- Jag är mycket nöjd med att vi har lyckats sy ihop festivalen för fjärde året i rad, säger Domino Kai från SIRF, Sveriges Internationella Roma Festival. Särskilt i dessa tider, som läget är, med misär och hopplöshet. Vi hoppas att det kan vara en utav många aktiviteter som kan hjälpa till med kunskapsökning och förståelse.

Det är Södra teatern och Re:Orient som tillsammans med SIRF står bakom festivalen. Under två helger erbjuds gratis kulturupplevelser i form av film, musik och samtal. I fokus står det romska berättandet, med en extra spotlight på Katarina Taikon, som dessutom är filmaktuell.

- Det känns som att hon varit tydligt närvarande i vår programläggning, säger Cecilia Hörnell-Sunar, Re:Orients konstnärliga ledare och programansvarig för festivalen. Vi har bjudit in personer som verkar i hennes anda, som filmaren Katalin Bársony. Berättelserna är viktiga både som identifikation för gruppen själv, och hur bilden av en grupp skapas.

Cecilia Hörnell-Sunar har arbetat med Roma festival sedan starten 2012.

Har du upplevt förändringar i attityd mot romer under den här perioden?

- Frågan aktualiserades ju enormt med EU-migranterna som började tigga på våra gator. Reaktionerna som mötte dem visade det bästa och värsta i oss. Det våld som riktas mot dem är otroligt skrämmande, det är överrumplande hur grovt det är. Samtidigt finns en aktivism och ett engagemang som är otroligt hoppingivande. Som med mycket annat i dagens samhälle så förstärks det åt båda håll.

Domino Kai menar att det som bör problematiseras är inte människorna, utan orsaken till problemen, det vill säga fattigdomen. Detta hoppas han ska förmedlas via festivalens samtal, film och seminarier. Men det ska också vara en folkfest, där kultbandet Kalyi Jag är pricken över i:et.

- Vi vill sprida glädje i det här allvaret. Genom uppsökande verksamhet har vi bjudit in EU-medborgarna på gatorna, och evenemanget är gratis. Jag tror att en del kan komma, av nyfikenhet. Det vore fantastiskt. På så vis kan vi skapa ett möte.

Vilka är er publik i övrigt?

- Vi har en blandad publik, av romer och icke-romer, säger Cecilia Hörnell-Sunar. Det är klart att det inte är övertygade SD-anhängare som står och får nya insikter, men jag tror att vi kan påverka på metanivå i samhället, även om vi inte når exakt alla. Det är av vikt att samtalen förs.

Debattinslagen hålls delvis i programpunkter förlagda till ABF-huset. Dessa äger rum tre tisdagskvällar under hösten. Bland annat arrangeras ett samtal om antiziganism där Aftonbladets chefredaktör Jan Helin medverkar. Här framhåller Cecilia Hörnell-Sunar medias roll:

- Vi reagerade på hur SD inte blev ifrågasatta i samband med tunnelbanekampanjen som de startade på årsdagen då ca 3.000 romer dödas i Auschwitz. Även nazisterna förde en kamp mot det de kallade ett organiserat tiggeri. Parallellerna finns tydligt där, ändå fick SD inga frågor. Jag hoppas att media kan engagera sig, och att vi kan diskutera vad som är yttrandefrihet och vad som inte är det.

Rasismens normaliseringsprocess kommer att diskuteras med bland andra Lena Sundström, ett annat samtal har rubriken Arvet efter Katarina Taikon. Där medverkar Lawen Mohtadi som tillsammans med Gellert Tamas också har gjort filmen om Katarina Taikon. Den heter Taikon rätt och slätt och kommer att ha galapremiär under Roma festival.

I helgen förvandlas hela Kulturhuset Stadsteatern till Klimathuset. Under stridsropet ”Klimatmaxa!” så omvandlas hela byggnaden till en inspirationskälla för miljökamp. Satsningen görs tillsammans med Naturskyddsföreningen och innebär två dagar av kultur och miljöfrågor med bland andra Åsa Romson, Benny Andersson, Frida Hyvönen, Johan Rockström, Shima Niavarani, Bröderna Lindgren. Man kommer både tala om problemen och visa på lösningar för en hållbar framtid. Politikersamtal, klimatakut, dumstermarknad. Teater Barbara ger sin föreställning Frossa som soppteater.

En särskild del i huset är klimatfilmfestivalen To future with love som arrangeras av Klimataktion. Den kommer att husera i Klarabiografen fredag till söndag. Den arrangeras för andra året och temat är vatten. Inledningsfilm är den franska dokumentären La soif du monde (En törstig värld). I övrigt är det dokumentärer och spelfilm från bland annat Vietnam, Kanada, Sydafrika. Gäster är regissören Kamar Ahmad Simon och producenten Sara Afreen från Bangladesh som gjort dokumentären Are you listening! och som kommer att samtala med svenska regissören Shaon Chakaborty om hur film kan förändra världen.

Och redan på måndag så anordnas dessutom helkvällen Jord med dokumentärfilm för en hållbar framtid på Skandiabiografen.

Drygt en vecka senare, den 12 oktober, landar projektet Dark mountain: The village and the forest på Södra teatern. Det är ett kollektiv av konstnärer, författare, regissörer med flera som kommer att leta efter en ”djupare förståelse av konstens roll i en tid då hela vårt levnadssätt ifrågasätts av ekologiska kriser”. De kommer framöver att samlas en gång i månaden i form av en workshop. På kvällen den 12:e öppnas dörrarna för allmänheten för ett informellt forum.

Den 22 oktober föreläser Gunnar Bjursell på Stadsbiblioteket om kultur och hälsa. Han är professor emeritus och verksam vid Karolinska Institutet. Han kommer att tala om hur vår hjärna påverkas av kultur, ett forskningsområde som han i Sverige är ledande inom. Innan dess talar Töres Theorell om musik och hälsa den 8 oktober. Båda föreläsningarna ingår i bibliotekets höstserie på tema hälsa.

Vad händer just nu i forskningen?

– De nyaste rönen handlar om barns lärande. Det du gör rent musikaliskt vid tre till fem års ålder påverkar resten av livet. Förutom att det underlättar inlärning av matematik och språk så handlar det om förmågan att höra skillnad på ljud, och det gör att du kan känna igen röster på människor och höra nyanser. Det har också visat sig att kulturell stimulans för barn, som musik och berättelser, kan träna upp den empatiska förmågan. Barn som dansar eller sjunger i kör övar också upp sin sociala kompetenss, och det kan säkert minska risk för mobbning.

Stämmer det att du möttes av skepsis när du började forska om kultur?

– Ja. Jag höll ju på med genetik och kloning, så när jag började prata om ”mjuka” värden så var det många som ställde sig undrande. Jag hävdar att de inte alls är mjuka, utan de fostrar oss och våra förmågor. Området är omgärdat av anekdoter och kuriosa, men det jag har försökt tala om är att kulturen har biologiska effekter. Följaktligen är den också relevant för den moderna hjärnforskningen.

Vad händer i hjärnan när vi upplever kultur?

– Forskningen domineras av musik, eftersom det är relativt enkelt att försätta människor i stämningslägen med musik. Man kan samtidigt studera hjärnan med magnetkamera. Från början är hjärnan specialiserad för att hantera musik. I höger hjärnhalva finns musikcentrum, medan vanligt språk är lokaliserat till vänster hjärnhalva. Det har spekulerats i att musiken är ett helt eget språk som står vårt känsloliv mycket närmare. När vi till exempel upplever mer harmonisk musik så ser man i pannloben, där tanke och känsla kopplas ihop, att aktiviteterna går upp mot det mer euoforiska. Vid annan typ av musik stimuleras andra centra.

Hur kan vi må bättre av kultur?

– En stark kulturupplevelse kan lindra smärta, ångest och trötthet. Den intensiva njutningen som kultur ger tar överhand över fysiska obehag. Studier visar att den typen av njutning förmedlas av väldigt specifika kanaler i hjärnan som sätter igång frisättning av dopamin. Och den mängden som man får av att lyssna på musik – den har farmakologisk styrka.

Effekten påverkas förstås av vad lyssnaren tycker om musiken?

– Man kan inte blanda ihop olika upplevelser, musik kan orsaka både rädsla, melankoli och njutning. Det är många olika delar av hjärnan som interagerar. Upplevelsen är personlig. Det är mycket individuellt och beroende av kontext, och minnen spelar en stor roll. Likaså den kultur vi är uppväxta i. Den västerländska musiken är till exempel väldigt speciell i det att den inte innehåller så mycket improvisation. Det som är improviserat stimulerar det associativa systemet i hjärnan, medan mer strukturerad musik kopplas till det logiska systemet.

När jag läser om flyktingarna som med fara för sitt liv tar sig till Sverige så tänker jag ibland på Willy Brandt.

Han var borgmästare i Västberlin, blev socialdemokratisk partiledare, utrikesminister och senare förbundskansler i Västtyskland 1969-74. Hans försök att jämka samman öst och väst gjorde att han fick Nobels fredspris. Bilden från när han faller på knä vid ett minnesmärke för Förintelsens offer i Polen är berömd. Idag är Brandt en ganska bortglömd gestalt åtminstone från svensk horisont, otvivelaktigt fastklistrad i en helt annan politisk verklighet. När jag ska låna hans biografiska böcker måste de plockas fram från bibliotekens magasin. Men under kalla krigets dagar var det omöjligt att komma undan Brandt, han var en centralgestalt i europeisk politik och i att bygga upp ett demokratiskt Västtyskland efter nazismen.

Men det är inte därför jag tänker på Willy Brandt.

Utan för att han en gång var politisk flykting. Som till sist hamnade i en liten lägenhet i Hammarbyhöjden, samtidigt som andra världskriget slet sönder Europa. Han fick alltså en fristad. En solig höstmorgon sitter jag en stund i den fridfulla Willy Brandts park. Jag läser på en skylt att hans dåtida lägenhet på Finn Malmgrens Väg 23 ”blev en mötesplats för flyktingar och antinazister från hela Europa”. En liten bit bort ligger det enkla trevåningshuset, vitmålat med röda balkonger, där han bodde åren 1941-45.

Han flydde i en fiskebåt från Tyskland efter nazisterna tagit makten och tog sig via Köpenhamn vidare till Norge där han stannade i flera år. När landet ockuperades fängslades han av tyskarna, men togs för norrman, och lyckades fly till Sverige med hjälp av bil, tåg och till sist till fots genom skogen vid gränsen för att undvika de tyska soldaterna. Han inkvarterades i ett läger innan han reste med tåg till Stockholm.

Willy Brandt arbetade som journalist och skrev för norska och svenska antinazistiska tidningar, bland annat Folket i bild, Trots allt, Arbetaren. Han ägnade sig åt ett diskussionforum som kallades ”Lilla internationalen”, där man bland annat diskuterade vad man skulle göra efter kriget. En skrift kom ut med titeln De demokratiska socialisternas fredsmål.

Sverige blev alltså ett andningshål i en liten, omöjlig neutral bubbla. Hur många är det idag som vi låter komma in och kanske bilda motpol till al-Assad och IS i ett framtida demokratiskt Syrien? Exilen som en möjlighet att skapa en ny framtid, från scratch. Sverige kan fortfarande vara en den där fristaden. Så kan man fundera en stund på en bänk i Willy Brandts park. Och på att de mest dramatiska berättelser, som har satt avgörande spår i 1900-talshistorien, kan ldölja sig i en vanlig närförort.

I parken står en skulptur av Brandt. Han står med handen i fickan och sträcker ut ena handen som om han hade stannat upp mitt i ett resonemang. Någon har stoppat en cerise kärleksört från rabatten intill, det ser ut som om han luktar på den. En kvinna med son i barnvagn kommer förbi. De vinkar glatt till statyn när de passerar.

– Jag tycker jazz är jättefarligt, säger Elena Wolay och berättar om hur även den mest finstämda jazz kan provocera.

– Nyligen spelade jag på ett event med middagsbjudning. Eftersom folk skulle äta spelade jag lugn, svensk jazz på piano och saxofon som jag tänkte skulle passa bra. Personalen kom fram och var irriterad och sa att ’den där saxen är skitjobbig’. Jag fick sluta tidigare. Det händer ofta att folk kommer fram med lappar när jag dj:ar där det står ’Fan vilken skitmusik, stäng av’. Och vill att jag ska bryta mitt i en låt. Jazz är nog en musikvana och de flesta har inte den vanan. Det blir dock inte bara jazz ute. Temat när jag spelar är nog en sinnesutvidgande, röd tråd. Att avbryta mitt i en låt är alltså otänkbart. 

Jazz har alltså fortfarande förmågan att provocera. Hon pratar även om hur jazzen ofta har ett tydligt politiskt inslag och under historien har speglat samhällsförändringar.

Under fyra års tid har Elena Wolay spridit konceptet Jazz är farligt som dj, arrangör, föreläsare, liksom i form av ett fanzine och en skivetikett. Hon har även gjort en barnföreställning som bygger på jazzmusikern Sun Ras musik. Dessutom jobbar Wolay som musikjournalist för radions P2 och tidningarna Lira, Orkesterjournalen och Feministiskt perspektiv. Man skulle även kunna kalla henne för ambassadör och folkbildare. Jazzen är hos henne en öppen, bubblande gränszon där musiken kan närma sig rock, funk, kammarmusik, elektroniskt. Hon har gjort genren spännande, hipp och tja, farlig igen.

– När jag är ute och spelar så kommer det folk mellan 19 och 70 år. Nya generationer har en annan syn på jazz. Den utvecklas hela tiden.

Namnet på Wolays verksamhet kommer från punksamlingen Punk är trevligt – jazz är farligt från 1979, då med en ironisk underförståelse av att jazz är det mest mossiga man kan tänka sig. Idag är förhållandet snarast det omvända.

Hon har bott många år i Stockholm men bor nu i Göteborg. Hon menar att det finns en annan öppenhet i sin nya hemstad, men att det samtidigt händer så mycket i Stockholm.

– Det kan ju vara fem skitbra spelningar på en och samma vecka. Jag kan boka ett ganska obskyrt band till en okänd lokal och där det ändå dyker upp 300 personer. Sedan finns ju musik- och konstscenen Fylkingen, det finaste Stockholm har att erbjuda. Jag kan gå dit ibland bara för att andas och hämta kraft. Det tar en hel del energi att driva min verksamhet.

Under Stockholms jazzfestival som börjar på fredag så framträder hon tre gånger. Nu på fredag natt 9 oktober kommer hon att spela skivor på Verket Under Bron (officiellt inte del av jazzfestivalen) och dagen efter ska hon dj:a i samband med japanska psykrockande Acid Mothers Temples konsert. Till sist ska Wolay sitta i en panel som pratar om Ornette Coleman tisdag 13 oktober.

Frijazzpionjären Ornette Coleman dog tidigare i år, 85 år gammal. För femtio år sedan besökte han Sverige för första gången och spelade på klassiska jazzklubben Gyllene cirkeln i ABF-huset på Sveavägen. Resultatet blev två smått legendariska livealbum. Samtalet äger rum i samma lokal.

– Han har ett sådant djup och har ett så tydligt språk, så mjukt men fortfarande hårt. Skivan The shape of jazz to come har följt med mig så länge. Det är en av de bästa ingångarna till jazzen.

Rickie Lee Jones & Stockholm art orchestra, Kulturhuset, fredag 9/10 kl 19

Den jazziga singer-songwritern bildar här par med den nyskapta orkestern Stockholm art orchestra för festivalens invigningskonsert.

Lina Nyberg & Musikfamiljen, Kulturhuset, söndag 11/10 kl 13.30

Barnmusikband med innovativa sångerskan Lina Nyberg i spetsen.Texterna handlar om monster, mobiltelefoner och vattenpölar. Även releasekonsert för bandets nya skiva.

Bernt Rosengrens oktett, Tellus, tisdag 13/10 kl 19

När den snart 80-årige saxofonisten Bernt Rosengrens gärning en gång ska summeras så kommer han räknas som en av de största i svensk jazz, kanske svensk musik överhuvudtaget. Nu spelar han på små ställen som Tellus i Midsommarkransen med sitt åttamannaband.

Goran Kajfes subtropic arkestra, Fasching, fredag 16/10 kl 21

Intensivt elektriskt band som stoppar in turkiska och västafrikanska 1970-talslåtar i sin hybridmusik. Här gästas de av marockanske Majid Bekkas på sång och lutan oud.

Bill Frisell, Konserthuset, lördag 17/10 kl kl 19

Han började som experimentell gitarrist på New Yorks jazzscen. Idag är det omöjligt att definiera vilken genre han ägnar sig åt. Till Stockholm kommer han med en stråktrio för en hyllning till folkmusiksångaren Woody Guthries musik och politiska engagemang.

Anna Sise, Plugged records, söndag 18/10 kl 13

Sångerskan från Hägersten har bland annat tolkat jubilaren Billie Holiday. Här blir det en intim spelning i Gamla stan med melankolisk jazz i en av Stockholms få kvarvarande skivbutiker.

1994 lämnade familjen Al-Khamisi, som tillhör den religiösa minoriteten mandéer, ett nybyggt hus och pappas guldbutik i Bagdad för att söka ett tryggare liv i Sverige. Vägen hit gick via Baltikum och de kastades mellan Östersjöns vågor i en trång fiskebåt innan de nådde Gotlands kust. Efter en tid på flyktingförläggning flyttade familjen till Åkersberga och därefter till Husby, där de bor än i dag.

– Boken är en berättelse om mitt liv, men ännu mer en berättelse om Sverige. Jag ville dokumentera de farliga res-vägarna hit, krigen vi flyr från, men också den fruktansvärda avhumanisering vi utsätts för. Dessutom ville jag dokumentera den här delen av Sverige inför framtida generationer. Det skulle också vara en bok som för en gångs skull inte riktar sig till en vit medelklass, säger Duraid Al-Khamisi när vi ses på ett Kafé i Husby centrum.

I Sverige gör familjen en klassresa nedåt. Pappan kommer aldrig in på arbetsmarknaden och mamman lider svårt av ensamheten. Hos Duraid växer frustrationen och hans liv kantas av slagsmål på Husbys gator innan han läser upp betygen, utbildar sig till journalist och så småningom skriver en bok. Regnet luktar inte här (Atlas) är en självbiografi och ett familjeporträtt som handlar om livet de flydde från, den farliga vägen hit och uppväxten i Stockholm.

– Det har varit hektiskt efter boksläppet med intervjuer och samtal. Diskussionerna har varit mångfacetterade och handlat om strukturell rasism. I förorterna är det många som känner igen sig i det jag beskriver om vithetsnormen, våldet och våra föräldrars tacksamhetsskuld. Det är demokratiskt viktigt att få förståelse för det här.

Men han säger också att vad boken står för är en tolkningsfråga och det är upp till läsarna hur hans historia tolkas.

– Jag ser mig både som journalist och konstnär och ibland är processen viktigare än slutprodukten. Jag började göra research för boken för fem år sedan och jag skrev på den i två år. När jag började skriva förstod jag hur stor del av mitt liv som har präglats av hat och ilska.

Och i dag ser Al-Khamisi en ännu större frustration bland unga i förorterna.

– Den präglas av mindervärdeskomplex och självhat. Men det finns också en enorm ungdomsrörelse här nu som håller på att förändra ungdomars syn på sig själva. Det fanns knappt när jag växte upp, så det har skett en stor förändring de senaste tio åren.

I boken skriver han om kravallerna i Husby, då bilar brändes till följd av att polisen sköt ihjäl en man i sitt hem. Det som han ser som grund till kravallerna, segregation och samhällsklyftor, har bara ökat sedan dess.

– Jag är inte så intresserad av att ge lösningar på problemet, i så fall skulle jag bli politiker, och jag vill inte heller bli representant för en stor grupp. Det enda jag säger är lyssna på människorna som drabbas. Det är en förutsättning att definitionen av problemet får formuleras av de berörda, men många idéer som kommer från människorna i förorten försummas. Vi behöver inte någon utifrån som kommer och säger vad vi behöver, vi kan rädda oss själva, säger Duraid Al-Khamisi.

I nästa andetag radar han upp problemformuleringar.

– Varför känner så få tillhörighet i partier? Varför stigmatiseras förorten? Jag har kommit till ett vägskäl, antingen erkänner samhället den strukturella rasismen eller – fuck you. Situationen är inte bra, vi har väntat för länge, diskuterat för länge. Vi är skitarga på att känna att vår blotta existens är fel. Och tacksamhetsskulden som den äldre generationen känner är ett gift.

På 1990-talet när Duraid var liten upplevde han rasismen som mer direkt och tydlig.

– Det var då lasermannen var aktiv och partiet Ny demokrati hade framgångar. Lärare och andra sa rakt ut åt mig: åk hem.

Men förutsättningarna att lyckas är sämre för invandrare i dag. Vita i Sverige är rikare än någonsin men var fjärde utrikesfödd person i Sverige riskerar att hamna i fattigdom, enligt Statistiska centralbyrån.

– Rasismen är mångfacetterad. Den kan komma leende i fina kläder, ibland stinker den, ibland sitter den bakom ett skrivbord och ibland är den en röst i telefonen hos SOS-alarm. Hela samhället bygger på rasism. Det är jobbigt att inse sin makt, det medför skam och skuld. Jag upplevde det själv när jag lärde mig om sexism och homofobi och insåg min roll i den maktordningen. Men det ligger på den privilegierade gruppen att ta reda på vad det handlar om. Jag ska inte behöva förklara rasism. Det är inte mitt jobb.

”Det är en explosion. Det händer på riktigt den här gången”, tänkte Elisabeth Jensen Bünger när hon som jurymedlem i P3 Guld letade artister tidigare i år. Åtta av nio priser gick till kvinnor. Att behovet av separatistiska aktiviteter trots allt var stort visste hon efter att ha anordnat kurser i arrangörsskap inom ABF.

– När kurserna riktar sig speciellt till tjejer är det alltid hur många som helst som hör av sig. Så fort man verkar separatistiskt skapas en gemenskap. Man blir tryggare och får bättre självförtroende, säger hon.

Elisabeth Jensen Bünger är basist, klubbarrangör, driver bokningsbolag och har nyligen dragit igång kvinnoseparatistiska Loud grrrl Stockholm. Projektet ska ge plats och stöd till tjejer som vill starta band, hålla workshops eller lära sig söka pengar, men även fungera som ett nätverk för att förmedla kompetens och kontakter.

– Loud grrrl ska vara lite som musikens rättviseförmedling. Men främst som ett rum för kvinnors skapande.

Rummet i frågaär en rödsvart nymålad källarlokal i Enskede Gård, där Ebba grön sägs ha repat. Senaste innehavarna var dock black metal-bandet Watain och Elisabeth och hennes kompisar fick tvätta bort grisblod före ommålningen.

– Det var helt jävla jätteäckligt. Det luktade död.

Reptiderna har fyllts snabbt, berättar Elisabeth, som själv började spela elgitarr som tolvåring.

– Man skulle ju vara cool och inte fråga snubbarna om hjälp, så det blev ett oändligt letande på vad som då var internet. Killarna frågar ju varandra, men som tjej blir man rädd att de ska tro att man inte är lika bra. Om kvinnor ger info blir det liksom ingen tävling som gör det jobbigt att lära sig.

Loud Grrrl drivs med medel från ABF, som tillsammans med andra studieförbund arrangerade ”Världens största musikfestival” med 300 scener över hela Sverige i början av oktober. Kravet var jämn könsbalans på och bakom scen. Något som många tyckte verkade för svårt, berättar Elisabeth.

– Så vi ville visa att det självklart går att köra till och med helt separatistiskt.

Under fem kvällar spelade band som Matriarkatet, Drömfakulteten och Dolores Haze. Liksom Loud grrrl andas de radikalfeminism, med fokus på handling.

– Det har blivit väldigt intellektuellt att vara feminist. Jag läste Scum-manifestet när jag var 15 och blev anarkafeminist och skulle ändra allting. Vi debatterade inte så mycket utan agerade. I mina ögon gör aktion förändring. Jag vill helt enkelt föda upp fler aktivister. Det är det jag vill att Loud grrrl ska vara, säger Elisabeth Jensen Bünger.

Föregångare inom separatistiskt musikskapande är organisationen Popkollo. Sedan Marit Bergman drog igång debutkollot för 19 tjejer i Hultsfred 2003 har organisationen spritt sig till 11 orter och har hittills i år haft över 500 deltagare. Under höstlovet drar Popkollo igång i Skarpnäck för första gången. Maria Johansson, verksamhetskoordinator för Popkollo Stockholm förklarar varför Popkollo fortfarande behövs.

– Vi ser på musikfestivaler, i replokalsstatistik hos studieförbund och på fritidsgårdar och bland producenter och musikbolag att de flesta är män. Vi finns för att erbjuda en egen arena för tjejer att skapa i, som är fri från de normer som finns i samhället när det gäller musikskapande och kön.

Sedan starten 2003 har Popkollo inte bara vuxit utan även startat nischade kollon inom genrer där mansdominansen är extra hög, som jazz, hiphop och metal/punk. I startgroparna finns också ett producentprogram för tjejer över 18 år, berättar Maria Johansson.

– Detta innebär att vi hela tiden flyttar fram positionerna och visar att föreställningarna som finns kring musikskapande och kön inte är sanningar. Vi ser också att vår verksamhet ger effekt. I våra utvärderingar skriver deltagarna att de känner sig stärkta i sin identitet som musiker och flera av våra tidigare deltagare idag är aktiva musiker. Det är coolt!

Florian lever som eremit på en ö i Stockholms skärgård som han i flera år bott på med sin farmor som enda sällskap. Han tillbringar sina dagar i ett medicinrus och planerar för sin bekymmersfria tillvaro i Thailand den dag han lyckats sälja den marijuana han odlar i hemlighet. Varför farmodern inte syns förstår läsaren snabbt. Hon har nämligen legat uppe i stora huset ända sedan hon dog av ålderdom. En gång i månaden lämnar han ön för att handla cigaretter och den frysta färdigmat som farmodern alltid ätit. Det sistnämnda för att alla ”tanter” i det lilla samhället som kände henne inte ska undra. Så en dag lägger två tonåringar till vid bryggan. Det är den snygga, populära Kea och hennes nördiga kusin Max. Deras ankomst väcker Florian ur hans handlingsförlamning, på gott och ont.

I sin romandebut använder sig Martin Kellerman, tidigare känd som den numera klassiska serietidningsfiguren Rockys skapare, av arketyper från komedins och skräckfilmens värld: här finns den kufiska eremiten med dunkla avsikter, den snygga tjejen och den finniga nörden. Kellerman leker medvetet med de stereotypa ingredienserna i sitt klaustrofobiska drama som alltmer urartar till en mardröm berättad ur de olika personernas perspektiv men med samma distanserade, humoristiska tonfall. 

Den klichéartade kärlekstriangel som uppstår blir dock inte mindre tröttsam av textens ironiska självmedvetenhet. Men trots den konventionella roll hon tilldelats som föremål för besatt tillbedjan från två kufar är Kea den mest dynamiska av de tre huvudpersonerna. Florian beskriver henne förälskat som ”naiv”, men i själva verket är hon en ganska krass, humoristisk och dramatisk tonåring. Såsom snygg, populär och åtrådd ung kvinna har hon anammat en dubbel blick på sig själv där den egna självbilden samsas med bilden hon ser, och obarmhärtigt dissekerar, i männens blickar. Hon ser helt enkelt sig själv som de ser henne, vilket ger henne makt att i tankarna förlöjliga och desarmera deras åtrå – men det begränsar henne också. Det mest talande (och kanske sorgliga) exemplet är när hon onanerar och till och med i orgasmens ögonblick reflekterar över den åtrå hon måste väcka hos en potentiell, manlig tjuvkikare. Men när en våldtäkt äger rum lyckas berättelsen inte vara lojal mot Keas perspektiv utan väljer istället att skildra händelsen utifrån förövaren Florians perspektiv. Denna händelse ligger sedan kvar och skaver utan att vare sig Kellerman eller läsaren vet vad de ska göra av den. 

Allt blir ingetär en bok som hade tjänat på att kortas ner och komprimeras betydligt eftersom det efter ett tag känns som att både intrigen och karaktärerna går på tomgång. Men även om konceptet inte bär riktigt hela vägen har Kellerman i sin lek med klichéer lyckats relativt bra med att gjuta liv i huvudpersonerna. Han har skapat en debutroman som är sorglig, stundtals rolig och bitvis riktigt spännande.

Glaskonstnären Bertil Vallien uppfyller drömmen för de flesta konstnärer: många utställningar, medial uppmärksamhet, konstnärliga uppdrag och representerad i viktiga samlingar som på Metropolitanmuseet i New York och Eremitaget i S:t Petersburg.

I utställningen Core klargörs en känsla som uppstod redan 1998 när jag besökte en av konstnärens utställningar med min son som då var sex år gammal. Jag minns att han stod en lång stund framför några blåa verk och frågade ”Pappa, är det Guds tänder?” Mitt svar var ja. Sedan dess har jag med intresse följt Valliens glasskulpturer.

Core är en retrospektiv utställning där konstnären visar vilka symboler han har arbetar med sedan länge. För mig handlar Valliens konstnärskap om ett existentiellt tvivel. Nämligen vår acceptans, eller rädsla, för ensamheten och döden. Här visas kroppar som inte möts och sandgjutna obefolkade landskap som appellerar till utomjordiska fält. Särskilt intresse fattade jag för verket Landed där en vit flagga i tyg står i motsats till en orange stav som lika gärna kunde vara en nedfallen bomb. Likkistor och gravar vittnar också om ensamheten. Genom glasets kyliga och sakrala transparens får man uppleva en längtan efter mänsklig värme och närhet. Flera verk leder mig till tanken som jag letade efter redan den där gången på Historiska museet. Nämligen den om vår existens på denna jord, är det bara en ensam passage på väg mot döden? God konst kan väcka en mångfald associationer i vårt inre, som varken vetenskapen eller logiken klarar.

En stor del av utställningen exponeras med komplementfärgerna blå/orange, en kontrast som Vallien verkar vara fascinerad av. I Core, som betyder kärna, finns det flera tolkningsmoment. Bristen på gestalter som berör varandra kan vara ett tecken för den tid vi lever i, med sin individualism, konsumism och isolering i det virtuella rummet.

Utan titel är ett glashuvud som placerats i en gammal skruvpress. Jag fattar tycke för denna solitär dels för att det saknar en vägledande titel vilket tillåter mig uppleva och tolka fritt och dels för kombinationen av ovanliga element. Huvudet har ett stort öga i pannan (en cyklop?) och munnen är täckt med en rektangel som har spikats fast (förbud att äta?). En parodi på den grekiska mytologins människoätande cyklop som levde i grottor. Att tortera en cyklop är ett undantag i Valliens bildspråk, och kanske en uppmaning att besegra de krafter som symboliskt äter upp människor i vårt samhälle.

Här ingår också en del utsökta teckningar där konstnären beskriver ljuset och det mörka, en dualism som förekommer även i andra verk. Bertil Vallien är en intellektuell konstnär som gräver i historien och väcker associationer med sina titlar. Core är en utställning med flera bottnar som får oss att reflektera över vilka vi är och vart är vi på väg, utan att bry sig om var vi kommer ifrån.

Utställningen pågår till och med 8 november.

Demokrati är något vi ser som en självklarhet. Så är det verkligen något vi behöver fundera över? Föreställningen Satans demokrati visar upp ett fiktivt samhälle där befolkningen länge tagit demokratin för given. Kanske för länge, kanske de inte ens lever i en demokrati?

På Nobelberget i Nacka kan man från och med i kväll besöka detta samhälle och på nära håll uppleva deras verklighet. Och du besöker inte bara samhället i stort, utan kan även besöka invånarnas hem. Där kan du snoka runt i lådor och bokhyllor och är man nyfiken kan man träffa på många mörka hemligheter. Det är upp till dig som besökare.

Satans demokrati spelas upp i ett övergivet kontorskomplex där varje besökare påverkar sin egen upplevelse. Besökaren avgör själv i vilket tempo hen vill uppleva installationen eller ”vandringsföreställningen”. I sin vandring har man möjlighet att besöka alla de 150 rum som ingår i installationen. Berättelsen har 23 karaktärer och man kan välja att följa någon eller några av dem under sitt besök. Behöver man ta en vila mitt i föreställningen så finns det en bar som serverar mat och dryck. Sedan är det bara att fortsätta med upplevelsen.

– Vi berättar det här för att demokrati inte är något man har automatiskt, utan det är något man måste kämpa för hela tiden. När man märker av orättvisor så gäller det att stå upp för det man själv tycker och tänker. Annars kan man lätt låta demokratin glida en ur händerna, och då till slut hamna där det fria valet bara är en fiktiv tanke, säger Jimmy Meurling.

Han har arbetat i över 20 år som koreograf och regissör. Py Huss-Wallin är konstnär, skådespelare och regissör och tillsammans är de initiativtagare till installationen som engagerat över 500 personer. De har byggt ett samhälle med hjälp av konstnärer, skådespelare, konststudenter, musikalsstudenter, arkitektstudenter och många andra frivilliga medskapare. Projektet har pågått i över ett och ett halvt år.

Berättelsen om Satans demokrati har hämtat inspiration från romanen Mästaren och Margarita, skriven på 1930-talet av den sovjetiske författaren Michail Bulgakov. I boken hittar man berättelsen om Jesus och Pontus Pilatus sista möte, innan Jesus blir dömd till korsfästning. Men det är också en kärlekshistoria mellan Mästaren och Margarita samt kritik mot ett korrupt politiskt system, som inte ens Djävulen själv är speciellt imponerad av. Bokens många dimensioner var något som inspirerade de båda initiativtagarna.

– Vi funderade över hur vi skulle kunna översätta boken till vår tid. En av huvudlinjerna i boken handlar om religion, vilket var väldigt politiskt när den skrevs. I Sverige och Europa i dag känns inte kristendomen som den mest brännheta frågan, säger Py Huss-Wallin.

– Vi kände ganska snabbt att vi inte ville berätta om kristendomen, om Jesus, utan vi ville föra in den här historien på ett demokrati-tema. Att förflytta den till den religion vi ser finns i västvärlden idag, demokratin. Det är den vi tror på, det är den vi kämpar för, och för den går vi ut i krig i världen.

Satans demokrati har alltså hittat inspiration från Mästaren och Margarita, men är sin egen berättelse. Py Huss-Wallin berättar att även det politiska läget i Europa har påverkat henne i tankarna om demokrati.

– I Europa väljs det demokratiskt in partier som jag upplever driver en icke-demokratisk politik, säger hon.

Besökarna kommer att få träffa många av karaktärerna från boken men i en helt annan verklighet. Under föreställningen kommer varje besökare att få bära en mask under sin vandring i Satans demokrati.

– Det ger besökaren en slags frihetskänsla att slippa påverkas av andras reaktioner eller fundera över vad andra tycker om ens egna reaktioner. Jag tror också att besökaren får det lite lättare att vistas i karaktärernas privata miljöer och kanske vågar gå lite närmare, säger Jimmy Meurling.

Satans demokrati är en korsbefruktning mellan konst, dans och teater. Det har sedan i juni pågått en massiv kollektiv insats i huset där arkitekterna fått vara med och bestämt kring arkitekturen, konstnärerna kring konsten, dansarna kring dansen och skådespelarna kring karaktärerna. Så trots att berättelsen om Satans demokrati beskriver en dystopi, så känner Py Huss-Wallin att arbetet inför föreställningen visat på en väl fungerande demokrati.

– Ju mer vi jobbade med själva projektet, desto mer blev det tydligt att vi själva skapade vår egen demokrati i det här huset. Ett eget samhälle i samhället, vilket har varit väldigt spännande och fascinerande att få vara med om. Den här föreställningen hade aldrig funnits om vi inte hade haft en väldigt tillåtande atmosfär, och där alla som hört av sig varit välkomna.

De insåg snabbt att ett projekt av den här storleken skulle bli en dyr affär och att det gällde för dem att vara kreativa när det kom till finansieringen. Den första tiden av projektet ägnade de åt att skapa samarbeten med olika teatrar, yrkesskolor och företag för att hålla kostnaderna nere. Att återvinna saker som folk inte längre ville ha blev också en av lösningarna.

– Det första vi köpte när vi flyttade in i huset var en gammal skåpbil. Den har åkt runt nästan varje dag och plockat upp saker som vi hittat på Blocket under ”skänkes”, säger Jimmy Meurling.

När jag besöker huset i Sickla är arbetet med installationen fortfarande igång och Py Huss-Wallin hjälper sina kollegor med bygget. Jimmy Meurling guidar runt och visar lägenheten där journalisten Margarita bor, spelad av Melize Karlge, samt minister Pontus Pilatus bostad, spelad av Stephen Rappaport. Men han visar även miljöer där vissa av karaktärerna hamnar mot sin vilja. Det är mörka miljöer som kan ge den tuffaste av oss mardrömmar.

Alltså det här med vissa röster. En del fastnar och följer en genom livet. Soulsångerskan Titiyo har jag lyssnat på sedan hon slog igenom i slutet av 1980-talet. Hon var då helt avgörande i att förändra det svenska musikklimatet. Hon och generationskamrater som Leila K och Papa Dee förde på allvar in svart musik som soul och hiphop. Det är svårt att förstå idag hur vitt och rockindränkt Sverige hade varit tidigare. Hon påminner egentligen nte alls om den Aretha Franklin hon har jämförts med. Titiyo antyder bara sin röststyrka, sjunger återhållet och behärskat, och drabbar just därför så starkt.

På nya albumet 13 gården sjunger hon mer nertonat och sakligare än någonsin. Det här är berättaren Titiyos kraftprov. Vid 48 år fyllda ger hon ut sin första skiva på svenska. Det är döpt efter hennes uppväxtadress i Bergshamra, Solna och handlar om tonårsfyllor, rampfeber och nattliga taxiresor. Texterna är självbiografiska och är fyllda av namn, bussnummer och skrynkliga kvitton. Hon beskriver hur hennes bror tar hand om deras sjuka pappa. I den smått episka Jag lovar stillnar musiken när hon varsamt sjunger om sin mamma: ”Allt du offrat och de svek du fick ta/alla kassar du släpat”. Hade albumet varit en roman skulle jag kallat den autofiktiv. Hon blir också uttalat politisk. En av de starkaste låtarna är den antirasistiska 13 %. Rösten kommer nära när hon berättar om hur hennes hudfärg är en ”mardröm för er”, men att hon aldrig kommer att backa undan.

Musiken är elegant pop impregnerad i soul och r&b. Krispiga klubbljud omfamnar vardagsrealismen. Blänkande maskinljud och smäktande vemod i samma pott. Förhandssnacket har handlat om musikalisk nostalgi och 1990-tal, men det märks bara i Självantänder med sina slamrande big beat-trummor (också ett av de svagaste spåren). Annars andas den nutid, nutid, nutid.

Läser man i texthäftet så är majoriteten av text, musik och produktion gjord av unga musikmän som Jonathan Johansson, Jonathan Sakarias, Dante Kinnunen. Titiyo är enbart medförfattare till några låtar. Alltså den klassiska rollfördelningen med en kvinnlig sångerska och männen som rycker i trådarna? Knappast. Texterna har utformats efter intervjuer med Titiyo. Hon bestämmer sig för vilka samarbeten som är aktuella för att få fram det hon vill ha och skivan blev ett år försenad eftersom hon inte var nöjd. Det är är inget tvivel om att det är hennes musikaliska vision som genomsyrar albumet ut i varje strof, kommatecken och basgång.

Och den nu erfarna, djupnade rösten är fortfarande lika förtrollande.

Stockholm filmfestival är en av stans största kulturhändelser. Festivalen pågår fortfarande och i veckan utsågs den indiska filmaren Leena Yadav till vinnare av det nyinstiftade priset Stockholm Impact Award för sin film Parched. Fler priser delas ut i helgen. Vi har valt ut bland annat en spelfilm om palestinier i ett israeliskt kvinnofängelse och en dokumentär om amerikanska anishinaabe-indianer bland de sammanlagt 190 filmerna från 70 länder.

The seventh fire

Regi: Jack Pettibone Riccobono

Två indianer vittjar fällor för blodiglar i en sjö. En paddel klyver mjukt vattnet, insekter surrar, repet gnider mot kanoten när de halar in. Det är ljuden som inledningsvis ledsagar oss i dokumentären om anishinaabe-indianerna i ett reservat i Minnesota. Den sakrala naturen överröstas snart av hiphop och bilmotorer när ett ungdomsgäng drar runt i det lilla samhället Pine Point. I fokus står langaren Rob och hans adept Kevin, som slits mellan drömmen att bli framgångsrik knarkkung och en längtan efter att höja sig över den sociala misären i reservatet. I pojkrummet hänger Scarface sida vid sida med traditionella indianmotiv. Men det indianska arvet är en viskning i bakgrunden i The seventh fire. Ledmotivet är en spiral av droger, slagsmål, alkohol, fängelsestraff och langning. Det snöar, himlen är blygrå, det finns få ljuspunkter. Men människorna som skildras känns levande, färgstarka och kontrastrika. Vad jag saknar är andningshål, pauser. Jag vill höra mer av naturen. Och framför allt saknar jag ljudet av artonhundratalets krig, mord och förvisningar. En sådan klangbotten hade behövts, nu förväntas man förstå orsakerna till misären i reservatet. The seventh fire uppehåller sig för mycket i den skräniga nutiden. MH

Out of my hand

Regi: Takeshi Fukunaga

Medverkande: Bishop Blay, Zenobia Taylor, Duke Murphy Dennis med flera

Cisco arbetar på ett gummiplantage i Liberia. Förhållandena är usla, de långa dagarna börjar och slutar i mörker. Till sist bestämmer sig arbetarna för att strejka. När den slås ner vägrar Cisco att gå tillbaka till arbetet. Istället migrerar han till New York, där en kusin hjälper honom att få jobb som taxichaufför. En man som varit barnsoldat under det liberiska inbördeskriget börjar följa efter Cisco och påminner honom om grymheter han begått. Det finns en stark dokumentär känsla i den liberisk-amerikanska filmen Out of my hand. Regissören Takeshi Fukunaga använder sig effektivt av närbilder, ljud, dröjer vid detaljer. Arbetet på plantagen prasslar, skaver och dryper av svett. Men gradvis lämnar filmen det dokumentära anslaget bakom sig, och väl i New York är scenerna mer uppstramade. Här blir filmens brister tydligare – skådespeleriet är ibland svajigt och jag hade velat se en tydligare utmejslad berättelse. Det finns flera parallella teman som inte tvinnas ihop till en helhet. MH

3000 nights

Regi: Mai Masri

Medverkande: Maisa Abd Elhadi, Nadera Omran, Abeer Haddad med flera

När palestinska Layla kastas i israeliskt fängelse anklagad för att ha bidragit till terroristbrott (hon har tagit upp en liftare) börjar ett åtta års långt helvete. Därav antalet nätter i filmtiteln 3000 nights. Intriger, hat, våld, övergrepp – men också stark vänskap och solidaritet. Och slutligen uppror. När Layla visar sig vara gravid får sonen många extramammor under sina första år. Samtidigt sviker pappan och flyttar till Kanada. Filmen, som utspelar sig under kriget i Libanon 1982, skildrar hur oberäkneligt och skoningslöst det israeliska rättssystemet slår mot palestinier. Det här är jordanska Mai Masris första spelfilm, tidigare har hon gjort dokumentärer. Vilket delvis märks. Budskapet står i centrum snarare än berättartekniska finesser. Fåglar används till exempel flitigt som frihetssymbol. Det är en film som berättar kronologiskt, rakt och enkelt (ibland för enkelt) om en outhärdlig situation. 3000 nights är ett smått klaustrofobiskt drama innanför ogenomträngliga murar. Och utanför finns andra, större, murar. Ingen lär missa symboliken. MS

Palio

Regi: Cosima Spender

Sällan har hästhovar dundrat lika öronbedövande på film. Den brittiska dokumentärfilmaren Cosima Spender har i filmen Palio gjort en djupdykning i det flerhundraåriga hästloppet med samma namn. I den italienska staden Siena försiggår varje år ett intensivt drama på liv och död. För en utomstående smått obegripligt, för de medverkande betyder det allt. Det är en medeltidsliknande ritual på stadens stora torg med färgglada fanor, kraftfulla hejarklackskörer och hästar som välsignas i katedralen. Hästarna representerar varsitt område i staden. Det är här är extremt manlig och testoteronstinn hästsport. ”Du måste ha mer stake, och mindre Facebook”, förmanas en ryttare av sin tränare. Associationerna går till boxningsmatcher, gladiatorspel, tjurfäktning (hästarna pressas hårt och piskas ibland blodiga under det 90 sekunder långa loppet). Djurrättsorganisationer har gissningsvis åsikter om tävlingen. Men Spender är ingen kritisk granskare, hon accepterar förutsättningarna. Däremot har hon skapat en effektiv, klassisk berättelse om vinnare och förlorare som trots allt är omöjlig att inte sugas in i och fascineras av. Passande nog är den dallrande filmmusiken gjord av Ennio Morricone, spagettiwesterns mästare. MS

– Situation Sthlm. Kom och köp Situation Sthlm, ropar en äldre man utanför Södra stations uppgång mot Swedenborgsgatan.

Klockan närmar sig 11. Pendlare rör sig ut och in från stationen, men det är förvånansvärt tyst. Trots höst i luften lyckas solen värma upp det lilla torget där mannen står. Han bär beige keps med loggan Situation Sthlm i gult. Glasögon, grått skägg och mustasch. En axelremsväska tynger ner hans högra axel. Över väskan hänger en liten löpsedel.

– Det här är min plats, jag står alltid här och säljer tidningar. Kommer det någon annan kan jag bara köra bort dem, precis som andra kan köra bort mig från andra platser, säger han.

Bredvid honom utanför Coop sitter en kvinna och tigger, på andra sidan står bärförsäljare. Jonsson bär en stor brun ullkofta med motiv av lamor och runt halsen hänger hans försäljningslegitimation. När han vänder sig om blottas flera sår bakom örat.

– Säljer jag tio tidningar en dag är det okej. Då får jag pengar till mat, mediciner och cigaretter. Försäljningen gör också att jag har något att göra om dagarna, annars sitter jag bara inne.

Håkan Jonsson har jobbat på Situation Sthlm i drygt ett halvår och han tycker om de flesta kollegorna. En annan försäljare kommer förbi och pratar en stund.

– Om folk visste mer om hur vi lever skulle de också handla mer. De vet ingenting om verkligheten, de bara tror att de vet, säger Jonsson och tittar ner på sina smutsiga och såriga händer som kramar sista tidningen.

Snart kommer en man fram och köper den. Dags för lunch.

På Krukmakargatan 34 ligger Situation Sthlm:s redaktion. Jobbet som försäljare är till för hemlösa, före detta hemlösa eller människor med psykisk ohälsa som hamnat utanför systemet. De köper sina tidningar för 25 kronor styck och säljer de för 50. Hur många och hur ofta bestämmer de själva. Vissa jobbar morgon, andra kväll eller natt.

Håkan Jonsson sätter sig vid ett av borden för att äta sin sallad. Stämningen är lugn. En kollega sitter ihopsjunken i en fåtölj och läser tidningen, en annan lånar dator, och en kvinna står och slätar ut sitt vita hår med en plattång. Här på redaktionen kan försäljarna få hjälp i kontakt med myndigheter.

De kan även få sin post skickad hit, eftersom många precis som Håkan, bor på olika vandrarhem. Men efter tre år som hemlös har han fått goda nyheter.

– Snart flyttar jag till en egen stuga ute på Gålö, i Stockholms skärgård. Så nu kommer jag att få sköta mig själv, och det är ju precis vad man vill, berättar han.

Vi stämmer träff några dagar senare vid Södra station. Men tre timmar efter utsatt tid har han inte dykt upp och svarar inte i mobilen. Har det hänt honom något?

Utanför Situation Sthlm är det många som kommer och går, men ingen Håkan Jonsson.

Men tre dagar senare står han utanför redaktionen igen, med en plastmugg morgonkaffe och en cigarett. Han berättar att flytten inte börjat bra. Han har tappat bort nycklarna till stugan och mobilen har gått sönder. Nu är tanken att ordna upp allt och vara tillbaks på jobbet dagen där på.

– Ha det så bra så ses vi imorgon, säger han med sina vänliga ögon.

Det gör vi inte. Det dröjer nästan tre veckor innan Håkan Jonsson syns till igen. Han ser annorlunda ut, nyklippt under kepsen.

– Jag har inte varit här mycket. Flytten kom emellan. Mina stamkunder hade tyvärr redan köpt den nya tidningen vid Ringen eller Mariatorget, säger han och viftar med det färska oktobernumret.

Han berättar om en man och en kvinna som gick förbi nyligen. De ville inte köpa någon tidning, men när de senare gick samma väg tillbaks bjöd de istället på en låda thaimat.

– Det värmer när folk gör så. Då förstår de hur jag har det.

Tillbaka på sin gamla vanliga plats hoppas han på att sälja bra. Han vill få ihop pengar för att köpa byrå, gardiner och prydnadssaker till stugan. Och en digitalbox så han kan se på tv. Hans liv blir bättre och bättre och det känns tryggt med eget boende. Även om han oroar sig för den långa resvägen i vinter.

– Annars är det inte så farligt. Nu skulle jag bara behöva sälja en tidning till så jag har råd med cigg på vägen hem.

Våren 2014 satt Sanni Breisch och en av hennes vänner och pratade efter ännu ett negativt antagningsbesked från teaterhögskolan. De hade gått förberedande utbildningar och försökte verkligen bli skådespelare.

– Det är jättesvårt, för man ska bli utvald och anpassa sig. Sedan väntar man på ett ja eller ett nej och till slut kände vi att vi inte orkade göra det längre. Så vi började prata om vad vi verkligen skulle vilja göra, säger Sanni Breisch.

Där föddes idén till en musikal. Målet var att deltagarna skulle få känna sig friare, det skulle bli en punkmusikal. Här står punken inte så mycket för en musikstil, utan för det som inte anpassar sig eller ställer sig in, en attityd av do it yourself och att allt är möjligt. De samlade en grupp kvinnor och fortsatte samtalen på nätet.

– Vi ville också att alla skulle kunna vara med, att man inte behövde ha utbildning eller ha hållit på med teater eller musik. Det viktiga var att vi ville skapa det här tillsammans, utan att veta var det skulle landa.

Under hösten 2014 hade de sitt första möte där de som fortsatt engagera sig var med. För att det verkligen skulle bli punk var själva arbetsprocessen viktig.

– Vi pratade om att vi skulle ha en platt organisation och att vi ville undvika de här prestationskraven. Vi försökte fokusera på vad vi tyckte var kul just då och det var faktiskt ganska svårt att inte tänka på hur det kommer att bli sedan, inför en publik.

Så småningom blev Sanni Breisch regissör, vilket gjorde det lite lättare att samla ihop arbetet och peka ut vad de skulle spinna vidare på. Men en stor utmaning har fortfarande varit att hålla samtalet öppet och prata om när någon tycker att det blir jobbigt eller läskigt. Då försökte de hitta tillbaka till ursprungsidén och glädjen.

– Det har faktiskt fungerat bra, i alla fall nästan hela tiden.

Tror du att andra grupper skulle kunna lära sig någonting av er metod?

– Vi har fått arbeta hårt med att komma ifrån känslan av att man vill tillfredsställa publiken, men vi har haft det med oss under hela processen och det har ändå fastnat hos oss på något sätt. Sedan vet jag inte riktigt hur andra grupper arbetar, många skapar ju redan manus tillsammans, till exempel. Men det är verkligen så här jag vill jobba i alla fall.

Även om processen varit viktigast i hela arbetet med Punkmusikalen, undrar alla såklart vad de kommer att få se i föreställningen på Göta källare. Sanni Breisch berättar att det blir en brokig samling framträdanden, som utspelar sig på olika platser i lokalen.

– Det är viktigt för oss att publiken är närvarande och att det uppstår en energi mellan oss. Publiken kommer att få stå och vi står utspridda mitt bland dem, fast på podier, och så har vårt liveband en egen scen.

Sanni Breisch utlovar en intensiv föreställning med mycket musik, sång, tankar och frustration över tillståndet i världen och hur man ska vara. Det är känslor som det är lätt att känna igen sig i.

– Det är definitivt en föreställning där publiken ska få känna sig fri, ta en öl och umgås under showen. Det är mer av ståupp eller konsert än teater.

Det är med viss bävan jag närmar mig Turteaterns lokaler i den mörka höstkvällen. För hur ska de gå i land med det här?

När Nikanor Teratologen debuterade med romanen Äldreomsorgen i Övre Kågedalen 1992 blev läsarna äcklade, förfasade – och fascinerade. En våldsam historia om Morfar och Pyret som lever i ett incestuöst förhållande i Kågedalen utanför Skellefteå. Textsidorna dröp av nazism, kannibalism, pedofili. Allt dessutom skrivet på ibland svårgenomtränglig dialekt. Ingen tvekan om att det var ett språkligt geni i aktion. Men i övrigt! Vad ville människan? Och inte minst: vem var hen? Pseudonymen satte igång spekulationerna om vilken författare som skulle kunna ligga bakom: Stig Larsson, Torgny Lindgren, Sara Lidman. Det visade sig vara den tidigare okände Niclas Lundqvist.

När den fåtaliga publiken (det får bara plats 30 personer) introduceras av en Sara Lidman-lookalike är det alltså en blinkning till hela historien kring verket. Långsamt leds vi – rent bokstavligt – djupare in i Morfars och Pyrets absurda universum. Scenografin är rent mirakulös. Fantasifullheten i miljöer och kläder matchar den språkliga energin i texten. En furuklädd storstuga med nersuttna soffor och kokkaffe, det rosa sovrummet med gevär och gigantiska Muminfigurer, den så kallade gillestugan med hela Skellefteå i ett pyssligt miniatyrlandskap. Ett slags perverterat norrländskt Alice i Underlandet.

Lika självklara är Hans Sandqvist som Morfar och Albin Granberg (häpnadsväckande nog en ganska sen inhoppare) som Pyret i sina roller. Några av de andra skådespelarna är inte lika övertygande, men de två är föreställningens epicentrum med sin djävulsgrinande dödsdans. Morfar vräker ur sig den ena råa litanian efter den andra om demokratins elände, det usla människosläktet i allmänhet och de hemska kvinnorna i synnerhet (”Med fittan tog de Norrland ifrån oss!”). Diktatorer som Hitler, Pol Pot och Ceausescu är däremot mumma.

Argumenten går dock inte att ta på allvar. Det här är reaktionär retorik dragen till sin spets, och långt därutöver. En polare dundrar till exempel in genom dörren och vräker ur sig grov rasism, som slutar i argumentet att invandringen är ”kooperationens” och ”ATP-fällans” fel. Det är omöjligt att hålla sig för skratt. Det allra grövsta hatet mot upplysning och jämställdhet blir till sist förvridet, löjeväckande. Svartgnistrande humor (som ibland slirar iväg i en slags spejsad buskis) på osande skelleftebondska.

Men hela tiden ligger allvaret i botten, till exempel en nästan förödande stark ömhetslängtan och ensamhet. Det är heller aldrig helt säkert vad som lek och på riktigt. När de plötsligt börjar skjuta mot publiken svischar bilder av terrordåd snabbt förbi i hjärnan.

Förväntningarna var blandade, insatsen hög, arbetet uppenbart enormt. Men Turteatern landar på fötterna – med skruv.

Det tog 16 år att hitta tillbaka till lusten igen. På 1990-talet var Per Texas Johansson ett av den svenska jazzens allra hetaste namn. Han var (och är) fullkomligt ointresserad av att hålla fast vid musikaliska gränser. Han spelade med alla från Per Henrik Wallin till Stina Nordenstam, och hjälpte till att sprida jazzen till en ny publik. Johansson hade en egen kvartett, där skivan Alla mina vänner från 1998 blivit en modern klassiker.

Sedan tog det stopp. Han utbildade sig till narkossköterska, egentligen mest av en slump. Uppenbarligen behövde han göra något annat. Han jobbade som sköterska på Huddinge sjukhus i många år. Och alla de som åkt dit med pendeltåg vet att man då måste passera just de där rulltrapporna som gett namn åt hans comeback-album. ”Man hinner tänka så mycket, de är så jäkla långa! Man står där klockan sex och vet inte vad som ska hända under dagen”, har han sagt.

Han la inte ner musiken helt, han har fortsatt att spela och göra inhopp. Men nu är han alltså tillbaka på allvar, med eget band och ny skiva.

En bra sak med De långa rulltrapporna i Flemingsbergär att man aldrig riktigt vet i vilket musikaliskt landskap man befinner sig. Det har en del med sättningen att göra, men inte enbart. Mattias Ståhl på vibrafon, Konrad Agnas på trummor, Johan Lindström på steel guitar (!) och så Texas som spelar lika mycket olika sorters klarinetter som saxofon. Saxofonisten Fredrik Ljungkvist gästar på två spår. Ingen bas alltså, och överlag ingen typisk jazzsättning. Det gör att musiken rör sig från frijazz över orientaliska klanger till filmmusik som kunde vara plockat från en tänkt deckare. Ibland i en och samma låt. Det låter aldrig typiskt ”jazz” på det där förutsägbara, lite trötta sättet. Som om han hela tiden ställde frågan, vad är jazz egentligen, skulle det inte kunna låta så här, eller så här? Och det kan det såklart. Som lyssnare känner man sig hela tiden underbart osäker, ute på den bästa sortens gungfly.

Låten Narkos låter just som den heter: mjuk, drömsk, sökande. Tjuvenär istället snabb och hårdsvängig med Texas som riffar och gruffar på basklarinetten (eller möjligen kontrabasklarinetten). Han spelar hela skivan igenom spänstigt, friskt och bubblande av lust.

Skivan är samtidigt hundrade utgåvan på fina, Stockholmsbaserade skivbolaget Moserobie, med slagordet ”Independent jazz for world peace”. De kunde inte valt ett bättre sätt att fira på.

– I tredje ring på Södra latin sjöng vi mycket klassiskt, en rätt konventionell repertoar. Men jag kände att jag ville någonting annat. Så jag började leta i skivaffärer och försökte hitta ny typ av musik. Annars hade jag nog inte fortsatt, för jag kände mig inte fri i musiken. Som känslan av att ett samtal är låst, det var en konstnärlig låsning. Jag kan beundra folk som har ett fast uttryck som känns igen, men jag behöver kunna använda mig av infall.

Sofia Jernberg fann det hon sökte i många sorters musik, till exempel jazz, folkmusik och nutida konstmusik. Men kanske framför allt i den improviserade, där musikernas personlighet kan prägla hur det låter. Så använder hon också sin röst på ett ofta oförutsägbart sätt. Hon låter Proust sammanfatta förhållningssättet: ”Endast det som vi drar fram, i dunklet inom oss, det för alla andra okända, är vårt eget”.

– Jag har alltid sjungit, sång är väldigt intuitivt. Jag har inte tagit jättemycket lektioner, utan den väg jag har tagit har varit praktisk. Att testa, spela med andra, imitera andra musikers ljud och sätt att spela på, mer än att använda sig av en viss teknik.

Jag undrar om det är ett medvetet val att blanda olika genrer, eller om det helt enkelt bara låter som det låter?

– Det är nog en kombination av båda. Jag vill ha ett utbyte med andra musiker där man letar efter något okänt, och det finns i alla genrer. Det är nog anledningen till att jag hoppar mellan olika. Det handlar inte om ett ljud eller ett sound, utan mer om metoden.

I Fire! Orchestra, som är ett veritabelt storband med bland andra Per Texas Johansson, Jonas Kullhammar och Mette Rasmussen i sättningen, torde det finnas goda möjligheter att utforska nya musikaliska marker. De har gett ut två album och förenar musiker från olika åldrar och från rock- och jazzscenen. Grunden är trion Fire! som består av saxofonisten Mats Gustafsson, basisten Johan Bertling och trummisen Andreas Werliin.

– Det började väldigt impulsivt. De skickade ut ett mejl till alla sina vänner om att sätta ihop en kväll på Fylkingen. Det var ingen tanke att det skulle leva kvar, men det var bara så kul. Det är som ett kollektiv och jag tycker väldigt mycket om musiken och kraften som den har. På Fasching kommer vi framföra vårt senaste stycke Ritual, som vi också spelar in nu i december. 

Fire! Orchestra har just nu nitton medlemmar, varav sex är kvinnor. Överrepresentationen av vita män i musiken, och kanske speciellt inom jazz och experimentell musik, är en fråga som fått uppmärksamhet de senaste åren. Sofia Jernberg tycker att det har skett en förändring.

– Jag jobbar med många kvinnor, min verklighet är nog inte som majoritetens verklighet. I Sverige har man gjort jättemycket de senaste tio åren för att lyfta fram kvinnliga musiker. Föreningen Impras (stödjer kvinnliga musiker som ägnar sig åt improvisation, reds anmärkning) arbete i kombination med jämställdhetsstödet på Statens musikverk, och ett ökat medvetande hos journalister och konsertarrangörer, har förändrat hur scenen ser ut idag.

– Sen är det ju också så att scenen är vit och medelklass. Jag har funderat mycket på det, men det är inget som kan förändras på några år, utan det är mer långsiktigt.

Jernberg har många pågående projekt. Överst på listan finns arbetet med ett körstycke, följt av en resa.

– Det är ett vokalt ensemblestycke för 18 improvisationssångerskor. Sedan ska jag till Etiopien där jag kommer ifrån, eller är adopterad ifrån, och spela med etiopiska musiker. Vi kommer spela traditionell etiopisk musik, blandat med våra egna kompositioner och en massa improvisation.

Sara Olaussons bok Det kunde varit jag, som hon delvis gjort tillsammans med vännen och rumänska tiggaren Felicia Iosif, är en personlig skapelse av dagboksanteckningar, reseberättelser, intervjuer, foton och så klart Olaussons briljanta serier. Oformlig, okategoriserbar och just därför så bra. Den handlar om rasism, iskalla tidsvindar och medmänsklighet och säger mycket om oss här i Stockholm, Sverige 2015. En del av intäkterna går dessutom direkt till Iosif och hennes familj i Rumänien.

För bokälskare är atmosfären hos ett antikvariat svårslagen. Rönnells på Birger Jarlsgatan är ett trevåningars bokpalats från 1929. Förutom alla hyllmeter böcker, så har de en av stadens vitalaste kulturscener. I år har man till exempel kunnat höra författare som Bodil Malmsten och Yvonne Hirdman och konserter med Les Big Byrd och [ingenting]. Ett medlemskap i Rönnells vänner ger rabatter på köp och arrangemang och stödjer dessutom en institution som till alldeles nyligen var hotad av chockhöjda hyror.

Oavsett om det är på cd, vinyl eller digitalt så har det gjorts ypperlig musik av många Stockholmsartister i år. Lyssna bara på Siri Karlssons egensinniga folkmusik på The lost colony, Thåströms romantiska nutidsblues på Den morronen, Titiyos soulmättade självbiografi 13 gården, Oddjobs ursnygga jazz/folk-legering på Folk, Erik Lundins ordvrängande hiphop på EP:n Suedi och Min Stora Sorgs såriga divapop på Vår/sommar 16 (de två sista finns enbart ditigalt).

Deras blickar möter dig med samma allvar som jungfru Maria-ikoner minus fromhet plus uppfordrande attityd. Stockholmskonstnären Eplet (Elin Sandström) porträtterar superkvinnor som Katarina Taikon, Simone de Beauvoir och Silvana Imam och kränger oemotståndliga prints i sin webbshop. En vettig klapp till ickereligiösa med sinne för dyrkan.

Dreamteamet Greta Gerwig och Noah Baumbach rider vidare på vad som kallats väninnevågen. Du som älskade varje ruta av Frances Ha rekommenderas ge bort en biokväll med färska Mistress America till din kompis som också uppskattar snackighet, struliga kvinnor och ”coming of age” på film. Även du som gillar tv-serien Girls kan lugnt slå till. Och du lyckliga som ännu inte sett något av ovanstående – du har att göra i jul.

När jag läser om människorna från den så kallade zonen tänker jag på P.O. Enquists roman Blanche och Marie (som jag för övrigt också vill ge alla i julklapp). Marie Curies assistent Blanche Wittman amputeras på kroppsdel efter kroppsdel och forskaren själv dör själv av strålningens effekter, två nobelpris senare. När kärnkraftverket i Tjernobyl exploderar 1986 finns kunskapen om vad radioaktivitet gör med levande kroppar. Trots det odlar lokalbefokningen vidare i cesiumtäckta köksträdgårdar, och sanerare får i bästa fall tygrockar och munskydd. Årets nobelpristagare Svetlana Aleksijevitj har skrivit ned deras berättelser om smärtan, kärleken och bristen på rättvisa. Ofattbar och obligatorisk läsning.

I oktober gavs en illustrerad upplaga av den första boken om Harry Potter ut. Alla sju böckerna om den föräldralöse trollkarlen kommer att ges ut illustrerade, med ett års mellanrum. Det är Jim Kay som har gjort bilderna och han har valts ut till uppdraget av Rowling själv.

De två första deckarna av Lövestam som har släppts, i en serie på fyra. Perfekt att ge den godhjärtade släktingen som behöver få en inblick i hur det är att leva som papperslös i Stockholm och/eller transperson, utan att du hintar allt för explicit.

Här ger du bort två i ett: praktisk kalender för 2016 och garanterade gapskratt.

I samband med det nyligen avslutade klimatmötet i Paris har jag i år lagt fokus på att tipsa om miljövänliga klappar. Vad är bättre (och mer antikapitalistiskt) än att låna en bok på biblioteket och ”ge bort” till en vän. En bok som passar att ”låna bort” är den finske poeten Pentti Saarikoski. Mitt tips är Den dunkles danser: en diktsvit. Passar till någon med ett öppet, ologiskt sinne.

En bok för den historieintresserade är Mot undergången – Ärkebiskop Angermannus i apokalypsens tid. Angermannus ger sig vid 1500-talets slut ut i landet för att få stopp på ”det hejdlösa syndandet”. Vid sin sida har han, till en början, riksföreståndare hertig Karl (senare känd som Karl IX). En spännande bok som ger en inblick i hur många tänkte i Sverige då. Finns som e-bok eller hittas på antikvariat.

Mitt sista tips är för er som prompt måste göda systemet. ”En praktisk tratt som du enkelt fäller ihop när du inte använder den. Av värmetålig silikon med vinklingsbart handtag av plast.” Finns på Sparköp i färgerna rött och vitt. 69 kronor eller knappt tre chipspåsar.

Känner du någon som missade föreställningen Satans demokrati på Nobelberget i Sickla på grund av att biljetterna blev slutsålda så fort? Nu har du möjligheten att göra hen glad. Satans demokrati - Utställningenöppnar i januari och ger besökarna möjlighet att gå runt i den fantastiska värld som byggdes till föreställningen. Men det är bråttom, biljetterna försvinner fort även denna gång.

Det var ingen slump Hanna Gustavssons fantastiska seriebok om 14-åriga Iggy blev Augustnominerad. För oss som redan upplevt tonåren är igenkänningsfaktorn hög och det är en skön påminnelse om hur det var, när det känns jobbigt att man blivit vuxen. Fantastiskt berättande och detaljrikt tecknande gör boken till en perfekt julklapp till både ungdomar och vuxna.

Det här är en perfekt julklapp för er som gillar att ge strumpor i julklapp – och till oss som sörjer varje gång vi tar av oss favoritskorna vid ytterdörren. Sneaker socks är nämligen strumpor som ser ut som sneakers. Hur klockrent som helst. Så om du tänker ge mig en julklapp i år, köp de här och inte några gråa, fula strumpor.

Ingen som sett den rappe, slagkraftige Kenta tillsammans med polaren Stoffe i Stefan Jarls banbrytande filmer Dom kallar oss mods, Ett anständigt liv och Det sociala arvet lär glömma det (fast i den sista filmen var Stoffe död av en överdos sedan länge).

Kenta var liksom ikonisk redan från start. Insatsen i filmerna skulle vara tillräcklig för en bok. Aftonbladetjournalisten Arne Höök har nu gjort det, med titeln Just idag är jag stark – en bok om Kenta Gustafsson. Han satsar dock det mesta krutet på att tvinna Kenta tätt, tätt samman med sin klubb Hammarby.

Kenta påstod att han föddes till hammarbyare. Otvetydigt var han ett troget fan. Folk vittnar i boken om hur han brukade kliva på pendeln från Jakobsberg (med en kasse öl) på väg till matcherna. Lieringen mellan en antihjälte och hans klubb blev officiell när hans klassiska låt Just idag är jag stark från och med 2003 började spelas som ingångslåt till alla hemmamatcher. Det var strax efter Kentas begravning, men låten hade sjungits av fans sedan 1990-talet.

Kenneth Kenta Gustafsson föddes 1948 och växte upp i nybyggda Vällingby, de moderna förorternas fyrbåk. Men han hamnade direkt i en folkhemmets slagskugga. Det var en barndom med fosterhemsplaceringar, en pappa som tog livet av sig och senare en alkoholiserad styvpappa som misshandlade honom.

Han beklagade sig aldrig, vägrade skylla sitt missbruk på sin uppväxt. Han behöll ett slags jobbarmentalitet, arbetade extra i skog och trädgårdar. I bakgrunden fanns livskamraten och vännen Eva Blondin som uppfostrade deras son och stod för trygghet och ordning. Hööks bok bygger på intervjuer med Blondin, Stefan Jarl, medmusiker och Bajenprofiler liksom på pressklipp.

Episoder i boken om hur Palme brukade stanna på Sergels torg och prata med Kenta och Stoffe är oförglömliga bilder av olika världar som möts. Senare sa Palme om de missbrukande arbetarungdomar som dog som flugor under 1970-talet att ”En hel ungdomsgeneration har fått utrota sig själv”.

Kenta satsade på 1970-talet på en karriär som musiker. Raspig röst, personliga texter och tidstypisk visrock. Jag är tillräckligt gammal för att minnas hans smått legendariska framträdande i Melodifestivalen 1980, med t-tröjan ”69 – Try it, you’ll like it”.

På sin sista skiva tolkade han låtar av Strindberg, en apart kombo. Och låten Just idag är jag stark handlar egentligen inte alls om Hammarby, utan är ett slags existentiellt ledmotiv.

Gustafsson var en sann Stockholmskaraktär, humoristisk och med stark integritet. I Hööks bok blir han dock större än vad han i själva verket kanske var. Här liknar han ett slags missförstått geni. Romantisering är något som också tycks drabba allt som har med Hammarby att göra. Det skriver jag trots att jag själv är hammarbyare sedan tonåren.

Vill man tolka Höök illvilligt så spelar han hårt på kopplingen mellan Kenta och laget bara för att säkerställa fansen som målgrupp. Han lägger in en passage mellan varje kapitel som handlar om Bajens utveckling under de berörda åren. På ett konstigt vis lyckas Arne Höök både förminska och förstora Kenta samtidigt, utan att gå på djupet.

Men samtidigt är det en fascinerande story som förtjänar att berättas. Kentas livsöde speglar en epok av modern, svensk historia.