Hanna Gustavssons arbetsplats är ett skrivbord på fjärde våningen i samma hus som Konstfack har sina lokaler. Där delar hon en hemtrevlig kontorsmiljö med författare, filmare och konstnärer. Gustavsson är serietecknare och illustratör, och aktuell med den andra serieboken om tonåringen Iggy.

Boken Iggy 4-ever (Galago) blev nominerad till årets Augustpris i kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok, vilket är något som drar till sig uppmärksamhet. Blir man nominerad brukar förlagen trycka upp nya upplagor och medier hör av sig. Men för Hanna Gustavsson har det tagit lite tid att förstå vad nomineringen betyder för henne.

– Innan jag själv blev nominerad hade jag liksom aldrig brytt mig om det. Jag visste att det hade med litteratur göra, och att det var stort och creddigt. Men nu har det ju börjat sjunka in lite eftersom jag börjar förstå vad Augustpriset egentligen är, och det är såklart ett jätteerkännande, säger Hanna Gustavsson.

14-åriga Iggy bor i en Stockholmsförort och i boken får vi följa hennes vardagsrelationer med sin mamma och klasskompisar, något som inte alltid är så lätt för en tonåring. Hanna Gustavssons intresse för detaljer är något som fångat mångas uppmärksamhet. Hennes berättande gör att många känner igen sig, speciellt om man lämnat tonåren.

– Jag tror att det flesta som läser om Iggy är över tjugo år, och intresserade av serier. Jag vet inte om ungdomar kan identifiera sig med henne då de ligger för nära i ålder. De kanske väljer andra personer istället, någon drömbild snarare än någon som är för realistisk. Min skildring av ungdomen är ju inte så smickrande.

– Men jag tror att böckerna också blir lästa av ungdomar, bara att det inte är de som mejlar mig efteråt, tillägger hon.

Under tiden som hon skapade karaktären Iggy tog hon hjälp av sina egna dagböcker och minnen av hur hon själv reagerade på olika situationer i tonåren. Hanna Gustavsson är själv 30 år.

– Det var ganska lätt att gå in den där tonårskänslan, just att ha olika parallella liv. Ett yttre som man kanske visar i skolan eller hemma. Sen ett inre liv som man inte har någon lust alls att visa upp. Och sen kanske en ytterligare dimension på nätet, där man kan bestämma vem man ska vara.

Gustavsson är uppväxt i stadsdelen Huvudsta och har bott i Stockholm hela sitt liv. Hon har alltid gillat att rita och skriva, men det var aldrig en självklarhet att hon skulle bli serietecknare. Hennes plan efter gymnasiet var snarare att studera film. Men hon kom inte in på filmskolan hon sökte till, så det blev en inriktning mot konst istället. En förberedande konstutbildning ledde till att hon började på konsthögskolan Konstfack, där hennes serietecknande och berättande tog fart på allvar.

Det finns många serietecknare som inspirerat henne på vägen och fått henne att vilja utvecklas och bli bättre. Men mycket inspiration har också kommit från att lyssna på olika dokumentärer, främst från radio.

– Jag har lyssnat igenom hela P1s och P3s arkiv med dokumentärer. Ofta om olika människoöden. Jag tycker väldigt mycket om radio.

Under tiden på Konstfack skrev hon den första boken om Iggy, Nattbarn (också Galago), som kom ut 2013. Den fick priset Urhunden fär bästa originalsvenska seriealbum. Nästan direkt när den var klar började hon skriva Iggy 4-ever, och då på heltid eftersom hon var klar med studierna.

– Det tog lång tid att göra bok nummer två och ibland har jag jobbat alldeles för långa arbetsdagar. Men den ska ju både skrivas och tecknas, och tecknandet går väldigt långsamt, säger hon.

Man kan ju lätt tänka sig att Hanna Gustavsson arbetar med sin stora passion, och att det för henne är världens enklaste jobb oavsett hur lång tid det tar. Men riktigt så enkelt är det givetvis inte.

– Jag tycker att det är som roligast när jag lyckas förmedla någonting i både text och bild. Något som motsvarar min inre bild, när jag liksom får till det. Det är med passion jag arbetar, men det är inte så hela tiden. Det är ett väldigt monotont arbete också.

Efter två böcker om Iggy så säger hon att det verkar finnas en efterfrågan på en tredje bok, att det ska bli en trilogi.

– Visst vore det kul att fortsätta teckna henne, men jag känner att de två tidigare böckerna klarar sig utan en tredje. Jag vill heller inte upprepa mig, så jag måste komma på en bra idé i så fall. Just nu har jag lite material, men jag är osäker på om det skulle kunna bli en hel bok.

Nu är det ett annat projekt som har Hanna Gustavssons uppmärksamhet. En berättelse där planen är att det ska bli ett seriealbum som ska komma ut 2017.

– Det är baserat på en verklig händelse och handlar om en person som fortfarande lever. Jag hittade historien och det finns så mycket material att jag inte har annat val än att göra någonting av det. Det jag gör nu är att lista ut hur jag ska använda det till en berättelse, säger hon.

Att flytta till Stockholm kan ibland kännas som att få del av någon annans baksmälla. Även människor som inte var födda på den tiden kan prata drömmande om Klarakvarteren som en gång slaktades till förmån för något nytt, opersonligt och betongigt.

Många av de byggnader som uppfördes istället, har blivit syndabockar för den tidens rivningspolitik.

I sin nya bok Sthlm brutal (Max Ström) vill fotografen Tove Falk Olsson och arkitekturhistorikern Martin Rörby få oss att återupptäcka innerstadens byggnader från 1960- och 1970-talet. I boken trängs den ena gigantiska byggnaden efter den andra, ofta med fasader i rå betong.

– Ju mer man jobbar med de här kåkarna desto mer upptäcker man hur mångbottnade de är. Jag ska erkänna att det även för mig har varit en resa. Arkitekterna själva framhöll också mer av det funktionella och tekniska, vilket var det som slog an då, säger Martin Rörby.

Jo, Sthlm brutal ger starka intryck. Dessa byggnader, som vi ofta förknippar med stelbent byråkrati, kollossalformat och kantiga former, ter sig plötsligt ganska fantasifulla. Inte minst gäller det hur de kombinerar olika former och hur de använder olika material på tydliga, men ofta lekfulla sätt. Själv har Martin Rörby tre förklaringar till varför brutalismen blivit så illa omtyckt.

– Först handlar det nog om storleken. De här byggnaderna införde en helt ny skala i stadsbilden på 60-talet. Det andra är materialanvändningen, det kan vara traditionella material, men de används här på ett mycket råare, djärvare sätt, där man ofta ser delar av konstruktionen. Sedan handlar det nog också mycket om sorgen efter det som försvann, säger han.

Men även om de gamla miljöerna sörjdes redan när de revs, fanns det inte en entydig opinion emot de nya brutalistiska byggnaderna. Andan var en annan, konstaterar Martin Rörby. Ledorden var modernitet, rationalitet och folklighet, något som avspeglade sig i arkitekturen.

– Man ville bort från det man upplevde som slum i de gamla halvruttna träkåkarna och det gamla samhälle man såg i de byggnaderna.

På det viset har hela det brutalistiska projektet en ideologisk klangbotten, som också hittar ett tydligt svenskt uttryck. Martin Rörby vill nästan kalla det för en slags folkhemsbrutalism.

– Ja, det vi känner som det goda med folkhemmet finns ju här, det är något omhändertagande över det. Det är en social dimension, där alla blir lika viktiga och vi får något som inte alls finns internationellt. Där använde man en ganska kylig och bokstavligen brutal uppsyn som gör att du känner dig liten. De byggnaderna har en sorts omänsklighet.

Han ser det som en ytterligare kvalitet i byggnaderna, att de är byggda för den lilla människan. Den som vill se riktigt massiva, storskaliga brutalistiska byggnader kan leta upp bilder på Birminghams tidigare stadsbibliotek, eller City hall i Boston.

Sthlm brutal är indelad i tre separata delar med arbetsplatser, bostäder och offentliga anläggningar. Bland arbetsplatserna finns Garnisonen, det 350 meter långa kontorshuset längs Karlavägen, Regeringskansliet på Jakobsgatan och Sveriges radio. Bland bostäderna finns till exempel stora miljonprogramskomplex, som de bågformade husen mellan Södersjukhuset och gamla Årstabron, och Fyrverkarbacken 21-27 i närheten av DN-skrapan på Kungsholmen. Mest iögonenfallande och kända är nog ändå de offentliga byggnaderna med parkeringshuset Parkaden i city, Filmhuset ute på Gärdet och Kaknästornet.

Av de tre, ser Martin Rörby att just bostäderna vissa gånger blev mindre lyckade.

­– Problemen har nog främst gällt exteriörerna och hur man planlägger större områden. Däremot är själva lägenheterna fortfarande något av det bäst planerade som byggts, säger han.

Med Sthlm brutal uppfyller Martin Rörby och Tove Falk Olsson alltså lite av en mission, nämligen att få människor att upptäckta kvaliteten i 1960- och 70-talets brutalistiska arkitektur. Många av den här epokens byggnader är hotade. Martin Rörby nämner han kontors- och parkeringshuset vid Drottninggatan och Mäster Samuelsgatan, som revs för några år sedan. I dag finns det långtgående planer på att bygga om och riva delar av S E Banken vid Sergels torg.

– Det finns en fara i detta, att vi inte kan se med urskiljning på den här tiden. Vi måste hitta det som verkligen är värt att bevara. Därför vill vi porträttera de här husen på ett sätt som de nästan aldrig har visats förut, säger han.

Det hela ser spektakulärt och mystiskt ut. På affischen hänger en kvinna i sitt hår, inte hjälplöst utan med tydlig kontroll över situationen, iklädd beiga underklädesliknande plagg av det mer rejäla slaget, som smälter samman med hennes hud. Hon flankeras av ett svårgripbart ord: Gynoïdes. Bakom projektet står Marie-Andrée Robitaille, cirkusartist från Kanada som varit verksam i Sverige under flera år. När vi träffas ber jag om en förklaring till titeln, som för övrigt ska uttalas på franska.

– Gynoid är motsvarigheten till android, det är allt som kan tolkas som den feminina formen. I början var det ett poetiskt val, vi som arbetade med föreställningen funderade på hur vi som kvinnor kan ta tillbaka initiativet inom cirkus. Jag är ett sci-fi-fan, jag tycker att genren ofta förutsäger framtiden och den låter oss fantisera om en bättre värld. Begreppet gynoid var för mig ett poetiskt sätt att hantera att vi inom cirkusen ofta är förprogrammerade att agera på ett visst sätt.

Föreställningen är också en del av ett forskningsprojekt som undersöker kvinnors representation inom cirkus, Marie-Andrée Robitaille är högskolelektor i cirkus vid Danshögskolan i Stockholm. I Gynoïdes samsas sex kvinnliga cirkusartister på scenen. Artisterna har handplockats av Robitaille och kommer från Europa och Nordamerika. En ganska vit trupp, men regissören tycker inte att cirkus skulle vara en företrädesvis vit konstform.

– Det finns många discipliner och traditioner från Kina, och det finns växande cirkustrupper i Etiopien, Kuba och Colombia till exempel. Men cirkus speglar ofta verkligheten och både kvinnor och icke-vita har varit mindre synliga, precis som inom andra områden.

Cirkusutbildningar har gett upphov till termen nycirkus, en form som väl i ärlighetens namn inte längre är så ny. Men den skiljer sig tydligt från de familjedrivna, traditionella kringresande sällskapen. Internationellt har grupper som kanadensiska Cirque de Soleil tagit världen med storm, och i Sverige har Cirkus Cirkör blivit synonymt med nycirkus. Företeelsen har fått lika många beundrare som belackare.

Men vad är det i innehållet som karaktäriserar nycirkus?

– Cirkus är en konstform som är... hur ska man säga, det är poesi i rörelse, det är fysiskt, säger Marie-Andrée Robitaille. Det är mycket närmre dans än teater. För mig är det också en värld av känslor. Vi kan framkalla känslor hos publiken men de kommer inte från ett färdigt koncept, eller en historia. Det är betraktaren som får skapa sin egen berättelse. Den här föreställningen är en hyllning till cirkusen, en hyllning till den kvinnliga kroppen och till kvinnlig intelligens. Det är ett tillfälle där flera kvinnor kan mötas på scen, och det är ganska ovanligt i cirkus.

På vilket sätt är det en hyllning till den kvinnliga kroppen och intelligensen?

– För det första tror jag att båda är nära sammankopplade. Vi är formade så som vår hjärna dikterar, vi blir det vi tänker. Vi är förlängningen av vårt tänkande och vice versa. Det jag ville göra här var att lämna utrymmet till den renodlade kroppen, och då menar jag inte den sexualiserade kroppen eller kroppen som karaktär, utan jag ville bara ha själva energin. Jag ville exponera kroppen som den är. Jag använder inte nakenhet, inte för att jag är emot det, men det är väldigt opraktiskt när det kommer till cirkus. Så jag har en kostym som går ton i ton med artisternas hud. Det går att diskutera förstås, många säger att varför ska ni klä av kvinnor? Jag tycker inte att vi klär av oss, jag tycker att vi är i vårt naturliga tillstånd.

Undertiteln på föreställningen är circus female intelligentia, och med det tycks Robitaille avse sökandet efter en egen kvinnlig röst, och att inkorporera sociala aspekter i utförandet.

– När vi har det här kvinnliga författarskapet i cirkusen, vad betyder det? Vi ville ta upp frågan utan att moralisera eller ge alla svar. Vad kan vi göra som bryter vanemönster, och vilka mönster finns det? Detta att vi tittar på publiken efter ett nummer på ett visst sätt, är det något vi måste göra eller är det något vi blivit ombedda att göra? Så vi ifrågasätter vad vi gör på scen och vad vi har lärt oss. Och jag tror inte att det är publikens uppgift att förstå allt det här, jag hoppas att den upplever att det är ett nytt synsätt som de inte är vana vid. Jag tror att vi länge har surfat på bara ren underhållning, men jag tycker inte att det är nog. Det är fortfarande underhållning, för det är cirkusens natur, men kanske underhållning med en mening, även för publiken.

I föreställningen används också så kallad motion capture-teknik där ljud genereras utifrån artisternas rörelser med hjälp av sensorer. Ett annat inslag på ljudfronten är tyska Anna-Maria Hefeles strupsång, alltså övertonssång, där flera toner framkallas simultant. För Marie-Andrée Robitaille är detta ett bra exempel på hur cirkusen använder värdeförskjutningar.

– Hon gör något extremt ovanligt. Det är inte fult. Det är inte vackert. Utan det är märkligt. Det är demonstrationen av det abnorma, vi är inte vana att se kroppar så här, eller höra en röst så här, det är bisarrt och det öppnar mot något nytt.

Den svenska musikscenen svämmar knappast över av band och artister som hämtar sin huvudsakliga inspiration från sci-fi-musik från 1960-talet. Musette – som i mångt och mycket är ett alias för Kungsholmenbon Joel Danell – utgör emellertid ett undantag till detta missförhållande. A cosmic serenade (Häpna, 2015), Musettes tredje fullängdare, är nämligen full av månmelodier, kosmosklanger och rymdrytmer. När man lyssnar på den dansar förvirrade robotar, modiga astronauter och utomjordingar framför ens ögon. Alla som önskar att deras liv vore som ett avsnitt av tv-serien Lost in space borde alltså kunna ha behållning av skivan.

– Jag har verkligen försökt att få A cosmic serenade att låta som gammal sci-fi-musik, berättar Joel Danell. Dick Hyman/Mary Mayo-lp:n Moon gas från 1962 har varit en stor influens. Sci-fi-musik är en väldigt kul form att stöpa låtar i.

Joel Danell tar emot hemma i sin lägenhet. Han bjuder på kaffe ur porslinskoppar och ber mig att ta plats i sammetsfåtöljen som står mitt emot en trädgårdsflamingo. I bakgrunden, på en plastig resegrammofon, snurrar en av jazzpianisten Paul Bleys soloplattor.

– Jag känner mig jättenöjd med skivan, säger Joel. Den känns som ett helhetsverk.

De sju instrumentala låtarna som utgör A cosmic serenade var redan komponerade när Musettes förra skiva Drape me in velvet (Häpna, 2012) släpptes. I augusti 2013 tog så Joel deras ackord och tonföljder – som han skapat på pianot som tronar längs ena väggen i vardagsrummet – med sig in i Svenska grammofonstudion i Göteborg.

– Det är ett jäkla härligt ställe, säger Joel. Det finns små hytter där som man kan bo i, så man kan spela in hela nätterna igenom om man vill. Dessutom har de alla gamla instrument. Att spela in där är som att spela in på 1960-talet.

Listan över musikerna som hjälpte Joel att spela in skivan är lång och innehåller några av Stockholms främsta instrumentalister: trummisen Christopher Cantillo, gitarristen Daniel Ögren, keyboardisten Edvin Nahlin, basisten Vilhelm Bromander …

– Det är ett jäkla härligt gäng!, säger Joel. Jag har sagt till dem hur jag vill ha det, men jag lyssnade också på dem om de hade några förslag.

Stråkarna som smyckar flera av spåren på skivan lades emellertid i Wiener futurismo, Joels egen studio.

– Det tar ju ganska lång tid att arrangera stråkar. Det är en av anledningarna till att det tog nästan två år från att grunderna till A cosmic serenade var färdiginspelade till att själva skivan kom ut. Att jag har haft så mycket annat att göra är en annan anledning.

Olika slags filmmusik utgör lejonparten av detta ”mycket annat att göra” – bland annat har Joel komponerat soundtracken till Tsatsiki, farsan och olivkriget (2015) och Krakel spektakel (2014).

– Ett tag var jag var tvungen att göra en låt på förmiddagen och en låt på eftermiddagen! Det var en pärs.

Utöver allt detta hinner Joel då och då pyssla med det easy listening-doftande sidoprojektet Joe Davolaz. I höstas släppte han till exempel den Herb Alpert & the Tijuana brass-aktiga sjutumssingeln Cha cha andré under det namnet.

– När Musette-bandet har fått spelningar men inte kunnat ta dem på grund av kolliderande scheman så åker vi med Joe Davolaz-gänget istället.

Onsdag den 20 januari kommer dock Musette att genomföra ett gig på jazzklubben Fasching.

– Det kommer att bli en fräck show. Vi – det vill säga Christopher Cantillo, Daniel Ögren, Edvin Nahlin, Vilhelm Bromander och jag – ska spela hela A cosmic serenade. Och så tänkte jag ta ett par låtar från Drape me in velvet. Sedan blir det lite nytt material också. Jag har gjort den nya vinjetten till Kobra, så den ska vi också spela.

Du verkar vara lugn med att det inte varit någon jättehajp kring A cosmic serenade?

– Nej, det har inte varit någon
Twitterstorm. Men jag är som sagt jättenöjd med skivan. Och jag tänker att bra musik brukar överleva.

15 år efter novellsamlingen Till vår äraär Alejandro Leiva Wenger dramatiker och doktorand i sociologi. Om några veckor går hans senaste pjäs Minnesstund upp på Stadsteatern. Den handlar om Jon, som blir inbjuden till en minnesstund för en avliden barndomsvän han inte minns. Väl där ombes han att berätta om vännen, han ses som ett vittne, den som sitter inne med sanningen. När Alejandro Leiva Wenger debuterade år 2001 blev han på ett liknande sätt, mot sin vilja, utsedd att vittna. Han utmålades som invandrarförfattaren som skulle vittna om förorten.

När jag träffar Alejandro vid ett fik i Kärrtorp har han gått från Enskededalen där han numera bor. Ett stenkast från fiket uppträdde hans bror Felipe med Ison & Fille under antirasistdemonstrationerna 2013. Båda Alejandros bröder är rappare, och Pablo är även skådespelare.

– Jag minns att till en början var vi intresserade av musik alla tre, men jag var inte hiphopare, jag var nog lite för gammal för det. Vi hade en synt hemma och spelade in och sjöng. Sedan började jag intressera mig för litteratur i 17-årsåldern.

I sitt skrivande influerades Alejandro Leiva Wenger av modernister som Mario Vargas Llosa och Julio Cortázar. Han ville experimentera med formen, språket och berättarrösten. Den första novellen i debuten, Borta i tankar, innehåller stycken där varannan textrad hör ihop, så att man har två berättarplan som läses parallellt. På andra ställen i texten flyter berättelsen sömlöst in och ut ur olika scener och tidsplan.

– När vi skulle göra boken hade jag ett val vilken novell som skulle ligga först, då valde jag Borta i tankar, just eftersom den var svårast.

Alejandro brister ut i skratt.

– Jag kände att det är bra att man möts av ett motstånd direkt. Dels språket, en massa svordomar, och sedan formen som är ganska ovanlig. Jag ville faktiskt skrämma i väg läsare som inte pallade. Jag var ju ung, jag tänkte konstigt, i dag hade jag kanske gjort tvärt om.

Titeln Borta i tankarär lånad från en låt på Latin Kings andra skiva I skuggan av betongen.

– Jag skrev en roman först som jag skickade till en massa förlag, men den blev refuserad. Romanen var mer finlitterär, jag trodde att litteratur skulle se ut på det sättet. Att det skulle vara fint, vackert, med ett skönt språk. Någon gång där började jag lyssna på Latin Kings och fastnade för språket de använde, och som jag hade haft i min omgivning när jag växte upp i Vårberg. Jag hade aldrig tänkt på att man skulle kunna göra litteratur av de orden. Men när jag lyssnade på Latin Kings kände jag att det Dogge gjorde var så fint. Dels tog han de ord som fanns, och sedan hittade han på egna ord. Han skapade ett eget, litterärt hiphop-språk som inte fanns tidigare. Jag blev väldigt inspirerad av det.

Men medan Dogge gav uttryck för en identitet som var djupt rotad i Norra Botkyrkas betong kände Alejandro inte någon stark förortsidentitet under sin uppväxt. Det kom först senare, när han flyttat därifrån.

– Jag kände inte till någon annan del av Stockholm. Jag hade kompisar från många olika länder, vi lekte mycket med språket och lärde varandra ord på våra respektive hemspråk. För mig var det det naturliga, jag tänkte att så gör alla i hela världen.

– Det var när jag flyttade från Skärholmen och började på universitetet och läste teorier om identitet och om hur förorten skildrats i medier – då kände jag att jag ju hade upplevt allt det där. Jag såg tillbaka och upptäckte att min uppväxt inte alls var som alla andras. När jag kom till universitetet, då på den tiden, tyckte jag att det var väldigt homogent. Och det är samma i kulturvärlden där jag jobbar nu, jag träffar aldrig folk från gymnasietiden.

Han avbryter sig, funderar en stund.

– Förorten egentligen, bara det ordet, det finns ju en massa olika slags förorter. Men när man säger förort tänker man i princip bara på höghusen och på invandrare och problem, och det är lite exotiskt och så.

När Till vår ära kom ut 2001 var manegen krattad för en invandrarförfattare. Det var något som kultur-Sverige spänt väntade på.

– Man spekulerade i hur de här böckerna skulle se ut, så på ett sätt var litteraturkritiken redan färdig innan boken ens hade kommit. Sedan gavs Till vår ära ut, och då bestämde man sig för att det här var Boken. Det skrevs till och med rakt ut i en recension, ”här är boken som Sverige har väntat på”. Men det intressanta var att kritikerna samtidigt blev lite förvirrade, för boken var inte exakt så som de hade tänkt sig. Det var uppenbart att den var skriven av någon som hade läst böcker och intresserat sig för litteratur. Men det var väldigt få kritiker som gjorde kopplingar till den modernistiska litteraturen, trots att det är helt uppenbart att jag influerats av den traditionen. Man skrev istället att jag tagit allting från hiphopen, för det matchade bättre bilden av vad man förväntat sig.

Alejandro inser i efterhand att han hade kunnat dra nytta av uppmärksamheten kring debuten. Istället gjorde han 4-5 intervjuer innan han slutade att svara i telefon, gick under jorden.

– Jag blev trött på att det var så mycket fokus på mig som representant för förorten. Det finns en massa stereotyper om förorten, och jag kände att det fanns det även om mig. Jag beskrevs ibland som Alejandro från en ruffig förort, ungefär som att jag var...

Han skrattar och försöker hitta rätt ord.

– Som om jag var någon värstingkille eller kicker eller gangster som plötsligt börjat skriva. Jag kände inte igen mig i det alls. Men det var ju det man ville, man ville att jag skulle vara den där naturbegåvningen från förorten.

I höstas gav Alejandro Leiva Wenger ut boken Fakta, som består av tre pjäser, två skrivna för scen och en för radio. Att han började skriva dramatik var mest en slump.

– Min yngsta brorsa Pablo är skådis. När han skulle gå ut Scenskolan hade han i uppgift att framföra en monolog, och då frågade han mig om jag kunde skriva åt honom. Jag sa ja, trots att jag knappt hade varit på teater. Men jag skrev monologen, även om det inte var kul, jag visste inte vad jag höll på med. Sedan när jag såg Pablo spela den blev jag jätteförvånad, jag hade aldrig sett honom spela teater, han var ju skitbra och det blev en fin föreställning. Då kände jag att wow, det här måste jag göra om.

Efter monologen 127 skrev Alejandro Författarna, som handlar om Alvaro och Ali som bor tillsammans på Söder. När den rullstolsbundna Alex dyker upp och påstår sig vara från förorten ser Alvaro sin chans att skriva en genuin förortsbok utifrån Alex berättelser om en hemsk uppväxt i Masmo.

– Hela förutsättningen för pjäsen Författarna är att vi lever i ett väldigt segregerat Stockholm, där det faktiskt är så att vissa grupper av människor aldrig träffar varandra. Det enda man vet om varandra är det man hört ryktesvägen eller läst i tidningen. I det här fallet är det Alvaro och Ali som bor i innerstan och har en bild av förorten som en lite spännande och farlig plats.

Samma år som Alejandro Leiva Wenger debuterade som författare flyttade jag till Stockholm. Jag berättar för honom att jag till en början förvånades över att jag kunde se vilken typ av område jag passerade med tunnelbanan bara genom att titta på vilka som klev på vagnen. Alejandro nickar igenkännande.

– När vi var unga och var inne i stan och skulle åka hem på natten gick det två bussar vid samma hållplats, en mot Norsborg och en mot Fruängen. Då kunde vi på långt håll se vilken buss som var på väg in till hållplatsen på vilka som stod där och väntade. Segregationen är extremt tydlig. Det är det som gör att Alex i Författarna kan ljuga att han är från förorten och spela en roll. Det uppstår en situation där man måste imitera klichébilden av något för att vara trovärdig.

Förutom två pjäser skrivna för scen innehåller Fakta även en radiopjäs, No limit. Den handlar om ett tjejgäng från Masmo och har formen av en fiktiv radiodokumentär.

– Det är någonting med radioteater som jag har lite svårt för, och det är det här med att det är just teater... i radio... för då tänker jag ofta ”varför sänds det i radio om det är teater?”. Det kändes naturligt med en dokumentärform där jag kunde skriva in själva journalisten i pjäsen.

Jag undrar varför Alejandro valt just Masmo, och säger att det är en av de fulaste förorter jag har sett. Det visar sig att han har bott där i fem år.

– Mina kompisar brukade skämta om det när de kom dit, att det här är förorten som gud glömde. Många människor vet inte ens var den ligger. Just det tyckte jag var spännande, att använda mig av Masmo, en förort som finns men som väldigt få känner till. Masmo är även med i Författarna, Alex säger att han är därifrån. Jag tänkte att en mytoman skulle välja Masmo. Man kan hitta på vad som helst eftersom nästan ingen har varit där.

Den 19 februari har Alejandro Leiva Wengers senaste pjäs, Minnesstund, premiär på Stadsteatern. För regi står Frida Röhl, som även regisserade Författarna och No limit.

– Vi har jobbat ihop nu i några år. Hon är skitbra, så det känns kul. Det som gör att jag kan skriva för teater – jag har ju inte kunnat skriva prosa på länge, och det är en lång historia, jag vet inte riktigt varför – är att man får ett uppdrag och skriver kontrakt och sedan börjar maskineriet rulla, regissören börjar prata med skådespelare och scenograf innan pjäsen är färdig. Det är många människor som räknar med att pjäsen ska levereras, då är det svårt att smita.

Tror du att du kommer att ge ut prosa igen, eller är det ett avslutat kapitel?

– Det har varit svårt att övertyga mig själv om att det är tillräckligt kul. Och att det blir bra. Efter första boken kände jag att jaha, nu ska jag väl skriva andra boken, för det är väl så man gör. Man skriver en bok och sedan två år senare kommer nästa. Men jag kände att det jag skrev då liknade sådant som jag redan hade gjort. Jag vill skriva mer dramatik, och kanske prosa. Vi får se, jag har aldrig haft planer, saker bara händer.

Afghanistan, Indien, Liberia, Rwanda och Tjetjenien – fotografen Martin Adler skildrade människor i krig och katastrofområden världen runt. 2001 tilldelades han Amnesty internationals mediapris för ett reportage från Kina. Fem år senare, i juni 2006, sköts han i ryggen vid en demonstration i Mogadishu och avled.

Galleri Kontrast visar ett urval fotografier från Martin Adlers många reportageresor. Här finns bilder av lidande, fattigdom, hus och människor som är söndertrasade av bomber och krig. Men mitt i allt det frammanar Martin Adler även skönhet. I Afghanistan sitter kvinnor i burka och väntar på transport intill Kabul, deras blå tyger lyser i det karga landskapet.

Ett fotografi från Kongo-Kinshasa visar soldater i bara överkroppar, med ryggen mot kameran, där en av dem vänder upp blicken. Kropparna framstår här nästan som abstrakta former, mönster och yta, samtidigt som bilden lyfter fram den enskilda människan.

Många av de starkaste fotografierna får sin suggestiva kraft genom just ögonen, vare sig det är tungt beväpnade soldater eller barn som tittar in i kameran.

– Det behöver visas fler filmer av kvinnor om kvinnor och finnas fler forum för att öka jämställdheten i filmbranschen och filmutbudet. I dag råder det nästan en total mansdominans, säger Stephanie Thögersen, festivalchef för Stockholms feministiska filmfestival.

För att påvisa ojämställdheten genomförde festivalen en studie utifrån Svenska filminstitutets statistik från 2015. Resultatet var nedslående. 86 procent av de filmer som visades på bio var regisserade av män.

– Vi visste att det inte var jämställt, men att det var så här ojämställt blev vi chockade över. Det pratas ofta om jämställdhet inom film, men då handlar det ofta om den svenska filmbranschen. Men eftersom svenska filmer utgör en så liten del av det totala utbudet gör det inte så stor skillnad att den svenska branschen blivit mer jämställd. Det är så klart superviktigt, men nu är det dags att gå vidare och öka jämställdheten i filmutbudet överlag, säger Stephanie Thögersen.

Även om 41 procent av filmerna hade en kvinnlig huvudrollsinnehavare regisserades även dessa oftast av män.

– Det behöver visas fler filmer som skildrar kvinnors erfarenheter ur kvinnors perspektiv.

Hur kan man från svenskt håll påverka situationen?

– Vi har funderat och tagit fram några förslag till politiska åtgärder, till exempel att sätta in ett biografstöd om jämställdhet. Men jag tycker även att SF kunde ta ett ökat ansvar och jobba för ökad jämställdhet i filmutbudet. Med en så stor makt att styra utbudet följer också ett ansvar. Vi visar ett stort problem som det måste hittas lösningar på, och vi bjuder in till samtal under festivalen för att komma fram till hur.

Stockholms feministiska filmfestival hålls på Biograf Zita 3–6 mars. Ett 20-tal filmer kommer att visas, bland annat Turkiets Oscarsbidrag Mustang, dokumentärer, fransk socialrealism, israelisk fredsfilm och palestinsk rallyfilm.

– Utöver film kommer det att bli samtal, face-2-face och seminarier. Vi har bjudit in nyckelaktörer inom filmbranschen för att diskutera hur vi kan öka jämställdheten inom filmbranschen och filmutbudet. Vi kommer även att bjuda in till mingel och andra festligheter, säger Stephanie Thögersen.

Med jämna mellanrum startar en hajp kring en ung konstnär. Ibland är gallerierna fyllda med till exempel svarta landskap eller målningar som liknar digitalfoto. Konst skapas i sammanhang, men tyvärr handlar det ofta om trender.

Så går det några år. Vem intresserar sig för den som var det stora Namnet för fem år sedan? Eller de svarta landskapen?

Det finns förstås undantag: konstnärer som inte överger sina upptäckter och gallerier och institutioner som håller fast vid vad de tror på, eller låter många blommor blomma.

Konsten är en trång liten nisch i marknadsekonomin där personer och gallerier oftare hamnar i fokus än den problematik konstnärerna brottas med. På en konstsajt kallas till exempel Bigert och Bergström för ”Sveriges mesta klimatkonstnärer”. Vad är en klimatkonstnär?

För att glömma sådana trenduttryck försöker jag, när jag kommer in på en utställning, spana efter om det finns något hett, något som värker och kan störa nattsömnen. Något som får mig att tänka, läsa, skriva, diskutera. Konst måste vara intressant på ett obekvämt vis, lura ut dig på tunn is. Jag har några förslag på vad du kan försöka med när 2016 just har börjat:

Natur och politik

Konstnärer har i ett halvt årtusende hämtat motiv från naturen. Avståndet mellan natur och politik har varit långt. Men i två utställningar som redan börjat är det tvärt om. Båda handlar om den smältande glaciären på Kebnekajses sydtopp. Konstnärsduon Bigert & Bergström har filmat en aktion när de lägger en räddningsfilt över sydtoppen för att hålla värmen borta. Hanna Ljungh har gjort en sex timmar lång film inspelad från nordtoppen för att besökarna ska kunna se hur glaciären smälter.

Kebnekaiseverken har gjorts oberoende av varandra, men när konstnärerna upptäckte att de inte var ensamma, samordnades utställningarna. Hanna Ljungh visar sin film på AnnaElle Gallery och Bigert & Bergström sin på Belenius-Nordenhake. Båda pågår till och med den 14 februari.

Negerkungen

Makode Linde fick inte kalla sin utställning på Kulturhuset som öppnar i morgon lördag för Negerkungens återkomst. Han har tidigare visat den vite mannens nidbilder av svarta, men här blev det för mycket för Kulturhusets vd Benny Fredriksson. Han förbjöd namnet och den ansvariga chefen Marianne Lindberg De Geer avgick i protest och skrev: ”Drömmen om Kulturhuset Stadsteatern som en fri och djärv plats för konsten, yttrandefriheten och de dagsaktuella frågorna är borta.”

Det var ju på Kulturhuset man tänkte rensa ut Tintin. Uppenbarligen har man problem med självcensuren.

Den 26 februari öppnar utställningen In her own hands, ett urval av de närmare 120 000 foton av Vivian Maier som dokumenterar gatulivet i New York och Chicago under 30 år.

30 år i konsten

Vad har hänt i svensk konst sedan 1986? Det kan man få en aning om på Bonniers konsthall som från den 11 maj visar verk av de 76 konstnärer som fått stipendier av Maria Bonnier Dahlins stiftelse under dessa 30 år.

Skulptören Torsten Jurell (som aldrig följt minsta trend) visar androgyna, tidlösa världsmedborgare som i ”en fiktiv marionetteater är på turné”. De uppträder i form av skuggspel, skulpturer, ljus och ljud på Dansmuseet från den 5 februari.

Konst om våld

I morgon lördag öppnar Black friday, en utställning av fotografen Kent Klich på Tegen 2 på Söder. Kent Klich skildrar med sina foton spåren efter fredagen den 1 augusti 2014, då Israels militär utlöste 2 000 bomber, missiler och granater över Rafah enligt det så kallade Hannibaldirektivet. Det innebär att militären hellre dödar en av de egna soldaterna än låter fienden ta honom. Över 130 palestinier dödas den fredagen, de flesta civila.

Under våren visas på Magasin 3 de brittiska bröderna Jake & Dinos Chapmans kommentarer till Goyas Los desastres de la guerra (Krigets fasor), som skildrar övergrepp under den franska arméns invasion av Spanien för 200 år sedan. Även Goyas etsningar visas.

Varning för trender

Nationalmuseum, som håller på att renoveras, ska i en utställning (11/2–4/9) på Konstakademien syna konstnärsrollen. Man blir orolig. Trenden att allt ska personifieras knyts ihop med en annan trend, nämligen att det är viktigare vad en person vill framstå som, än vem hen är. I Nationalmuseums värld kan vi välja på konstnären som ”det ensamma geniet, den kreativa entreprenören, den rebelliska normbrytaren och långväga resenären”. Det är Namnen som gäller och man utlovar ”100 verk av ett flertal av konsthistoriens mest kända namn under de senaste 500 åren”.

Den årliga konströran

Den 12 februari öppnar Vårsalongen– dock inte på Liljevalchs utan på Brunkebergstorg. Salongen är en förvirrande mångfald av allt tänkbart. I år 214 verk. Men man blir desto gladare när man i röran hittar något trendbefriat.

Lugnets industriområde växte fram på gammal sjöbotten där Hammarby sjö tidigare brett ut sig. Det var ett område med verkstäder och provisoriska boenden, med korrugerad plåt och sneda vinklar. En vildvuxen plats mitt i det välordnade Stockholm. Här frodades uppfinningsrikedom och människor snickrade till sina hus och liv på sitt eget sätt.

Mot slutet av 1990-talet, när området bit för bit revs och schaktades bort, drog det till sig en del kriminella och missbrukare. Men här fanns också ett stort yrkeskunnande. Där Hammarby sjöstad står i dag fanns från 1950-talet och framåt verkstäder med svarvare, bilmekaniker, plåtslagare och smeder.

Fotografen Per Skoglund har intresserad sig för avindustrialiseringen av Stockholm. Tillsammans med skribenten Petter Eklund började han dokumentera Lugnet i mitten av 1990-talet.

– Det var en väldigt speciell miljö. Det var som om tiden släpade efter där. När man är fotograf handlar det mycket om tid och död, saker som dör och försvinner, förändras. Verkstadsområden som inte var så välplanerade fanns tidigare över hela stan, och Lugnet var ett kvarvarande exempel på det, säger Per Skoglund.

Han berättar att människor i området blev vana vid att han var där, och eftersom han använde stativ när han fotograferade hade de som inte ville synas på bild alltid en chans att slippa undan.

– Folk vara ganska lågmälda, det var en snäll stämning, inget märkvärdigt. De var nog vana att folk var där och tittade och var nyfikna.

Men det var inte främst människorna Per Skoglund ville skildra utan miljöerna.

– Det var en slags oordning som ändå var ordnad. Det var småskaligt, med små kvarter och ett rutnät av gator och gränder. Sedan tyckte jag att estetiken var häftig, att man själv skapat sin miljö med egna byggnader och skyltar. Det var en slags folkkonst, planering underifrån. Man hade fått en ram, att få vara där, men i övrigt hade man skött allt själva. Det var på tvärs med det mesta. Istället för genomplanerat var det lite informellt och gammalmodigt. Det kändes som att flytta tillbaka till 1960–70-talen, det var en sådan stämning. Och det var lite amerikansk vilda västern-känsla också. Våra hus i Stockholm är väldigt färglösa, här var det tvärtom, blått och rött och gult. Jag och Petter pratade om Lugnet-estetik.

1996 inleddes rivningen av Lugnet och redan ett år senare var stora delar av området borta. Per Skoglund tycker att något gått förlorat i det moderna Stockholm.

– Det fanns en blandning av funktioner i områden förr, det var inte samma ensidighet i miljöer och framför allt i arbetslivet, nu finns det snart bara kontor och gallerior. Stockholm har reducerats till det. Det är uppdelat i bostadsområden och områden med butiker och kontor. Sedan är det tråkigt att arbetet med fysiska material, produktionen, försvinner. Förut var det mekaniska verkstäder i varenda källare i Stockholm, i dag är det webbdesigners eller damfrisörer. Det blir en uttunning av stadslivet.

Nu är programmet släppt till Tempo dokumentärfilmsfestival som går av stapeln 7–13 mars. Några av de filmer som premiärvisas i Sverige är Mr Gaga av Tomer Heyman, America recycled av bröderna Hussin och A young patriot av Du Haibin. Mr Gaga är ett porträtt av den israeliske koreografen Ohad
Naharin som förnyade den moderna dansen, medan America
recycled dissekerar den amerikanska drömmen i en form som är inspirerad av Jack Kerouac. A young patriot följer den kinesiske studenten Zhao
Chantong, vars maoistiska övertygelse står i kontrast till det moderna Kina.

Utöver filmer innehåller programmet även radiodokumentärer, transmedia, audio walks, seminarier och fester.

Temat i år är makt. Festivalen säger sig vilja
belysa frågor som rasism, klass, afrofobi,
islamofobi och homofobi.

– Jag har tio till femton minuter på mig nu innan det här blir för varmt, säger Stephan Dillemuth om gipsblandningen han har rört ihop. Varsamt stryker han på smeten på halvfärdiga vita träd som utgör en oordnad rad i tvättrummet där Konsthall C inryms. Tre dagar senare ska träden vara en del av utställningen Arbetarrevyn söker medlemmar.

– Svensk arbetarteater började på 1800-talet då man hade fester i skogen på sommaren och började med folkteater, det som senare blev svensk buskis. Skogen här i rummet kan relateras till den skogen, säger Stephan Dillemuth.

Han är en tysk konstnär och undervisar på Akademie der Bildenden Künste i München. Sedan början av 2000-talet har han tillsammans med sin kollega konstnären Konstanze Scmitt genomfört research kring arbetarteaterns historia och haft utställningar om det på bland annat Fine arts i New York.

I processen bakom den aktuella utställningen omvandlade Dillemuth konsthallen till en temporär replokal för 15 personer med olika arbetarbakgrunder under tio dagar. De började med att diskutera deras olika bakgrunder och relationen mellan kroppen och det arbete de utfört, samt de bästa och de värsta upplevelser de haft på arbetet. Formen för workshopsen tar avstamp i det tyska varietéformatet bunter abend.

– När socialistpartiet förbjöds under en period i Tyskland på 1800-talet utvecklades arbetarteatern till en plats där man kunde diskutera solidaritet. Det var en plats dit alla som kom kunde bidra med sina talanger, vare sig det var sång, dans, jonglera eller läsa poesi. Tillsammans skapade man underhållningen, säger Stephan Dillemuth.

Utifrån de historier som kom fram när arbetarrevyns medlemmar diskuterade erfarenheter iscensatte de upplevelserna. Stephan Dillemuth tar fram sin dator och visar bilder på när de alla gemensamt försöker lyfta en person som har ramlat ur sin stol. En av deltagarna har erfarenhet från hemtjänsten och hon regisserar fram den självupplevda situationen. På en annan bild står några personer med toalettborstar och andra föremål i olika positioner.

– Här undersökte vi hur redskap som används i arbetet kan fungera som hinder eller som förlängning av kroppen, nästan som en protes. Hur det kan hjälpa eller skada oss, säger Stephan Dillemuth.

Han visar ett klipp där flera personer på scenen mässar ”art is a weapon” (konst är ett vapen) och ”workers theater is a weapon” (arbetarteater är ett vapen). Det är del av en text från agitprop-rörelsen som genom gatuteater – vilket de ibland även genomförde framför fabrikerna när arbetarna kom ut – uppmanade arbetare att organisera sig för att förbättra sina villkor. Dillemuth menar att den här sortens arbetarteater inte är aktuell i dag eftersom arbetarrörelsen inte har ett gemensamt medvetande på samma sätt i dag.

– Synen på arbete har förändrats drastiskt. Fram till 1970 eller 1980-talet var det en alienation mellan artistiskt uttryck som sågs som hobby och jobb där de flesta inte visste vad de tillverkade. I dag är det vanligare att någon som tillverkar stolar till exempel kan uttrycka talang i stoltillverkning. Gränsen mellan jobb och fritid har även förändrats i och med datorerna som gör att många fortsätter att jobba hemifrån på kvällarna, säger Stephan Dillemuth.

Arbetarrevyn söker medlemmar är en del av Konsthall C:s tvååriga utställningsprogram Home works som fokuserar på frågor kring hemarbete och politiken i hemmet. I Dillemuths utställning läggs fokus på kroppens potential som förutsättning för arbete. I samband med workshopsen har deltagarnas kroppsdelar som de använder i arbetet varit modell för gipsavgjutningar som är del av den slutgiltiga utställningen.

– Resultaten av repetitionerna visade vi bara för varandra, det var alldeles för kort tid för att det skulle kännas bekvämt att bjuda in andra människor för att titta. Med varandra i rummet kunde vi känna oss trygga, säger Stephan Dillemuth.

Däremot integreras gipsavgjutningarna av kroppsdelarna i skogen som han bygger. Den står på en plattform av spegelglas och taket ovanför träden täcks av en stor spegel.

– Det kommer att ge känslan av att man faller, bilden kastas fram och tillbaka i oändlighet. Precis som ämnena för arbetarteatern cirkulerar kring oss i all oändlighet.

För den som tar några kliv bort från skogen och spegelinstallationen bildar träden och dess grenar ordet Strike.

Ormbunkar vars högfrekventa samtal avlyssnas och visas som sonogram. Brännässlors stress vid larvangrepp målat i kemiska formler. Filspån i en koreograferad dans, böljande rörelser som för tankarna till sjögräs. I Christine Ödlunds separatutställning Aether & Einstein står växter och vetenskap i fokus i en alkemistisk häxbrygd influerad av teosofi.

Det första man möts av när man kommer in i Magasin 3:s utställningshall på bottenplanet, där Ödlunds konstlaboratorium ryms, är en manshög installation i flera avsatser med ormbunkar och andra växter. Formen kan ses som en slags tredimensionell ljudkurva. Verket, som heter Xylem floem, är inspirerat av de viktorianska växtoaser som skapades på 1800-talet. Där kunde människor dra sig undan industrialismens larm, få själsligt lugn av grönska och musik. Genom installationen går en grotta där slingrande rötter omgärdas av mikrofoner. Ormbunkarna håller sig tysta när jag hukar mig genom passagen, men Ödlund har fått idén från forskning som visat att växter kan ge ifrån sig klickande ljud.

Centralt i rummet står en snäckspiral, vars form bär spår av både antroposofisk arkitektur och rummets egna pelare. I dess mitt visas flygbilder av vulkanlandskap på Hawaii som filtrerats så att de blir till abstrakta former. Ödlunds utställning kommer att förändrats under utställningstiden, och tanken är att spiralen ska få ett mer symbiotiskt förhållande till Xylem floem, att ljud ska omvandlas till bild. Christine Ödlund är inte bara konstnär, utan även kompositör, och genomgående i utställningen glider bilder och ljud in i varandra, transformeras.

Utställningens roligaste inslag är Acid rock, som visar ett spektrogram av Led Zeppelins musik. Verket ingår i Ödlunds återskapande av ett experiment från 1970-talet där man spelade musik för växter. Hon fann att brännässlor som exponerades för Led Zeppelin blev grova och mörka, medan de som fick lyssna på Ravi Shankar höll sig ljusa och fräscha.

Det är inte bara växterna som kommunicerar med varandra i Aether & Einstein. Verken binds samman till en helhet, vilket förstärks av de blyinfattade mosaikfönstren med teosofiska kemiska symboler som även återkommer i tuschteckningar. Ljuset som faller på verken färgas av glasen i rött, grönt, blått och gult. Tillsammans med ambientmusik skapar det en meditativ stämning. Christine Ödlund talar om växters ”kommunikation och samarbete”. Om man har sett buskar och träd strypa varandra i den ständiga konkurrensen om utrymme och ljus kan det kännas lite verklighetsfrånvänt. Men en oas har Christine Ödlund lyckats skapa, en glänta för lugn och eftertanke.

214 verk av 114 konstnärer har kvalat in till årets Vårsalong. Det traditionsenliga smörgåsbordet av svensk konst fyller 95 år, samtidigt som Liljevalchs firar hundraårsjubileum. Det bjuds på en mix av högt och lågt, konstnärer i alla åldrar och med skiftande bakgrund. Från amatörer som knåpar på kammaren till professionella konstnärer.

Vårsalongen 2016 skiljer dock ut sig genom att konsthallen på Djurgården är stängd för renovering. Istället har man flyttat till provisoriska lokaler vid Brunkebergstorg, där man får åka bygghiss upp till utställningen och möts av en vidsträckt utsikt över stan. Från fönster och terasser på de två våningsplanen ser man Riddarfjärden, takåsar och Söders höjder. En inramning som ger rymd och som till en början suger åt sig blicken så att man knappt lägger märke till verken.

När man vant sig kan man konstatera att årets utställning rymmer mycket måleri. En rad influenser kan förstås skönjas, som till exempel Paul Klee, Lena Cronqvist (som suttit med i årets jury) och Rembrant. Här återfinns en stor blandning av stilar och format. I första rummet hänger Nick Alms enorma oljemålningar The Great implosion och Caféscen, som tillhör utställningens dyraste. Betydligt billigare och mindre i formatet är Harry Rozentals verk som jag fastnar för. Hans kolteckningar av gatuliv lyser upp genom färgklickar av olja som är sparsamt använda och står i kontrast till den mörka kritan.

Utöver målningar ingår mycket handarbeten på Vårsalongen – virkat, stickat, sytt och broderat. Mest iögonfallande är Cecilia Pfaffs maffiga handstickade skulptur Mikaela. Pfaff är den yngsta konstnären som deltar, medan Charlotte Sachs, född 1939, tillhör de äldsta. Hennes detaljrika broderier av Stockholmsmiljöer är imponerande.

Bland djur och natur, människor och stadsmiljöer, är fåglar ett återkommande motiv som återges i olika tekniker. Nina Persson har gjort en fågelskulptur av återvunnen metall, medan Ida Rödén har tecknat en muterad blåmes. Den ingår i en serie muterade djur med tillhörande kommentarer av den påhittade upptäcksresanden Jonas Falck.

De roligaste fåglarna står Olle Bolmström för, som med hjälp av ”fruktskruttar” och ståltråd skapat små gulliga gamar och strutsar.

Fotografi är det ovanligt lite av på årets salong. Någon kontroversiell bomb bjuds det inte heller på, och den politiska samtiden känns frånvarande. Det är en ganska problemfri och vacker värld som tecknas. Det finns några undantag: en naken man i höga klackar, ett maskerat ansikte, hopklämda bröst, övervuxna tåg i Tjernobyl. Och den mest drabbande samtidskommentaren, Berit Fraderas tuschteckningar, som ger plats åt flyktingströmmen.

Om det beror på gallringen eller det inskickade materialet att det är så få verk med politisk udd är svårt att säga. Den konstnärliga bredden kan man dock inte klaga på. Och som vanligt släpper Liljevalchs in det udda och ibland lite taffliga i konsthallen, vilket gör att Vårsalongen ändå är charmig och oförutsägbar.

Teaterstudio Lederman

Teatern arbetar främst med gränsöverskridande konstformer och är influerade av rysk teaterpedagogik. I helgen 19–20 februari spelas Har du träffat Hitler? I pjäsen gestaltar ett överlevande vittne av Förintelsen sina minnen. Föreställningen är fylld av musik och sånger på serbiska, ungerska, jiddisch, hebreiska och tyska.

www.teaterlederman.com

Fria teatern

Den 8 mars är det nypremiär för Full galopp. Pjäsen handlar om Diana Vreeland, ett modeorakel som var väldigt inflytelserik under sin tid som redaktör för Vogue på 1960-talet. Glamour och flärd utlovas i Högdalen.

www.friateatern.se

Moment:teater

Moment:teater huserar i Gubbängen och vill sprida teater utanför tullarna. I helgen 20–21 februari spelar de Svindlande höjder, Emily Brontes klassiker. Senare i vår gör de en modern tolkning av Selma Lagerlöfs Kejsaren av Portugallien och sätter upp David Mamets dystopiska och filosofiska pjäs Duck variations.

www.moment.org.se

Teater Brunnsgatan 4

I likhet med Moment:teater satsar Brunnsgatan 4 på Selma Lagerlöf genom föreställningen Jag – Selma (15/2–3/3). I februari går även monologen Patti Smith i november av och med Katarina Bothén. Vårens höjdpunkt på Brunnsgatan kommer nog bli Harold Pinters Aska, som har premiär 11 mars. För regi står Görel Crona, som även äntrar scenen tillsammans med Johannes Brost.

www.brunnsgatanfyra.se

Orionteatern

I höstas gick Magnus Ugglas monolog Hallå! Popmusik, kickar å kläder på Teater Galeasen. I veckan hade den nypremiär på Orionteatern och spelas fram till 26 mars. En nostalgitripp skriven av Martin Luuk, med fokus på karriärens första trevande steg.

www.orionteatern.se

Teater Galeasen

Teater Galeasen bildades 1983 och vill göra utmanande och normöverskridande konst. På måndag 22 februari är det premiär för Winterreise av Elfriede Jelinek. Pjäsen beskrivs som ”en nedstigning i ett förfruset Europa präglat av finansiella bortgiften, otacksamma främlingar och flickebarn instängda i källarhålor.”

www.galeasen.se

Teater Giljotin

Teater Giljotin är ett konstkollektiv som varvar teater med performances. Två föreställningar har premiär denna månad, Alla heter Allan 19 februari och Idioten 27 februari. Allan heter Allan är feel good-teater om en oväntad vänskap, skriven av Bengt Järnblad. I Idioten har Zardasht Rad bearbetat Dostojevskijs roman och vävt in egna textpartier till en existentiell monolog.

www.teatergiljotin.se

Teater Tribunalen

I en vecka till går det att se Kongo – en pjäs om Sverige av Johanna Emanuelsson. Den handlar om tiden efter Kongos självständighet 1960, när 6 000 svenska soldater skickades som stödtrupper till landet under FN-flagg och hamnade mitt i blodiga strider. ”Texten sätter ljus på den sena, råa imperialism som var Kongokrisen” skriver Lars Ring i en recension i Svenska dagbladet (15/1).

www.tribunalen.com

Turteatern

Turteatern i Kärrtorp ger just nu två föreställningar, Äldreomsorgen i Övre Kågedalen och Taktiska meditationer. Nikanor Teratologens skandalomsusade debutroman från 1992 har fått en scenisk gestaltning som blivit hyllad. Stockholms frias vikarierande kulturredaktör Magnus Säll var upprymd efter premiären och skrev att ”Scenografin är rent mirakulös. Fantasifullheten i miljöer och kläder matchar den språkliga energin i texten.”

Taktiska meditationer är ett gästspel av Nyxxx och beskrivs som en kollektiv kontemplation där besökare kan komma och gå när de vill.

www.turteatern.se

Playhouse teater

Målet för teatern är att presentera nyskrivna pjäser från scener i New York och framföra dem på svenska. I dag 19 februari har släktkrönikan Den stora måltiden nypremiär och spelas under en vecka. Pjäsen är skriven av dramatikern Dan LeFranc och i regi av Elisabet Klason. Den fick sin urpremiär i Chicago där den gjorde stor succé och spelades senare i New York.

Den 16 mars är det premiär för Allt är underbart, en komedi av den brittiske dramatikern Duncan Macmillan.

www.playhouseteater.se

Folkkulturcentrum

Om du själv vill stå på scenen har du chansen på Folkkulturcentrum i Ropsten. I sommar anordnar de en teaterkurs där deltagarna får repetera och sedan framföra kända verk, bland annat Den inbillade sjuke av Molière och Den goda människan från Sezuan av Brecht. Vid informationsmöten under våren kan alla som är intresserade komma till FKC för att få veta mer om projektet.

www.folkkulturcentrum.se

Hade ketchup på det mesta/i o’boyen fick en droppe mjölk gästa/estrella var fiesta/minns det än i dag, svennebarn/Björnes magasin och Pippi Långstrump innan John Blund.

Låten Suedi på Erik Lundins debut-ep med samma namn inleds med en rad markörer för vad många nog tänker på som en typisk svensk uppväxt. Ändå mynnar den ut i ett utanförskap och den ambivalenta refrängen Jag vakna upp och var suedi, huh?, där Erik Lundin definierar sig som svensk, men med hjälp av ett arabiskt ord. Utseendet har gjort att han inte passar in i mallen för en svensk och fått utstå rasistiska kommentarer under uppväxten och frågor om var han kommer ifrån, trots att han är född i Sverige.

Erik Lundin hyser inte några större förhoppningar om att rampljuset ska påverka människors syn på honom.

– De som såg mig som svensk innan gör det nu också, och tvärtom, det har nog inte förändrats jättemycket. Men jag hoppas bidra till att folk ändrar bilden av hur de ser på sig själva. Deras egna tankar kring identitet, folk som har en bakgrund som min. Här kommer jag och säger att man själv får bestämma om man är svensk, oavsett vad någon annan tycker, att man själv får definiera sig, säger han.

Att prata om etnicitet är minerad mark där det är lätt att trampa fel. Under intervjun använder jag begreppet svensk på ett klumpigt sätt, medan Erik Lundin korrigerar sig när han kallar svenskar med arabiskt ursprung för araber.

– Det är något som är så ingrott, du och jag hade inte sagt fel om man inte hade sagt så ofta och så länge att det blivit vedertagna uttryck. Unga människor som har annan etnisk bakgrund än svensk har fått höra det hela livet: ”Var kommer du ifrån, alltså från början?”. Man lär sig att folk vill höra Turkiet eller något annat land. Nu när den här plattformen kommit, och det fått ett sånt mottagande och nåt människor som ser ut hur som helst – då känns det mäktigt att få berätta om det här, sådant som en gång i tiden skämtats bort.

Men han vill inte se sig som en politisk rappare.

– Jag vill inte det, men det jag pratar om blir ju politik. Hade min bakgrund sett annorlunda ut hade den kanske inte varit politisk, men nu blir den det för att det finns den här problematiken. Jag vill vara en rappare, en musiker som har roligt, men det är viktigt att pratat om de här sakerna.

Det är inte bara den starka skildringen av rasism som gör Erik Lundins debut imponerande, där finns även en språklig uppfinningsrikedom och många fyndiga formuleringar: Han levererade allt som generera nåt/för så länge det ger något så kan det ge nåt gott/han ville få ett genombrott, genom brott (från låten Västerort).

– Jag har alltid gillat språk. Jag läste Bamse redan när jag var liten, tills jag började läsa Kalle Anka, sedan blev det tidskrifter som Illustrerad vetenskap. Jag har läst böcker också, men skulle inte kalla mig bokmal. Jag gillar textförfattande, att leka med språk. Därför är det bra att vårt språk är så rikt, och med vårt menar jag förortens språk.

Där har han även påverkats av Latin Kings.

– De influerade mig genom att sätta det språket på kartan på ett nationellt plan, de fick ta plats, det hade vi inte fått innan. Det finns en anledning till att jag säger vi, och det är att de pratade om samma verklighet som min.

Erik Lundin är uppvuxen i Rinkeby och Bromsten, och har länge varit ett känt namn i hiphop-kretsar. Han har turnerat med Adam Tensta, gästat på andras skivor och släppt några låtar på engelska under artistnamnet Eboi. När han nu gått över till att rappa på svenska på debuten Suedi lånar han dock in ord från andra språk. Och det är så många slanguttryck inflätade i texterna att det följer med en ordlista med skivan.

– Vissa ord är lånade från andra språk och är inte ren förortsslang. Det är ord med som kan vara väldigt regionala också, som kanske bara används i västerort till exempel. Men det är som med Latin Kings, när de kom ut var deras ord exotiska, men nu finns de i svenska ordlistan.

Erik Lundin säger att han aldrig hade kunnat föreställa sig att hans skiva skulle få så stor uppmärksamhet som den fått.

– Jag hade ljugit om jag sagt att jag hade trott att folk skulle kunna ta till sig det på det här sättet, jag trodde det skulle vara för svårt och smalt för många, med mycket slang. Det är i alla fall sjukt fucking uppskattat. Jag älskar när folk kommer fram och berättar vad de känner, det har påverkat mig otroligt mycket.

Just nu är Erik Lundin ute på en turné med Michel Dida. Namnet på turnén, E du dum suedi?, är en sammanslagning av titeln på deras skivor.

– Han är en barndomsvän och har legat på samma bolag länge, och vi släppte debutskivorna nästan samtidigt, så det kändes väldigt rätt att köra vår grej tillsammans.

I kväll fredag spelar de på Debaser Strand, sedan fortsätter turnén till bland annat Göteborg och Malmö och avslutas i Lund sista april.

Den här intervjun gjordes innan Grammisgalan, och Erik Lundin var väldigt glad över att vara nominerad i två kategorier – Årets hiphop/soul och Årets textförfattare.

– Det känns skitfett, det ska bli grymt att gå dit. Textförfattarpriset har jag alltid haft ögonen på eftersom jag gillar textförfattande så mycket.

Jag berättar att artikeln kommer att gå i tryck efter galan och frågar om han inte kan svara på hur det känns att vinna.

– Haha, jag ska tänka på din fråga om jag vinner.

Några dagar senare är han den enda som får gå hem från Grammisgalan med två statyetter.

För att beskriva den yttre handlingen i Carl Jonas Love Almqvists Drottningens juvelsmycke från 1834 skulle en kunna säga att det är en historia om passion, svartsjuka och politiska ränker som utspelar sig i Stockholm vid tiden för mordet på Gustaf III. De två adelsfröknarna Amanda och Adolfine är trolovade med varsin adelsman, Ferdinand och Carl-Henrik. Förvecklingar inom gruppen skapar svartsjuka och misstro mellan de två systrarna och de två vännerna, men det är ingenting mot den passion som ska väckas i dem alla när den androgyna skådespelareleven Tintomara gör entré.

Historien präglas av ett tydligt, för att inte säga övertydligt, symbolspråk där de fyra älskande huvudpersonerna ständigt speglas i andra fyrtal såsom fyra strängar på ett instrument och fyra fångvaktare i en pjäs som också handlar om svartsjuka och passion. Vidare spelar de olyckligt förälskade kort med en kortlek som saknar hjärter ess.

Men att beskriva handlingen gör inte detta eklektiska verk, som blivit en klassiker och nu ges ut på nytt av Modernista, rättvisa. Almqvists roman är lika gäckande som sin egentliga huvudperson, Tintomara, som är berättelsens hjärter ess. Drottningens juvelsmycke (som fått sin titel av det smycke som Tintomara ”lånar” på slottet för att glädja sin sjuka mor) är en text som bjuder på extra allt – av allt. Den är en blandning av drama och prosa på ett ofta överdramatiskt språk, kryddat med tidstypiska franska fraser. Distansen mellan karaktärernas svulstiga språk och berättaren är dock tydlig och visar på en ytterst lekfull och medveten överdådighet från författarens sida. Det Stockholm som Almqvist skildrar känns på en gång mycket välbekant och mycket fjärran. Dessutom rent gotiskt med sina mörka gränder befolkade av spåkvinnor och mördare.

Men det kanske mest centrala temat är överskridandet av gränser: man/kvinna, civilisation/”vildhet”, galenskap/förnuft. I Almqvists romantiska och karnevaliska Stockholm dekonstrueras dessa dikotomier ständigt. Mest tydligt hos den mystiska Tintomara som ibland framstår som man, ibland som kvinna; men även hos de två systrarna Amanda och Adolfine som glider in och ut ur sinnessjukdom, liksom hos de två polerade adelsmännen som efter att ha konspirerat mot kungen flyr ut i vildmarken, slutar raka sig och får ett ”djuriskt” yttre som speglar det faktum att de kanske varit med om att planera något så bestialiskt som ett kungamord. Fast i själva verket sker männens förvandling, liksom de två systrarnas övergång till galenskap, efter att de båda förälskat sig i Tintomara.

Det är ett queert begär som både männen och kvinnorna försöker rationalisera genom att tolka Tintomara som det ”motsatta” könet. Själv utanför alla de kategorier som samhället organiseras kring blir hon (det pronomen som används om Tintomara i de stycken som skildras ur hennes eget perspektiv) den katalysator som visar på hur sköra gränserna är.

Drottningens juvelsmycke är med andra ord en roman som trots den stundtals kitschiga skräckromantiska stilen känns häpnadsväckande modern.

Om Palmemordet har det sagts mer än nog, kan tyckas. Det har gått 30 år sedan 1900-talets mest uppmärksammade svenska mord och en av världens största brottsutredningar. Ändå fyller det spalterna så fort något nytt, oavsett hur litet, finns att berätta.

Det beror förstås till stor del på mysteriet, den okända mördaren som gäckar oss. Men också på att mordets politiska brännkraft ännu drabbar med stark intensitet.

Palmehatet som motiv har det också skrivits spaltmetrar om. Ändå är det där jag ska uppehålla mig, så här på minnesdagen. För det finns aspekter som inte betonats nog, eftersom motsättningarna lever kvar och fortfarande är relevanta.

Hatarna var en märklig blandning av delvis disparata högerelement: fascister och nyliberaler. Den etablerade gamla ordningen jämte nationalistiska revolutionärer. Ekonomer sida vid sida med marinofficerare. Moderater och högerextremister, näringslivet, högborgerligheten, CIA och polisen. Alla hade anledning att hata Palme och hatet växte ur samma mylla: en värdekonservativ soppa med kampen mot jämlikhet som minsta gemensamma nämnare. Palme sågs dessutom som en landsförrädare, hade vänliga förbindelser med Castro på Kuba och ansågs stryka Sovjet medhårs.

Men det var inte bara samhällets elit som hatade honom. Kerstin Vinterhed skriver i boken Mordet. Om öppna och dolda motsättningar bakom Palmemordet (2011) om kretsen kring Sigge Cedergren, Christer Pettersson och bombmannen Lars Tingström. Hon menar att hatet spred sig ”nerifrån och upp och uppifrån och ner i det svenska samhället, allra längst ner. Till fängelser, anstalter och kriminella kretsar”.

Det var en annan tid. Kalla kriget spökade, terrorbalansen mellan öst och väst var konstant överhängande. Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF), idag Svenskt Näringsliv, var pådrivande bakom de antisocialistiska stämningarna. I Storbritannien och USA hade klassbröderna rönt valframgångar med Thatcher och Reagan. I Sverige blev kampen mot löntagarfonderna en enande faktor. 4 oktober 1983 demonstrerade 75 000 personer mot det som sågs som det värsta uttrycket för socialism, att arbetarna skulle få mer makt över företagen.

Palme själv var dock tveksam till förslaget om löntagarfonder. Dessutom var det faktiskt Socialdemokraterna själva som tryckte tillbaka arbetarnas anspråk på andra plan. När Palme kom till makten igen 1982 hade det varit flera år av dåliga tider. Regeringsperioden innebar åtstramningar, devalvering av kronan och tillbakahållna löner trots att kapitalets vinster ökade. Kanske bidrog det till att hatet inte bara utgick från samhällseliten. När reformerna klingade av övergavs Palme av dem han allra helst ville nå.

I filmenPalme (2012) lyfter Kristina Lindström och Maud Nycander fram de starka känslor som fanns kring personen och politikern Olof Palme. Älskad, men också djupt hatad. En bild på en spindel med Palmes huvud visas, och texten ”...tänk så skönt det skulle bli om all ohyra kunde besprutas”.

– På nåt sätt blev det opportunt att ha en öppen, ganska frän eller hatisk attityd mot honom, säger sonen Mårten Palme.

Filmen visar också hur en ful docka kastas runt bland de medverkande på Moderaternas valvaka, för att sedan hamna liggande smutsig på en scen.

Kerstin Vinterhed påminner i sin bok om en annan händelse ur den numera bortglömda eller nedtystade moderata historien. Nämligen hur ”ungmoderaterna förföll till rena orgierna vid sitt upptaktsmöte i en biolokal ungefär ett år före mordet. Där visades en videofilm med Olof Palme i olika situationer, suggestiv discomusik och rökeffekter blandades med publikropen ”Palmebusters” – Palmejägare – och många av ungdomarna bar tröjor med nidbilder av Olof Palme”. När Ingvar Carlsson fick höra det skrev han ett öppet brev till partiledare Ulf Adelsohn ”som dock endast gav ett innehållslöst svar”.

Moderata ungdomsförbundets ordförande vid den tidpunkten var för övrigt Beatrice Ask, senare skolminister (1991–1994) och justitieminister (2006–2014).

Nidbildenöver en demonisk Palme har många sett. Bilden prydde förstasidan i det kanske främsta hatorganet Contra, en än idag ganska obskyr tidning. Men den var på många sätt långt före sin tid.

Contra grundades 1974 av Christer Arkefors, Carl G. Holm och Géza Mólnár (alla fortfarande aktiva i tidskriften). De kom ur Demokratisk Allians, en organisation som stödde USA:s krig i Vietnam och hade kopplingar till det världsomspännande antikommunistiska nätverket World Anti Communist League som enligt tidskriften Expo har befolkats av många högerextremister.

Contra gjorde något för tiden ovanligt: ifrågasatte det socialdemokratiska paradigmet. Vänstervindar rådde och Socialdemokraterna hade regerat så gott som oavbrutet från 1932. Men nu började borgerligheten trycka tillbaka arbetarrörelsens makt. Regeringen Palme förlorade valet 1976, SAF:s tankesmedja Timbro startade 1978. Kapitalet och dess politiska arm, högern, kände sin tid randas.

1978 publicerade Contra en intervju med nobelpristagaren och nyliberale gurun Friedrich A Hayek. Året därpå recenserades Milton Friedmans bok Välfärdsstatens myter. Nyliberala teorier introducerades alltså tidigt i Sverige av Contra. Sovjet var huvudfienden, liksom den socialdemokratiska tron på den starka staten. Artiklar som ”Sovjets militärstrategiska intressen i Skandinavien” och ”Sovjet i Sverige” är talande.

1983 publicerar Contra en intervju med Alf Enerström med titeln ”Palme går Sovjets ärenden”. Enerström var läkare, uteslöts ur Socialdemokraterna 1974 och började föra kampanj mot Palme med helsidesannonser i tidningar.

Även i flera Timbro-skrifter från 1984-85 utmålades kretsen kring Palme som Sovjetanstruken, skriver Kjell Östberg i sin Palme-biografi När vinden vände (2009).

Marknadskrafterna på 80-talet var långt ifrån så lössläppta som idag. Och på ett plan var det ju det Palmehatet kretsade kring; kampen för en, som man såg det, friare värld – inte minst för kapitalet. I dag kan alla konstatera att de vann. Men då stod Palme i vägen, eller uppfattades göra det. I själva verket var han inte alls så kompromisslös. ”Palme hade en hälsosam respekt för behovet av en fungerande marknadsekonomi. Han visste att detta var en förutsättning för den jämlikhetspolitik han ville bedriva”, skriver till exempel Henrik Berggren i Underbara dagar framför oss (2010).

Men hatarna såg inga nyanser. Piltavlor över Palme kunde beställas från Contra: ”Setet innehåller också tre pilar. Ett komplett set kostar 49:- Det går bra att komplettera med måltavlor, fyra måltavlor kostar 10:-”

Så mördas Olof Palme, den 28 februari 1986. I Contra nummer 3/1986 skriver Sven Enberg artikeln ”Hatets och illviljans kolportör (nekrolog över Olof Palme)”. Den grova rubriken parafraserar Palmes eget tal vid Metalls kongress 1981 där han kallade näringslivets opinionsbildare för ”hatets och illviljans kolportörer mot svensk arbetarrörelse”. Han noterar i talet hur den ekonomiska krisen gett upphov till ”starkt reaktionära strömningar”, närmare bestämt nyliberalismen. Han tar upp hur Milton Friedmans idéer ”med största konsekvens tillämpats i vissa latinamerikanska diktaturer, som Chile”. Så följer ett långt angrepp på SAF. Palme kunde visa hur arbetsgivarorganisationen gått från att vara en part på arbetsmarknaden till att ta aktiv del i politik och opinionsbildning direkt riktad mot socialdemokratin. Talet föll inte i god jord hos de krafter som var i rörelse.

En viktig aktör runt Contra var journalisten och statsvetaren Tommy Hansson, medverkande sedan 70-talet och ansvarig utgivare för tidskriften 1994–2009. Politiskt har han varit sökande, från Demokratisk Allians (ordförande 1974–1975) via Ny demokrati (1991–1994) till lokala Täljepartiet och sedan Sverigedemokraterna, bl a som chefredaktör för SD-kuriren 2009–2013 och gruppledare i kommunfullmäktige i Södertälje 2010–2014.

På sin blogg minns Tommy Hansson ännu tiden med stolthet. Så här skriver han angående att ha hamnat på den vinnande sidan i Kalla kriget: ”Vi kunde förlora enskilda slag som dem om Vietnam och Angola, men kriget vann vi. Borta är Sovjetunionen och dess forna välde i Östeuropa, liksom flertalet andra kommunistdiktaturer. Kvar är tyvärr det röda Kina, Nordkorea, Vietnam, Kuba och Vitryssland, men även i dessa länder är kommunismen naturligtvis dömd att gå under, liksom allt som är ont och ogudaktigt förr eller senare gör.” (2 februari 2016)

Och jodå, föraktet mot Palme gör sig ännu påmint. ”Palme och Castro ser ut att trivas ihop med sina rökverk”, lyder bloggens bildtext till en bild av de båda rökande statsmännen. Palmes kända tal efter bombningarna av Nordvietnam 1972 kommenteras som ”det svulstiga orerandet” om USA:s ”så kallade julbombningar” (min kursivering). Pierre Schori hängs ut som kommunistagent, först i en Contra-intervju 1999 och över tio år senare igen på Hanssons blogg.

Någon har en hang-up.

Jag tar upp Hansson för att visa hur den enögda kampen mot de ”onda och ogudaktiga” från 1980-talet fortsätter in i vår tid. Men nu är förstås inte kommunismen det stora hotet, utan islamismen. Vi befinner oss ”mitt i det Fjärde världskriget”. Islam är ”inte bara en religion utan fastmer en heltäckande ideologi som till stora delar bygger på våld och blodsutgjutelse”, anser Tommy Hansson som även har medverkat i islamofoba Dispatch International.

Det hat mot Palme och andra som då spreds av bland andra Contra och Moderaterna var konspiratoriskt och extremt. Idag är den sortens retorik både normaliserad och mycket mer spridd. Den frodas på hatsajter som Avpixlat via Flashback till naziforum som Motgift och Nordfront. Men Sovjet har bytts ut mot muslimer och Palmes plats innehas av Stefan Löfven. Dan Eriksson på nazistiska Motgift tycker till exempel att Löfven är ”i sanning den störste folkförrädaren i vår historia”.

Kritiken mot Löfven kan visserligen inte jämföras rakt av med det tryck Palme fick utstå. Men det handlar om att stämma i bäcken inför en ny hatets allians av högerkrafter och offervilliga gräsrötter. Lyssna på Kerstin Vinterhed när hon skriver om Palmehatets bredd: ”... så värst stor är inte skillnaden mellan det Palmehat som odlades på Kumla och det som fanns bland officerare och officersfruar på Östermalm, inom delar av polisen, på tidningen Contras redaktion och bland diverse nynazistiska och pronazistiska grupper”. Även borgerliga ledarsidor stämde för övrigt in i hetsen.

Det handlar inte om att mordet skulle ha någon direkt koppling till nämnda personer, tidningar eller yrkesgrupper. Utan om att ett så starkt och utbrett hat måste kanaliseras någonstans, att ”så mycket ond vilja, så mycket förtal och så mycket hat till sist måste få en urladdning”, som Kerstin Vinterhed skriver. Jämför med 1990-talet och hur Ny demokrati ”uppifrån” påverkade stämningarna i samhället vid tiden för Lasermannens dåd.

En dag som denna bör därför inte minst Anna Kinberg Batra och andra högertoppar (som Beatrice Ask) minnas sin närhistoria och erkänna att partiet var med och underblåste hatet. Och kanske än viktigare, höja rösten mot de krafter som idag odlar konspirationer kring Löfven på grund av flyktingsituationen och upplevda såväl som verkliga terrorhot.

För en konstant rädsla håller på att blåsas upp i Sverige, precis som under Kalla kriget och Palmes sista dagar.

1913 börjar en 22-årig Ester Blenda Nordström på Svenska Dagbladet. Hon är en av fyra kvinnliga journalister och har som sådan lägre status. Kvinnor skulle skriva teaterrecensioner, översätta utrikesnotiser eller hålla sig på särskilda ”kvinnosidor”.

Ester går sin egen väg. Under en månad våren 1914 lämnar hon redaktionen för att ta tjänst som piga hos en bondfamilj. Som första svensk iklär hon sig en annan identitet för att få tillgång till ett autentiskt material.

– Hon wallraffade, men långt innan begreppet fanns, säger regissören Anna Hylander som är filmaktuell på Tempofestivalen med en dokumentär om Ester.

Erfarenheterna från bondelivet resulterar i en uppmärksammad reportageserie och blir både bok och film med titeln En piga bland pigor. Ester blir en del av Stockholms kulturelit. Men hon är en rastlös natur och vill vidare. Hon tar tjänst som ”nomadskolelärare” i Lappland, undervisar renskötande samers barn och skriver en bok om det. Säger upp sig, börjar frilansa och resa runt i världen. Bor i och skriver reportage från Sydamerika, USA – och Kamtjatka.

Ester Blenda Nordström (1891–1948) växte upp i en nyrik borgerlig familj på Kungsholmen, yngst av fyra barn. Föräldrarna hade varit bönder och gjort en klassresa från Småland till storstaden. Pappan startade målerifirma och gjorde sig en mindre förmögenhet när byggboomen på Östermalm tog fart. Men varje sommar tillbringades på landet, så idén till genombrottsreportaget var inte helt tagen ur luften.

Anna Hylander upptäckte Ester långt innan hon hade en tanke på att göra film, hon är nämligen hennes mormors moster. Men hon visste inte så mycket och när En piga bland pigor återutgavs 2012 kände hon att hon måste ta reda på mer.

– Jag insåg snart att jag ville göra en film. Först visste jag inte om det skulle bli dokumentär eller fiktion. Så kom jag i kontakt med en annan avlägsen släkting som hade ärvt Esters resekoffert. Och däri låg alla hennes bilder, brev och anteckningar.

Med runt tusen stillbilder från Esters många resor hade Anna fått ett dokumentärt upplägg serverat på guldfat. Nu har hon ägnat filmen tre år och många timmar i arkiven. Ett syfte med filmen är att ge Ester återupprättelse.

– De som har pluggat på journalisthögskola känner kanske till henne, men hon är okänd för gemene man. Hon har hamnat i skuggan och det vill jag ändra på.

Efter pigreportaget fick Ester arga insändare som kritiserade den numera utbredda wallraffmetoden. Och hennes skildring av husbonden som lat och försupen mötte motstånd. Men vänner som den tio år äldre Elin Wägner betydde mycket.

– Det fanns en klick som hade börjat hylla den här typen av beteende och en stark opinion för kvinnlig rösträtt, säger Anna Hylander. Men Ester själv var inte politiskt aktiv, utan snarare ett levande exempel på frigörelsen.

Hon uppmuntrades också av Svenska Dagbladet som såg hennes talang.

– Hon hade en förmåga att skriva levande och tänjde på gränserna för reportaget, gav sig ut för att gestalta hur det är snarare än att redovisa vad som hänt.

Anna Hylander vill berätta om en modig kvinna som var före sin tid. Men Ester Blenda Nordström skulle sticka ut från mängden än i dag.

– Hon var en stark personlighet. Det skulle hända saker runt henne hela tiden. Sådana karaktärer är inspirerande. Sen är jag ju stolt för att hon är min släkting, skrattar Anna Hylander.

Det finns också ett mörkt stråk i filmen. Det händer till exempel att Ester drar sig undan. Troligen fanns en hemlighet som tiden inte var mogen för.

– Jag är övertygad om att hon var homosexuell, eller bisexuell, säger Anna Hylander. Hon måste ha känt ett utanförskap i att inte kunna leva ut sin identitet, att den var olaglig, ja sjukdomsklassad. Jag vet inte hur öppen hon var med det, ens för sig själv. Men det finns där. Det vill jag berätta om, att kvinnor i alla tider har praktiserat olika yrken och sexualiteter.

I sin samtid var Ester Blenda Nordström mycket omskriven, men historiens pendel svänger. Vad som blir känt och kanoniseras ändras.

– Kvinnorörelsen går i vågor. 1910-talet brukar man nämna som den första feministiska eran. Jag tror att det var en positiv tid, Ester hade vind i seglen och det fanns utrymme för hennes personlighet. Men sedan dippade det på 1930-, 40- och 50-talen.

När den andra feministiska vågen kom på 60-talet gällde kampen andra frågor. Kanske är tiden mogen för att återupptäcka henne idag? Intresset verkar finnas och även en biografi om Ester är på gång.

– Jag tror att hon kan bli en förebild för många, både inom den lesbiska sfären men även mer allmänt, för allt hon gjort.

Ester Blenda Nordström skrev även ett par flickböcker. 1919 kom första romanen, En rackarunge. Den första boken för unga flickor som inte handlar om en lydig utan en busig flicka.

– Här finns tydliga drag av Pippi och Madicken, säger Anna Hylander. Astrid Lindgren var förstås en fantastisk författare av egen kraft, men Ester måste ha influerat henne.

– Hon skriver väldigt roligt. Hade hon levt idag hade hon varit den stora bloggerskan.

Att göra film utan mycket rörligt material är en utmaning. För att komma runt det har Anna Hylander arbetat med andra medel. Svartvita stillbilder går över i rörliga stämningsbilder i färg. Ljudet har en stor plats och rösterna av Rakel Wärmländer (Ester), Tova Magnusson och Sara Sommerfeld skapar dramatik.

Filmen har premiär på dokumentärfilmsfestivalen Tempo den 10 mars. ”Lite pirrigt”, säger Anna Hylander. Men mest roligt.

– Jag har levt med henne så länge, en period undrade jag om det skulle bli film eller om jag höll på med en avhandling. Det har varit en intressant men ensam process. Det kan inte bli mycket mer ensamt än när man gör film på egen hand om en död person, haha. Men det var väldigt kreativt.

Feministisk filmfestival

På den första feministiska filmfestivalen i Stockholm blir det filmer av kvinnliga filmskapare, samtal om hur jämställdheten i filmutbudet kan förbättras och mycket mer. Läs mer på http://sthlmfemfilm.se.

Kl 12, Zita, Birger Jarlsgatan 41

Barnvagnsmarschen

RFSU arrangerar en barnvagnsdemonstration för att manifestera kampen mot mödradödlighet, särskilt viktigt nu när konflikten i Syrien har fått dödsfallen att skjuta i höjden.

Kl 13, Humlegården

Upptaktsfest

Feministas Acidas, ChocoChili, Gärigheter m fl står på scen och peppar inför 8 mars. Öppet dj-bås för kvinnor och icke-män. Rek. entré: 100 kr. Intäkterna går till Ingen människa är illegal och kvinnojourer. Öppet: 19–03. Åldersgräns: 18 år + leg. Cash is Queen!

Kl 19, Cyklopen, Högdalen

Bang-festen

Tidskriften Bang fyller 25 år och firar mer än vanligt i år. Live: Makemake m fl. DJ:s: Fanna Ndow, Amie Bramme Sey, Noshin m fl. Det blir även film, konst, installationer och mycket mer. Biljetter: 130 kr, 20 år.

Kl 21, Debaser Medis, Medborgarplatsen

Söndagshäng

Det nya feministiska nätverket Feminism underifrån presenterar de olika organisationer som ingår. Häng, banderollverkstad med Juntan, samtal om feministiska strategier. Separatistisk träff.

Kl 14, Cyklopen, Högdalen

8 mars på 44:an

Kl 17.30: Föredrag om syndikalistiska och anarkistiska kvinnor i historien, kl 18.30 Allsångsquiz på temat, kl 19.30 spelar Strula Med Siri.

Kl 15, Kafé 44, Tjärhovsgatan 46

Nattkafé

SUF Stockholm och Feminism underifrån kallar till samling inför 8 mars, Ta natten tillbaka och en vecka av aktiviteter. En mötesplats för unga utan konsumtionskrav.

Kl 17, Kafé 44, Tjärhovsgatan 46

Gränslöst systerskap

8 mars-kommittén som samlar ett flertal feministiska organisationer arrangerar årets stora demonstration på temat gränser. ”Vi lever i en värld full av gränser som förhindrar kvinnor världen över från att leva sina liv. Det gäller gränser av alla slag – oavsett om det gäller snäva normer, geografiska gränslinjer eller gränser för att ta sig in på arbetsmarknaden.” För kvinnor på flykt, mot mäns våld mot kvinnor och för en jämställd arbetsmarknad. Tåget går till Raoul Wallenbergs torg.

Kl 17.30, Norra latin, Hötorget

Den kvinnliga konstnären

Margareta Gynning föreläser på temat ”den kvinnliga konstnären – myten om det enastående undantaget”. Fri entré.

Kl 18, Konstakademien, Fredsgatan 12

Feminism underifrån

8 mars-demonstration under parollen ”Organisering är vår styrka”: ”Eftersom vi inte är bundna av stat eller parti så kan vi formulera helt egna drömmar och visioner – och driva våra egna kamper.” Tåget går till Medborgarplatsen.

Kl 18, Sergels torg

Arja Saijonmaa

”Best of Arja”, ett program med folkkära låtar, Mikis Theodorakis visskatt samt svenska, franska och finska visor. Arja Saijonmaa är nyvald goodwill-ambassadör för UN Women. I pausen är det insamling för kvinnor och flickor på flykt undan kriget i Syrien. Hemliga gäster medverkar. Biljetter: 275 kr.

Kl 19, Scalateatern, Wallingatan 32–34

Sing my sister, sing

Teaterkören från Kärrtorp sjunger sånger av, med och om kvinnor. Allt från peppande kampsånger till mer finstämda visor. Denna gång medverkar runt 100 körsångare, tre musiker och flera solister. Biljetter: 150 kr.

Kl 19.30, Eric Ericsonhallen, Skeppsholmen

Sonita/Flickrummet

Doc Lounge Stockholm uppmärksammar internationella kvinnodagen under Tempo dokumentärfestival tillsammans med Flickrummet. Direkt efter Sverigepremiären av filmen Sonita på Victoria blir det fest på baren Smaksak. En hyllning till rappande brudar världen över. Kl 19 visas filmen Sonita (följt av q/a med regissören) på biograf Victoria. Kl 21–22 premiärfest med Flickrummet och Doc Lounge.

Kl 19, Bio Victoria och kl 21 Smaksak, T-Medborgarplatsen

Ta natten tillbaka

Separatistisk demonstration för att skapa förändring underifrån.

Kl 21, Södermalm

Gittan Jönsson

I Gittan Jönssons (f. 1948) konst får vi ta del av kvinnorörelsens krav på jämlikhet, konstbegreppets upplösning och kvinnor som städar upp i hemmet, konsten och världen. Med återkommande teman kring maktstrukturer och sociala relationer ter sig Jönssons verk lika egensinniga och starka som brännande dagsaktuella. Detta är den första större retrospektiva presentationen av Jönssons konstnärskap och kulminerar med nya filmen Parallella linjer, där hon är på spaning efter spåren av den feministiska rörelsen i Stockholm och Berlin och frågar sig – vad blev det av alla ansträngningar och aktioner? Vernissage 8 mars kl. 17–20.

Marabouparken, Sundbyberg

Matriarkatet, It’s for us

Feministisk klubbkväll med liveakterna Matriarkatet, Beat Up Betty, It’s for us och Katthem. Frivillig entré.

Kl 18, Cyklopen, Högdalen

I 1970-talets Stockholm stod inte diskjockeyn högt i kurs. Discomusik blev kallad maskinproducerad smörja och ansågs vara imperialistisk, och en av pionjärerna i dj-båset, Sydney Onayemi, möttes ständigt av rasism. Men dj-kulturen levde vidare i skymundan och fick till slut ett internationellt genombrott när house och techno spreds till Europa från undergroundklubbar i USA på slutet av 1980-talet. I Stockholm ordnades skogsfester och underjordiska klubbar i industrilokaler och i mitten av 1990-talet slog Docklands upp portarna i Finnboda varv. Något erkännande fick denna kultur dock sällan, ofta omnämndes den i samband med ravekommissionens razzior eller artiklar om droger. Först på 2000-talet har klubbkulturen fått en högre status, och diskjockeyn har blivit vår tids rockstjärna.

Anna Gavanas och Anna Öström har varit aktiva dj:s i 20 år. De var med och startade nätverket Sister Sthlm, har drivit Kvinnosaksklubben, Svaj Kafe och klubb och spelat på en rad festivaler. I boken DJ-liv låter de ett myller av gestalter inom Stockholms klubbscen från 1960-talet till i dag komma till tals.

De bestämde sig för att skriva en bok efter en intervju med Linnea Carlén från Popmani för två år sedan.

– Vi lyckades snacka in oss i ett hörn, säger Anna Gavanas. Vi blev intervjuade i samband med ett upprop av kvinnliga musiker och artister om att man inte skulle glömma bort kvinnor när musikhistorien skrivs. Jag och Anna Öström hade tagit med gulnade klipp från medier där vi följt dj-scenen och kvinnors bidrag till scenen sedan vi började. Vi visade det här för journalisten och sa att det väl inte är någon idé att vänta på att någon skriver in det här i historien, det är lika bra att vi gör det själva. När journalisten sedan skrev det bestämde vi oss för att göra slag i saken.

Anna Gavanas berättar att kvinnliga dj:s möttes av mycket skepsis på 1990-talet när hon och Anna Öström inledde sina karriärer. Men tillsammans lyckades de ändå ta sig in på klubbscenen. För att hjälpa andra startade de nätverket Sister Sthlm efter att ha hållit i en workshop för tjejer.

– Tjejerna ville ses igen, och det kom fler och fler, det fanns ett behov av det, en plats där tjejer kunde känna sig välkomna och utbyta tips. Det kan vara svårt att komma in i de mansdominerade nätverken, speciellt på heterosexuella klubbar där det är mycket grabbar som dunkar varandra i ryggen.

Sister Sthlm fick medial uppmärksamhet och blev kontaktade av arrangörer som ville boka dj:s. På det sättet var det en framgång. Men de möttes också av mycket motstånd.

– På nätforum blev vi anklagade för att hata män och att vara surkärringar som bara gnällde istället för att fokusera på att bli bättre dj:s. En del kollegor tyckte att vi fick oförtjänt mycket uppmärksamhet, för på den tiden fick inte dj:s samma utrymme i medier som i dag.

Feminism ansågs vara hotande, och många manliga dj:s såg det som en motsats till ett genuint intresse för musik.

– Det kan vara svårt att tro i dag, det finns mer medvetenhet kring genus- och maktfrågor nu. Men vi fick ta en jävla massa fighter, säger Anna.

Hur kom det sig att du blev dj?

– Jag jobbar som antropolog, och på 1990-talet gjorde jag fältarbete i USA. Där var det några kompisar till mig som drev en industriklubb. Jag tyckte att det verkade så grymt att stå där och bestämma vilken musik som spelas och att slippa prata med någon. Det var en kompis som hjälpte mig och lärde mig hur det funkade, det var kring 1996.

Kan du beskriva lockelsen med dj:ande och klubbmusik?

– Jag var inte tillåten att vara ute när jag växte upp, för att min farsa var så sträng, så jag rymde hemifrån när jag var 18. Det var då jag kom ut i friheten som det innebär att dansa, att gå upp i musiken med andra människor och att få vara sig själv. Jag kom från en sunkig förort utanför Göteborg, så för mig var det ett sätt att upptäcka världen.

Anna säger att det kan finnas många olika motiv och drivkrafter bakom att man dras till klubbvärlden.

– En klubb kan vara en plattform för aktivism, det kan gälla stödfester för papperslösa, eller klubbar med en feministisk eller queer inriktning. En klubb kan vara en frizon för de som förtrycks i samhället, en plats där man kan vända på hierarkierna eller upplösa dem.