.

– Vi vill att publiken själva tar med sig sina instrument för att jamma och buskspela på vår borggård. Vi hoppas att de blir inspirerade att lära sig ett nytt instrument eller kanske starta band, men också att publiken har en viktigare roll än att endast vara en konsumerande publik, säger hon.

Festivalen har alltid ett tema och i år är det Skottland och Mellanöstern vilket är något som kommer att märkas under dagarna. Hilda Sandgren berättar att hon och hennes kollegor gärna tittar på hur demokrati och musik hör ihop. När de funderade över årets tema så tyckte de att säckpipans ursprung från Egypten var intressant, men också säckpipans roll i den keltiska musiken.

– Säckpipan förknippar man ju med Skottland och den förkommer ju jättemycket i keltiskt musik. Den musiken är ju vida spridd i svensk- och nordisk folkmusik, säger hon.

– Sen har ju Skottland också haft ett intressant år vad gäller demokratin i och med sin folkomröstning om att lämna Storbritannien.

Besökarna kommer att erbjudas provspela säckpipa med hjälp av Stockholm pipe band som kommer att hålla i workshop om säckpipor. Man kommer att få klämma och känna på säckpipor eller om man har problem med sin egen säckpipa, kan man få tips och råd från medlemmarna i bandet. Även några av festivalens artister är från Skottland så som folkmusikbandet Rura. Säckpipans koppling till Egypten är dock inte enda anledningen till att Mellanöstern delar tema med Skottland. Att det lever många människor med rötter från Mellanöstern i Sverige har bidragit till ett stort utbud av musik och artister från den delen av världen.

– Det är väldigt intressant eftersom det händer så mycket i mellanöstern och det är så mycket bra musik, kultur och konst som kommer därifrån. Vi vill helt enkelt lära känna kulturen och traditionerna bättre, säger Hilda Sandgren.

StockholmsbaseradeThe nordic ishrak ensemble ska uppträda med folkkära verk från både Syrien och Irak. Ensemblens kapellmästare Mousa Elias berättar att deras musik tidigare väckt känslor för många i publiken.

– De känner sig hemma, som att vara tillbaka i hemlandet. När vi spelar blir en del glada och en del gråter när de kommer ihåg gamla historier, säger Mousa Elias.

Jämställd bokning av artister är inget som varit en självklarhet bland landets festivaler i sommar. Men Stockholm Folk Festival säger sig ha lyckats bra och att det inte varit någon svår uppgift.

– Det har varit en angenäm utmaning för oss och inte svårt alls. Vi tittade på varje bokning och räknade hur många de var av respektive kön. Det är ingenting som varit jobbigt utan bara positivt och lätt, säger Hilda Sandgren.

Female singer songwriters är ett nätverk som startades av singer-songwritern Susanne Fellbrink. Hon har etablerat en plattform på internet som ska synliggöra kvinnor som är artister samt hjälpa arrangörerna att hitta dem. Närverket kommer att ha ett eget tält i parken där 24 artister kommer att uppträda och trots namnet på nätverket så är musiken från fler genrer än singer- songwriter.

– Jag har arbetat i musikbranschen i många år och ofta mött arrangörer som säger sig vilja boka mer jämställt men att de inte vet hur de ska hitta artister som är kvinnor. Många har även påstått att det inte finns några att boka. Därför tänkte jag att det vore bra att samla dem på ett ställe, säger Susanne Fellbrink.

Då festivalen äger rum på Hesselby slott gör sig Bellmans anknytning till slottet extra påmind i år. Han musicerad mycket på slottet och det är 275 år sedan han föddes. Detta jubileum kommer att uppmärksammas i flera musikframträdanden. Festivalen är även arrangör för Schottis-SM för första gången som kommer att avgöras under lördagen. Det kommer också att finnas många workshops för instrument- och dansintresserade och festivalen har flera aktiviteter för barn och är tillgänglig för alla.

”Ett lekmanifest kring våra gemensamma utrymmen”. Så väljer de medverkande från UngaTur själva att beskriva föreställningen Du vet havsdjupen som har premiär den 1 september på Turteatern i Kärrtorp. Projektet har en starkt kollektiv prägel, med ett team som varit i delaktigt i processens alla stadier. Det är en föreställning som vill skapa kontakt med närområdet och den gör det genom de fiktiva karaktärerna Gloria och Frida, som publiken bokstavligen får följa när de leker, fantiserar och promenerar i Kärrtorp, det område där de bor.

Jag träffar UngaTur i just Kärrtorp centrum där jag pratar med regissören Anne Jonsson, medregissör Aurelia Le Huche, producent Siri Nyke och Sofia Anner som är kommunikationsansvarig.

Vad har Gloria och Frida för tankar om sitt område?

– Vi föreställer oss att Gloria och Frida ser möjligheterna, säger Anne Jonsson. Som jag förstår dem är deras tankar så här: här går jag varje dag, där bor du och här bor jag, vi har alltid bott där, men titta vad vi kan göra med det här, vi kan få vad som helst att hända. De gör om staden till hur de vill att den ska vara, det de drömmer om.

Nästan alla som jobbar med föreställningen bor eller har vuxit upp i närområdet. Men för att ”testa” materialet på den huvudsakliga målgruppen har Siri Nyke och Sofia Anner plockat in unga referenspersoner.

– Det arbete vi håller på med är ju inte att berätta deras historia egentligen, säger Siri Nyke. Men samtidigt är det helt relevant för föreställningen att unga tjejer kan relatera till den. Kanske känna igen sig i hur Glorias och Fridas vänskap ser ut, eller hur man kan plantera nya idéer i deras huvuden kring det här området. Att de kan gå ner på torget en fredagskväll, och torget ser annorlunda ut än vad det gjorde innan de såg föreställningen.

Ambitionen är att detta ska drabba hela publiken, att se på sin omgivning med nya ögon, eller genom någon annans ögon. Siri Nyke drar sig till minnes en tidigare workshop i Kärrtorps centrum, där de just iakttog människors beteende.

– Vuxna hade bara fokus på tunnelbanan och genade över torget jäkligt snabbt. Och så finns de som kanske inte arbetar, och de går runt på torget och tittar på helt andra saker. Barnen och ungdomarna sitter och hänger utanför Ica eller sitter på muren och röker, och de har förmodligen en helt annan relation till den där bänken som jag inte ens ser, för det är under mitt synfält.

Sofia Anner menar att hon ser annorlunda på området efter att ha sett föreställningen.

– Det handlar om att bli uppmärksam på vem som har byggt de här ytorna, vem har konstruerat det här och varför ser det ut så? Och hur skulle jag ha gjort det? Det är inte alltid man ens har tillgång till den frågan själv, alltså hur skulle jag ha byggt staden, det tycker jag är ett jätteviktigt perspektiv.

Dessa frågor är extra aktuella att fundera över då Kärrtorp, liksom många andra delar av söderort, ska växa och få sig ett allmänt lyft. Föreställningens premiärvecka sammanfaller med evenemanget Drömtorget, där förslag på hur Kärrtorps centrum ska utformas kommer att ställas ut. De har tagits fram av både arkitekter och medborgare, bland annat genom det lokala ungdomsrådet, där unga invånare ges möjlighet att påverka politiska beslut som rör dem. Under arbetet med Du vet havsdjupen har UngaTur haft ett samarbete med ungdomsrådet, och även med olika arkitekter. Dessa möten har resulterat i ett ömsesidigt intresse, där teatern har potential att bli ett nytt forum för demokratisk stadsplanering.

– Vi ville ha arkitekternas kunskap för vårt arbete, men sen kom de tillbaka med frågor, berättar Siri Nyke. De ville veta vad publiken upplever efter en sådan här föreställning. Det är någonting som de kan använda i sitt arbete.

Hur väl staden än planeras går det sällan att förutse exakt hur den kommer nyttjas. I synnerhet platser som varit betydelsefulla under uppväxten blir känslomässigt laddade.

– Att gå runt i ett område som du har en massa sådana kopplingar till, det blir nästan som att gå runt i en film bland minnen, säger Anne Jonsson. Det är lite av kärnan i hur vi arbetar med Gloria och Frida – vi föreställer oss att när de går runt här så är det här deras minnen och emotionella laddningar.

Bland minnena finns också mellanrummen, ett begrepp som får representera gemensamma möjligheter.

– Det finns ställen i texten där man får gå ner mellan gatstenarna, förklarar Anne Jonsson. I linjerna mellan gatstenarna, där öppnas det mellanrum, där kan saker hända.

– Alla människor som rör sig i de här mellanrummen, de är i förbindelse med varandra, säger Aurelia Le Huche. Vi pratar om ett rotsystem. Och när man går ut härifrån ser torget kanske inte ut på samma sätt. Det handlar om att väcka möjligheter, att det finns historier överallt. Det som vi framför allt har jobbat med är det här med perspektivförskjutningen – hur känns det att gå in i någon annans kropp, hur känns det att se med en annan människas ögon?

Unga berättar är en del av Kulturskolan och håller i aktiviteter för ungdomar i åldern 10–22 år. De arrangerar allt från endagars workshops till längre projekt. I sommar har Unga berättar i samarbete med Skarpnäcks stadsdelsförvaltning låtit sommarjobbande ungdomar måla två parklekar i Björkhagen och Bagarmossen.

– Den ena heter Skyfallet och ligger i Björkhagen, där har vi målat om hus, bollplank och fönsterluckor. Vi har gjort tre större väggar där. Det andra stället ligger i Bagarmossen, där vi har målat om en container och gjort porträtt på fönsterluckor, säger handledaren Olle Halvars Franzén.

45 ungdomar har deltagit, uppdelade i tre grupper. Alla kommer de från området, men många har inte någon tidigare erfarenhet av att måla.

– Man får lära dem teknik och färglära. Vi har bland annat gjort studiebesök på Liljevalchs och tittat på graffiti i Snösätra, så att de får olika bilder av vad konst kan vara, säger Olle Halvars Franzén.

Han betonar vikten av att sätta samman en bra grupp.

– Alla ungdomar kanske inte är intresserade av att måla, då kan man få komma på angränsande uppgifter – kontakt med media, någon kan få dokumentera arbetet, blogga eller dylikt. Man får vara lyhörd när man handleder och anpassa projektet efter vad deltagarna vill.

Målet är att ungdomarna ska uttrycka sina egna berättelser och gestalta det område där de har växt upp eller bor i dag.

– Det ska vara som en visuell berättelse, ett collage av deras tankar om sin omgivning.

Unga berättar har funnits i tio år och leds av sex personer med olika yrkeskompetenser, bland annat en journalist, en fotograf och en teaterpedagog. De jobbar framför allt med media och konst.

– Många av projekten är ytterstadssatsningar, där unga kan ha svårt att få en chans att uttrycka sig, säger Olle Halvars Franzén.

Bland annat har Unga berättar varit i Skärholmen, där sommarjobbare fick måla en tunnel.

– När vi var i Skärholmen fanns fortfarande nolltoleransen, då var det mer problematiskt, men nu är det enklare.

Sommarens diskussion om musikfestivalernas ojämställda bokningar har knappast gått någon förbi, men har också resulterat i flera goda exempel. Föreningen Jämställd festival har under flera år räknat könsfördelningen på landets festivaler och meddelar till SFT att de aldrig sett så många goda exempel som i år. Det har visserligen inte skett någon större förändring bland landets tio största festivaler, men de har sett en betydande förändring bland de mindre festivalernas könsfördelning vad gäller bokade artister. Mer precisa siffror kommer att presenteras av föreningen i september.

Hårdrocksmusikern Hanna Olsson har tagit ett initiativ till att få en förändring inom hårdrocksmusiken. Hon har själv tidigare spelat trummor i punkband och är nu sångerska i ett hårdrocksband. Genom hennes konsertkoncept ska unga kvinnor få möjligheten att visa upp sin musik, men även vara förebilder så att fler kvinnor ställer sig på scenen.

– Det är lite som inom fotbollen, där finns ingen kvinnlig Zlatan. Skulle det finnas det så kanske fler tjejer skulle börja spela. Det är viktigt att man redan i tidig ålder kan se upp till någon som man vill bli som, säger Hanna Olsson.

Hennes upplevelse är att tjejerna börjar med musik mycket senare än killarna, då det inte finns lika många framgångsrika förebilder. Det gör att de halkar efter i sin musikaliska utveckling som hårdrocksmusiker.

– Jag kan märka av det när jag kollar på konserter, tjejerna är ibland lite sämre än vad killarna är. Men det är ju för att de inte hållit på lika länge, och det bekräftar ju samtidigt folks fördomar om att tjejer är sämre på att spela, säger Hanna Olsson.

Det är denna negativa spiral hon vill bryta genom att anordna spelningar där unga kvinnor dominerar. Fyra spelningar är redan bokade i höst och det är fler på gång. Men hon vill inte tumma på den musikaliska kvalitén bara för att uppnå sitt mål.

– Jag vill inte att det här konceptet ska bli något där man bara tar in ett band, bara för att. Det ska vara bra, och jag vill att bra musik ska uppmärksammas. Samtidigt så är ju kruxet att om det finns ett band som gärna vill vara med, men inte håller en hög kvalitet, så vill man ju samtidigt vara med och peppa dem. Så det är lite svårt ibland.

Hanna Olsson hoppas på att fler i framtiden vill arrangera spelningar efter konceptet Fire front rock night. Men tillsvidare är det hon som bokar ställen och banden. Först ut är en spelning på Kafé 44 i Stockholm den 5 september. Det är ingen åldersgräns och Hanna Olsson hoppas kunna locka den unga publiken.

– Jag tänker mig främsta yngre tjejer från typ 11 år, men även upp till 25 år. Jag kommer även att anordna andra spelningar på ställen som har 18-årsgräns, säger Hanna Olsson.

Manuset till den här föreställningen baserar sig på en bok skriven av den tyske författaren Michael Ende 1973, vilket betyder att historien idag har ett antal år på nacken. Inte desto mindre är temat kanske mer aktuellt än någonsin. Människorna har fått allt mindre tid för sig själva och inte minst många ungdomar mår psykiskt dåligt av att ingen har tid att lyssna på dem. Med andra ord är ämnet mycket seriöst. Ändå har Ende valt att presentera ämnet i en sorts sagoform. Det är kanske detta som har gjort att uppsättningen på Stadsteatern har gjorts som en sorts barnföreställning. Det förefaller vara lite betänkligt.

Själva ramhandlingen kretsar kring Momo (Polly Kisch), en mystisk flicka som bor i en gammal amfieteater. Hennes härkomst och ålder är obestämd. Tid och rum spelar ingen roll för henne. Här möter hon sina vänner Beppo gatsoparen, Fusi frisören, Nino, Nicola och Liliana. Hon är både ensam och har sina vänner. Hon har även förmågan att lyssna på dem, någonting som ingen annan gör. Det finns emellertid ett hot: de så kallade tidstjuvarna som representerar Tidssparkassan, en organisation som vill styra människorna till att bli så effektiva med tiden som möjligt. Människorna måste manipuleras och Momo utgör ett hot i deras verksamhet. Det är den yttre handlingen i denna historia. På djupet är det en filosofisk skildring av vår tids stress och vår oförmåga att lyssna på våra medmänniskor.

Momos vänner gör sina jobb i lugn och ro. ”Ett steg i taget och andas”. De är lyckliga. Men så kommer tidstjuvarna och vill ta över deras liv. Den här föreställningen, som spelas till och med 18 oktober, har i sin dramatiserade form blivit en sorts hybrid mellan barn- och vuxenteater. Frågan är emellertid i vad mån den egentligen riktar sig en yngre publik. Man har satt en åldersgräns vid sju år, men det är tveksamt om en så ung publik kan tillgodogöra sig den här uppsättningen.

Man har försökt att lätta upp det hela med kostym och scenografi. Intrycket blir nästan psykedeliskt och frågan är om detta uppskattas. Polly Kisch i sin gestaltning av Momo är en genuin sagogestalt, men allt runt omkring blir mycket abstrakt. Kanske skulle man valt att lyfta upp åldersgränsen och ge pjäsen lite mer karaktär av vuxenteater för att skärskåda det här samhällsfenomenet på ett djupare plan. Det skulle ha varit mer hederligt. Nu känns det som om helheten varken blir hackad eller malen.

Rollgestaltningarna finns annars ingenting att anföra mot. Skådespelarna gör så gott de kan för att hålla det hela flytande. Det räcker emellertid inte för att åstadkomma en övertygande uppsättning. Det skulle ha behövts mer konsekvens och allvar för att få den här pjäsen att fungera.

Jens Wallén

I en glänta vid ett skogsbryn i Flatenområdet ligger en utgrävningsplats med några meterstora schakt. Inte för att hitta mynt från medeltiden eller någon tusenårig boplats. Nej, det här handlar om en modern men ändå dold historia. Samtidsarkeologi. En berättelse som inte ansetts viktig, eller inte ens tillhört den svenska historien. Här i Skarpnäck låg nämligen ett av de sista permanenta romska lägren i Stockholmsområdet.

– Här bodde ungefär 30-40 personer mellan 1959 och 1964. Vi har hittat brädbitar, glas- och porslinsbitar, metallfragment. Marken var ganska ojämn så man var tvungen att jämna ut den för vagnar och bilar. Vagnarna kunde väga upp till fem ton. Vi har fått berättat för oss att här har man levt mycket utomhus. Diskat, lekt, lagat bilar och så vidare, säger Lotta Fernstål som är projektledare och förste antikvarie på Historiska Museet.

Projektet heter I stadens utkant – svensk-romska livsberättelser och lägerplatser från 1900-talet och pågår under två år. Själv utgrävningen pågår bara under två veckor och är just på väg att avslutas. Men projektet omfattar så mycket mer. Inte minst att intervjua romer som bott i det här och andra läger liksom att även söka efter romska röster i arkiven. Det som oftast finns bevarat är majoritetssamhällets syn på romerna – nästan aldrig deras egna röster.

– En viktig del av utgrävningen är att med hjälp av fragmenten som vi hittar väcka berättelser till liv hos dem som bodde här. Intervjuer sker oftast hemma hos dem vi intervjuar, men när vi är på plats så kommer även andra berättelser till livs än vid köksbordet.

Bakgrunden till den här gamla lägerplatsen är att det svenska samhällets syn förändrades under 1950-talet. Då erkändes romerna för första gången som svenska medborgare, med iallafall på papperet samma rättigheter som alla andra. 1954 hävdes även den fyrtioåriga lag som sa att romer inte fick resa in i landet. Nu skulle romerna assimileras och man ordnade fram lägenheter. Det var i det skedet som Stockholms stad ordnade tre lägerplatser för dem som fortfarande inte fått någon bostad.

Det här var modernitetens era. Även bland romerna var många av de traditionella yrkena på utdöende, som förtennare av kopparkärl, och man hade bytt ut hästarna mot bilar.

– I lägret försörjde man sig till stor del på att laga och göra om gamla, trasiga bilar och sälja vidare. Av det som har berättats för oss så kretsar mycket kring bilar. Här ute i Skarpnäck låg även raggarfiket Henrys som några av de unga besökte och tyckte var spännande. De spelade jukebox och det hände att de fick sitta i raggarbilarna, säger Fernstål.

– De som bodde här flyttade ut 1964, flera till lägenheter i nya förorter som Bagarmossen och Hökarängen.

Projektet genomförs gemensamt av Historiska museet, romska kulturföreningen É romani glinda, Mångkulturellt centrum och Stiftelsen kulturmiljövård. Resultatet ska bland annat mynna ut i en bok och bli del av den permanenta utställningen Sveriges historia på Historiska museet.

– För mig känns det som om min tjugoåriga kamp och önskan om att försöka kartlägga romska boplatser blivit hörd. Det är fint att vi kan börja med boplatserna runt Stockholm. Andra kommuner i Sverige har hört av sig till oss och vill göra detsamma. Vi börjar nu leta i historien om romers boende, en historia som varit mytomspunnen. Men närmare sanningen så var det ett ständigt flyttande i jakten på arbete runt om i Sverige, säger Fred Taikon, ordförande i É romani glinda.

Lägret i Skarpnäck varegentligen inte det allra sista lägret, enbart det sista med svenska romer under just den epoken. Nu finns det återigen många romska bosättningar i Stockholm.

– Det är ganska svårt att inte dra paralleller till dagens situation. Vi har återigen ett samhälle i vilket det finns läger med människor som ofta blir avhysta och som är väldigt utsatta i sitt boende, säger Lotta Fernstål.

Magnus Säll

Föreställningen Vågen baseras på ett socialt experiment som utfördes av en lärare i USA på 1960-talet. Syftet var att undersöka hur nazisterna lyckades få makten i 1930-talets Tyskland, men experimentet gick överstyr och en sekt bildades på skolan.

– Idén att sätta upp den här föreställning kom efter valet förra året. Här på scenen i Skärholmen har vi uppdraget att möta en ung publik. Vågen går att göra konstnärligt intressant och samtidigt på ett allvarligt sätt ta upp den politiska situation som vi lever i, säger Carolina Frände, chef för Stadsteatern Skärholmen och regissör för Vågen. Hon har även dramatiserat den novell av Ron Jones som föreställningen bygger på.

Målet är inte att titta på partipolitik, utan mekanismerna bakom grupptryck och politiska strömningar.

– Det vore att förminska frågan att bara titta på Sverigedemokraternas framgångar och svensk partipolitik. Det gäller hela Europa och i vår samtid kan vi inte isolera ett problem till en nation. Gränser har inte funnits så länge i människans historia och nu är idén om nationalstaten i en sorts kris. Vilken roll spelar den nu? Världen ser annorlunda ut. Och sedan finns det såklart andra extrema rörelser och grupper som fungerar genom samma sorts mekanismer.

Den här uppsättningen av pjäsen utspelar sig 1997. Scenografin är ett klassrum med den klassiska overheaden och tjock-tv:n. Åskådarna kommer sitta i bänkarna tillsammans med skådespelarna som gestaltar elever, och läraren kommer att röra sig bland dem.

– En av frågorna vi ställer är hur extrema strömningar kan näras i en vardaglig miljö. Det här är så vardagligt det kan bli. Hur lång tid tar det innan vi reagerar på uteslutning ur gruppen i den här trygga miljön?, säger Carolina Frände.

En fråga som föreställningen rör vid är att alla har ett behov av samhörighet och att det i grunden är någonting positivt.

– De flesta av oss har erfarenheter av hur det känns att vara utanför och hur det påverkar oss. Karaktärerna gör alla resor från att vara inkluderade till att bli exkluderade, och tvärtom.

– En grupp är inte ond i sig, det handlar om att vara en medveten individ i ett kollektiv och ha högt i tak för diskussion inom gruppen. Men ofta ser vi människor oss som ett ensamt lejon på savannen, fast vi alla i själva verket är en fisk i ett stim, säger Carolina Frände.

Föreställningen har premiär den 11 september och åldersgränsen är 16 år. För skolor som ser föreställningen på vardagar kommer det att hållas en workshop med koppling till föreställningens innehåll.

– Eleverna kommer inte att gå härifrån med svar. Det är också fördelen med konst. Möjligen får de svaret att ingen är vaccinerad mot de här mekanismerna. Det var vad en föreläsarna sa när vi gjorde research inför Vågen, säger Carolina Frände.

Det blir en politisk höst på teatern. Igen, får man väl säga. En tydlig trend är också att omvandla romaner och poesi till dramer. Många spännande premiärer väntar, både på fria teatrar och institutioner. Här är Stockholms Fria Tidnings urval.

Vitsvit ­– Unga Klara

Athena Farrokhzads Vitsvit görs om till teater i regi av Farnaz Arbabi. Diktsamlingen Augustnominerades när den gavs ut 2013 och är ett av de senaste årens bästa exempel på poesi med politisk sprängkraft. Den är uppbyggd som ett körverk, med familjemedlemmarnas röster som byter position, talar emot och i munnen på varandra. ”Min bror sa: Någon gång vill jag dö i ett land där människor kan uttala mitt namn.” Teman är migration, revolution, våld – och humor. Skolföreställningar till länets niondeklasser genomförs med ett pedagogiskt arbete i samarbete med Revolution Poetry.

Premiär 2 oktober.

Loranga – Orionteatern

Den har blivit tv-program, film, tecknad serie, teater, opera. Så som det lätt blir med en klassiker som vi aldrig riktigt kan få nog av. Barbro Lindgrens barnbok Loranga, Masarin och Dartanjang från 1969 blir teater igen, nu i Orionteaterns mäktiga gamla verkstadslokal. Här ska hela Lindgrens knasiga värld in med tigrar, tjuvar och gammelmorfar som sitter i en tall. Regisserar gör Sally Palmquist Procopé, som även är blivande konstnärlig ledare för teatern, och utlovar ”en värld där man kan skita i alla tråkiga regler”.

Premiär 25 september.

Äldreomsorgen i Övre Kågedalen – Turteatern

När den kolsvarta, sadistiska romanen Äldreomsorgen i Övre Kågedalen gavs ut 1992 väckte den ett ramaskri. Teman: incest, våldtäkter, fylla. Och vem dolde sig egentligen bakom pseudonymen Nikanor Teratologen? I dag är den en smärre klassiker. Dess becksvarta humor på skelleftemål överförs nu till scenen av Nils Polletti och produktionsgruppen Ramaj. ”Det blir en ny sorts teater, nästan en installation. Boken är äcklig och bitvis sjukt grotesk…”, säger Polletti till Dagens Nyheter om den kommande uppsättningen i Kärrtorp. Ni är härmed varnade.

Premiär 28 november.

Mozarts Requiem – Folkoperan

Att döden och livet är ihoptvinnat är en gammal sanning, närapå en klyscha. I Folkoperans version av Mozarts mäktiga och klassiska dödsmässa från 1791 gestaltas det fullt ut. Här kliver barnen upp på scen och frågar sig vilken värld vi egentligen lämnar efter oss. Vi följer dem från Vredens dag till Det eviga ljuset. Regissören Mellika Melouani Melani vill att publiken ska färdas in i framtiden. Uppsättningen följer en fin tradition hos operahuset på Hornsgatan att ruska nytt liv i gamla klassiker. Musikalisk ledare är Anders Eby.

Premiär 16 oktober.

Revisorn – Teater Moment

Precis som pjäsen Vågen ttar Teater Moments rejäla omstuvning av Revisorn avstamp i Sverigedemokraternas framgångar. Här ska de bilda regering och tänker dra ner kraftigt på kulturstödet. All kultur med statligt stöd ska inspekteras, även den lilla förortsteatern. Det är konstnärlige ledaren och regissören Andreas Boonstra som står för nytolkningen av Gogols 1800-talsklassiker. Som bonus inviger teatern i Gubbängen Sveriges antagligen minsta scen. Plats för fyra personer och versionen av Svindlande höjder som har premiär 12 november tar tio minuter...

Premiär 12 oktober.

Inkallelseorder – Teater Tribunalen

Den ilsket politiska teatern på Hornsgatan fyller 20 år och firar med en jubileumsföreställning i gruppens anda. En sammanfattning av utvecklingen i världen sedan 1995, när vi nu fortfarande lever ”i ett högst orimligt samhälle”. Det blir även ett avstamp inför framtiden. Eftersom de ser sig moralister kan kan nog räkna med att det blir en dundrande uppgörelse. Skriven och regisserad av Richard Turpin tillsammans med Johanna Emanuelsson respektive Maja Björkquist. Musik, som vanligt, av Dror Feiler. Bara att inställa sig alltså.

Premiär 15 september.

Beckomberga – Dramaten

Ytterligare en bok som blir omvandlad till teater, här av författaren själv. Sara Stridsberg är en av de mest hyllade nutida svenska författarna och även en betydande dramatiker. Beckomberga handlar om en dotter som besöker sin ”livshungrige och dödslängtande” pappa Jimmie Darling som är intagen på mentalsjukhuset. Många av personerna med sina säregna livsöden blir hennes vänner och den här världen hennes hem. Historien ska ha självbiografisk grund. Regi av Annika Silkeberg.

Premiär 12 september.

Jakob Nilsson är en tecknare och grafisk formgivare som har grottat ner sig i gamla pusseldeckare från 1950- och 60-talen. Nu har hans tredje album med omarbetningar av Stieg Trenters böcker kommit. De två tidigare är Roparen och Färjkarlen.

Långt innan den nuvarande svenska deckarvågen var Stieg Trenter, jämte Maria Lang, det stora namnet. En före detta journalist som med början 1943 skrev ungefär en kriminalhistoria om året fram till sin död 1967. Det ligger en air av herrklubb och långa sittningar på Operabaren över Trenter. Han är omisskännligt en del av sin tid. Och det är samtidigt en stor del av charmen.

I Sturemordet får man åka tidsmaskin till ett Stockholm som mest liknar en loj småstad, befolkad av män i kostym och kvinnor i blus och kjol. Lite av ett Mad men i folkhemmet. Huvudpersonen Harry Friberg är fotograf – modellerad efter Trenters vän mästerfotografen K W Gullers – och rör sig i journalist- och reklammiljöer.

Ibland bryter ett mord den stockholmska lunken. I Sturemordet rasar en död kropp rakt genom taket på Sturebadet. Friberg är på plats och börjar nysta i det trassliga fallet. En fransman blir snart misstänkt. Trenter spelar på schablonen av främlingen som mystisk och farlig (även om historien inte utvecklar sig så som man först tror). Och att Den Andre är fransman säger också något om hur utpräglat vitt Stockholm var vid den här tiden.

Historien är iövrigt trivsam underhållning, utan någon övertygande personskildring. Men stadsskildringen! Jakob Nilsson har metodiskt format interiörer från restauranger, gathörn, kontor. Jag inbillar mig att han tagit reda på exakt hur det såg ut, inget verkar vara lämnat åt slumpen. Men Sturemordet är inget historiskt examensarbete utan en levande skildring full av atmosfär. Nilsson tecknar i en klassisk fransk-belgisk stil, som kallas claire linje (klar linje) med tunna, exakta tuschlinjer och tydliga färgfält. Tintin är en given referens.

Jakob Nilsson ingår i vad som är en slags trend, eller kanske undervegetation: att göra om klassiska böcker till serier. Strindbergs Röda rummet och Infernoär tidigare exempel, och i höst kommer Harry Martinsons Aniara och Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes. En spontan invändning är att serieversionerna är överflödiga. Verken kan väl stå på egna ben och skapa nya bilder i läsarens huvud? Utan en tecknares hjälp? Men när det görs så kärleksfullt som i Sturemordet så dunstar den tanken snabbt bort.

Nu är det väl revolution på gång? Cinema queer lyfter fram kampviljan nu och då, när landets största internationella queerfilmfestival drar igång nästa vecka. Öppningsfilmen är en modern klassiker som inte visats i Sverige tidigare: Screaming queens från 2005 av Susan Stryker och Victor Silverman. En dokumentär om ett delvis bortglömt och småskaligt uppror i San Francisco 1966. Men det kom ändå att bidra till stor förändring. En slags föregångare till det mer välkända Stonewall-upproret i New York 1969 (aktuellt med en kritiserad spelfilm som av en slump har premiär samtidigt som festivalen).

Den och liknande händelser vill festivalen fokusera på genom temat Revolution.

– Det händer så mycket, både inom hbtq-rörelsen och överlag, både i film och bland aktivister. Vi ville lyfta upp det som händer, och det som har hänt. Alla de hjältar som kämpat väldigt länge har kommit i skymundan. Det de gjorde är revolutionerande och behöver hyllas, säger Oscar Eriksson, en av Cinema queers två projektledare.

Som de, nästan uteslutande anonyma, upprorsmakarna på Comptons cafeteria i San Francisco. Här, i kvarteren som kallas Tenderloin, samlades stadens då minst ansedda invånare. Drag queens och transpersoner (som inte var välkomna på gayklubbarna), prostituerade, fattiga ungdomar. Polisrazzior hörde till vardagen. Bara att klä sig könsöverskridande var olagligt. Men en natt mötte ordningsmakten motstånd. Det började när en kvinna fick nog av trakasserierna och slängde sitt kaffe i ansiktet på en polis.

Det finns nästan ingen dokumentation av händelserna 1966, så det Susan Stryker och Victor Silverman ägnat sig åt är väldigt likt ett detektivarbete. Det var när Stryker kring 1995 forskade om San Franciscos queer-historia som hon först ramlade över information om kafétumultet.

– Först hittade jag bara ett omnämnande, sen kom jag över ett program till stadens första Pride 1970. Där stod det uttryckligen att vi högtidlighåller Stonewall, men minns också att det här hände i vår egen stad 1966. Det verkade väldigt spännande.

Så Susan Stryker letade vidare, och fick så småningom möjlighet att fortsätta med forskningsmedel. Det var då tanken på en film tog form, för att också kunna nå en bredare publik än enbart den akademiska. Här kom också Victor Silverman in i bilden, ”filmen är absolut lika mycket hans som min”, poängterar Susan Stryker.

Början var mödosam.

– Jag hittade ingen som hade varit med och inga arresteringsprotokoll. Men så började vi presentera det vi hade, gjorde visningar på festivaler och för grupper i Tenderloin. Då började folk träda fram.

Stryker och Silverman fick kontakt med Amanda St. Jaymes, som var med vid upploppet. Med i filmen är också en av poliserna som senare kom till platsen, Elliot Blackstone. Han var en av få i sin kår som vid tiden arbetade för transpersoners rättigheter.

– Övriga medverkande är människor som brukade gå till Comptons, som var där tidigare på kvällen eller kanske senare. Inga regelrätta ögonvittnen, men de hade värdefull information. Vi talade inte om för dem exakt vad vår undersökning gick ut på, utan bad dem bara att berätta sin historia. På så sätt kunde vi få olika händelseförlopp bekräftade.

De besökte också de platser som omnämndes, som barer och arbetsplatser, och gjorde ett slags historisk kartläggning. Allt fler bitar föll på plats. Så vad var det som hände?

– Det här stället hade öppet dygnet runt. De serverade billig mat men ingen alkohol. Här träffades folk för att umgås. Ägarna klagade ibland på att kunderna var ”transvestiter”, eller att ungdomar satt i timmar utan att köpa nåt. Så platsen var ofta föremål för polisingripanden. Och en natt så gjorde de motstånd. När det rör sig om ett strukturellt förtryck så handlar det om många, små saker där en droppe till slut får bägaren att rinna över.

Enligt beskrivningarna användes klackskor och saltkar som vapen, fönsterrutor krossades, och kalabaliken förflyttade sig ut på gatan. Susan Stryker tror att oroligheterna varade några timmar, det mest intensiva slagsmålet säkert mindre än en.

Men det var en timme som var en vändpunkt. Stryker jämför med ett misshandelsförhållande:

– När den misshandlade vänder sig om och slår till sin plågoande så bryts ett mönster. Det var en kollektiv motstöt som förändrade förhållandet.

Det pågick redan saker i positiv riktning, påpekar Susan Stryker. Hälsodepartementet hade börjat utarbeta program som skulle underlätta för transpersoner, själva begreppet transsexuell blev legitimt. Det fanns poliser som menade att de borde utnyttja sitt ämbete till att lösa sociala problem istället för att klå upp folk.

– Men jag tror att upproret på Comptons sporrade händelseutvecklingen. Människor som var med kände sig stärkta.

Även på andra håll i landet, i till exempel Los Angeles och Philadelphia, hade det förekommit protester och uttryck för missnöje.

– De var viktiga men förändrade inga strukturer. Med Compton tror jag att det för första gången gjordes fysiskt motstånd. Det var kopplat till politiska krav och det resulterade i en faktisk förändring. Det var ett betydelsefullt ögonblick även om det inte varade.

Susan Stryker, som är professor i genus- och kvinnostudier vid University of Arizona, planerar härnäst en film om USA:s första transcelebritet, Christine Jorgensen.

Oscar Eriksson tycker att det som filmen skildrar även visar vägen för dagens aktivister.

– Den belyser på ett starkt sätt hur en grupp människor, som verkligen står längst ner, säger ifrån. Uppenbarligen finns det ingen som lyssnar eller kommer att hjälpa oss om vi inte gör något själva.

Cinema queer äger rum 24–27 september på flera biografer i Stockholm.