På söndag är det premiär för Finnomani på SVT. Programledarna Lina Puranen och Maija Waris, sverigefinnar från Akalla, åker till olika platser i Finland för att slå hål på svenska fördomar och finsk självbild. I första programmet gör de hembesök hos folk för att visa att samma designprylar återkommer i alla finska hem: muminmuggar och Iittala-vaser. De intervjuar också den lekfulla skodesignern Minna Parikka som har designat skor åt Lady Gaga.

­– Många har en bild av att Finland är lantligt men det är ganska urbant och kulturmässigt spännande, säger Maija Waris.

Programmet är en kärleksfull hyllning till Finland. En humoristisk drift med fördomarna, men det finns visst allvar i botten:

– Vår relation till Finland som andra generationens sverigefinnar har inte synts så mycket. Fördomarna har vi hört tusen gånger under vår uppväxt. Men vi har en helt annan relation till Finland idag än när vi var små, då var det mer skambelagt.

Några stereotyper som tas upp är att finnar är otrendiga, melankoliska och älskar ”livsfarliga” sporter – som ishockey.

– Kanske vi själva bidrar till att förstärka fördomarna nu, skrattar Maija Waris.

I dag får finnar förmodligen inte höra så mycket nedlåtande kommentarer, däremot är det inte ovanligt att folk tycker att ”finska låter fult”. Så i ett avsnitt bär det av på en språkresa. En rappare och en komiker guidar i hur modern finska kan låta.

– Många sverigefinnar har ju ett inte så uppdaterat språk utan pratar typ mormors finska, säger Maija Waris. Tillsammans med rapparen åkte vi till en förort i östra Helsingfors där en åttondeklass fick testa våra kunskaper. Vi klarade knappt några ord. De hade till och med ett ord för ”en ung snubbe som brukar handla energidryck på euroshopper”, det var jammo... nånting. Jag måste nog titta på avsnittet igen och träna på våra glosor, haha.

Maija Waris och Lina Puranen är båda 32 år och var inte vänner under uppväxten i Akalla men ”kände till varandra”. Maija gick i finsk skolklass, Lina i svensk. I dag arbetar båda med kultur i olika former. Lina har arrangerat finska kulturevenemang i Stockholm i tio år, Maija är programledare på det tvåspråkiga radioprogrammet Popula och skådespelare.

– Alla kan inte leka med bilden av Finland så fritt som vi gör, det kan vara känsligt. Men vi är rätt avslappnade. Det är viktigt att leka med stereotyper, bara det sker med humor och kärlek. Via fördomarna kan vi visa upp en ny bild av Finland för den svenska majoritetsbefolkningen.

Ändrades din egen bild av Finland genom programmet?

– Jag blev positivt överraskad, jag trodde att många skulle vara blyga men det var tvärtom. Och snarare än att vara otrendiga kan man i Helsingfors hitta många som är före sin tid... Jag tror att de vågar vara original. Stockholmare är mer rädda för att göra fel, eller vill så gärna vara trendiga.

När Maija bodde i USA upptäckte hon hur oviktigt det är med nationell identitet i vissa sammanhang.

– Under sju år tänkte jag nästan inte alls på var jag kom ifrån, jag var väl skandinav i andras ögon, men var där som skådis och umgicks med andra som gjorde något kreativt.

Särskilt kulturlivet lyfts fram i Finnomani. Finsk musik, film, design och mode. All musik i serien är finsk och skådespelaren Kati Outinen, här mest känd genom Aki Kaurismäkis filmer, är en av de medverkande. En drivkraft är att få fler svenskar att få upp ögonen för Finland, som egentligen är ganska osynligt i Sverige i dag.

– Lina brukar på allvar säga att hon vill att charterturismen till Helsingfors ska öka lavinartat, säger Maija Waris och går själv så långt som till att kora Helsingfors till lilla Berlin.

Samtidigt skrattar du när du säger det?

– Ja, Berlin är ändå Berlin, säger Maija. Men jag tror att man kan hitta något av den känslan i Helsingfors. Det finns lite edge, kulturlivet är spännande.

Finnomani har premiär på söndag men har redan mött reaktioner på andra sidan Östersjön. En artikel i dagstidningen Helsingin Sanomat har uppmärksammat serien med en hård rubrik om att ”finnar är fula”.

- Vi tänkte ”shit, nu har vi startat krig mellan Sverige och Finland”, säger Maija och skrattar igen. Men vi behöver granska den här relationen. Finnar är kanske inte heller alltid medvetna om att det i Sverige finns en andra generations sverigefinnar som lever i en sorts mellanvärld.

Som ung började hon reklamlinjen på Konstfack och drogs snabbt in i det politiska engagemang som präglade tidsandan. Utan betänkligheter gick hon och andra unga från radikala vänstern med i Rebellerna för att leda Sverige in i världsrevolutionen. Rörelsen utvecklades till en maoistisk sekt och spårade ur. Erfarenheterna har hon bearbetat i en rad verk, till exempel tavlan Medvetenhetens fnask (1968).

Teckningen Självporträtt (1968) visar förvirringen efteråt och behovet att benämna tingen i sin omgivning, efter att ha levt utan möbler och saker.

Senare gjorde hon den numera kultförklarade Historieboken, utgiven på Ordfront 1970, en socialistisk tecknad bilderbok som berättar om Europas och Afrikas koloniala historia. Med på utställningen finns originalteckningar och en pedagogisk och fantastisk animerad version av tidningen, gjord av två danska filmare 1975.

Det feministiska uppvaknandet kom när hon väntade sitt första barn på 70-talet. Hon var med och arrangerade Kvinnokulturfestivalen som pågick i tre dagar i Riksdagshuset 1977. På det följde utställningen Vi arbetar för livet på Liljevalchs där enbart feministisk konst ställdes ut. Som musiker medverkade hon i kören på Sånger om kvinnor (1972) och gjorde även omslaget.

Målningen Superkvinnans vrede (1979–86) kom till i omgångar. Den påbörjades efter kärnkraftsolyckan i Harrisburg i USA och efter en viloperiod tog hon upp den igen vid Tjernobylolyckan. En gravid superkvinna med rött ilsket hår och modersmjölken sprutande ur brösten flyger över ett härjat stadslandskap.

Gittan Jönsson beskriver sitt konstnärskap som ett ständigt undersökande, med utgångspunkt i insikten att en människa inte är en ö utan har ett sammanhang; familjen, att vara kvinna, förhållandet till patriarkatet. Konsten är erfarenhetsbaserad och berättande till sin karaktär. Hon rör sig från affischkonst och illustration till skulptur, måleri, film och musik. Stilen är en brokig blandning av realism, modernism och futurism, glada färger och former som är karaktäristisk för 70-talets konst, samt mer grå- och brunskaliga toner.

Diskkasterskan från 1978 är hennes mest omtalade men ingår inte i utställningen. Idémässigt är det en symbios av föräldrarna, på samma gång en uppgörelse och hyllning till pappan – diskuskastaren, och mamman – diskkasterskan. Den uttrycker en slags önskan om att mamman ska göra uppror.

En annan känd figur är alter egot Dammsugerskan. Där Diskkasterskan är en desperat revolterande hemmafru som kastar porslin mot en bakgrund av arg humor finns förhoppningen om att Dammsugerskan kan förändra mer, inte bara ta bort damm, utan städa i världen i det större sammanhanget. Figuren återkommer i både målningar och som porslinsfigur – som Frida Kahlo eller Läckö Slottsfru.

VerketPrinsessor utan panik kom till genom en brevkorrespondens mellan Gittan Jönsson och Kristina Abelli Elander, båda döpta efter Hagasessorna. Det är en serie som sammanfattar 70-talets feministiska kamp och Jönsson beskriver tillkomsten som ett sätt att leka med en kollega. Med humor blandade de personligt och politiskt, konstnärligt och privat.

Utställningen på Marabouparken delar namn med ett pågående filmprojekt där Gittan Jönsson låter kvinnor berätta om kampen inom konsten i 70-talets Stockholm, varvat med intervjuer av feministiska konstnärer i Berlin. En lägesbild av kvinnans villkor idag. Att följa hennes konstnärskap blir som en spännande resa, från den politiska övertygelsen – som i efterhand kan tyckas naiv och eskapistisk – till att gå ut i världen och skapa konst som ställer frågor om kvinnors situation och gestaltar samtida problem.

Kvinnans bundenhet och folkhemsidealen på 70-talet gjorde det svårt för kvinnor att ställa ut, även om kampen och de strukturförändringar som skedde ändå gjorde det möjligt. Men Dammsugerskan är fortfarande ute på uppdrag. Mycket behöver dammsugas bort, i konstvärlden och omvärlden.

När konsthallen kontaktade Orten i fokus nappade Alex Rodallec genast på idén om att göra en kulturtidskrift, och han är nu dess chefredaktör.

– Det kändes för mig rätt naturligt att kombinera den här aktivismen som är lite mer förortsorienterad tillsammans med bara ren kultur, säger han.

Med hjälp av ett bilddrivet innehåll visas olika kulturfenomen i Sveriges miljonprogram upp.

– Det kan vara allting från svensk folkdans till kurdiska tatueringar. Folk känner inte till så många av de här sakerna och de finns överallt i Sverige. Och till och med vi som har växt upp i förorten känner inte till allt.

Som ett exempel nämner han somaliska mäns vana att färga skägget med henna, något han undrat över sedan han var liten med aldrig egentligen frågat om. Det visade sig helt enkelt handla om att följa profeten Mohammeds exempel.

– Min poäng var lite att kanske inte göra det jättepolitiskt heller utan bara, det är vad det är, förklarar Alex. Att lägga saker sida vid sida som liknar varandra, utan att kommentera.

DIN är ett ord som har en innebörd på flera olika språk, bland annat persiska. I olika tolkningar kan det betyda tro, livsinriktning eller lag och redaktionen använder det i bemärkelsen ”sätt att leva”.

– Vi har en ganska bred tolkning av vårt kulturarv, säger Alex. Det är något vi alla har gemensamt, och när vi ställer olika kulturer sida vid sida visar det sig att även det som vi tror är mycket vårt egna har mycket likheter med det andra kulturer gör. Och det är inte så konstigt för vi har hela tiden haft ett utbyte.

Vilka riktar ni er till?

– Man kan säga att vi riktar oss till publiken där vi kommer ifrån, alltså svenska miljonprogram, men man måste inte komma därifrån för att vara intresserad av innehållet. Fast tanken är att vi gör det mer för oss själva.

Samtidigt finns ambitionen att låta förorten ta plats i medielandskapet på ett annat sätt än det gängse, där den beskrivs som ett, möjligen exotiskt, problemområde av någon som oftast kommer utifrån. Artiklarna är skrivna av personer som är engageade i Orten i fokus, men skribenter från andra delar av landet än Stockholmstrakten står på önskelistan, förklarar Alex som är uppväxt i Backa i Göteborg. Det har varit viktigt att skribenterna får använda sin egen ton och att de själva har fått bestämma vad de vill skriva om, eller visa upp när det handlar om utställningen.

Sonia Sagan betonar också hur oerhört viktigt det är att låta människor behålla sin egen röst, och inte förvanska den för att anpassa den till vad hon kallar en innerstadsjournalistisk norm. Hon växte själv upp i Norra Järva men bytte i mellanstadiet skola och hamnade på Södermalm, och är väl medveten om vad som förväntas av en i dessa olika världar.

– När en innerstadsjournalist har intervjuat en förortare och det kommer upp i tidningen, när man läser det och hör i sitt eget huvud, det låter som att man pratar i en burk. För journalisten har inte haft den språkliga spännvidden för att representera den här personen. Och det är också väldigt svårt och utmanande att behålla nåt slags integritet till intervjupersonens uttryckssätt om en har uppfattningen att mitt uttryckssätt stämmer, och det där är bara en avart av mitt svenska språk.

DIN-projektet kommer per automatik att stärka människor, tror Sonia, för det är vad som sker när man visar upp för dem det som de nånstans kommer ifrån. Men det är inte huvudsyftet.

– När vi visar upp bilder av förortare i en konsthall som generellt sett beter sig som ett slutet rum, då tror jag att vi stärker personen som tittar på det. Men halva tanken är ju också att få in människor som inte förstår att orten, på grund av att ”den generella svennen” flyttat därifrån, har blivit en väsensskilt annorlunda plats: Välfärden funkar annorlunda, de sociala koderna funkar annorlunda, nästan allting funkar annorlunda. Det handlar om att visa saker som ”människor utifrån”, bosatta i homogena stadsdelar, inte får tillgång till, och som människor ”inifrån”, som identifierar sig som förortare, aldrig får se upphöjas. Det är en växelverkan som skapas i den här ogenerade skildringen.

Vad är det då som skildras? Att hitta och beskriva en röd tråd i utställningen, rent estetiskt, tycker Sonia är svårt, och kanske heller inte intressant.

– Det är ett mischmasch av influenser, säger hon. Allt från forskningsrapporter till instagramkonstnärer, vi blandar verkligen högt och lågt.

Ett spår handlar om att ställa det ”supersekulära Sverige”, som dock ändå tillber kapitalismen och vetenskapen, mot olika typer av religiösa uttryck som ofta förknippas med andra kulturer.

– Det finns en tanke hos mig att avslöja våran köpreligion med de här andra religionerna bara genom att sätta dem bredvid varandra, utan någon instruktion. Halva poängen med utställningen är att vad jag än säger så är det ingenting emot de tolkningar som kommer upp i publiken själv.

Utställningen och tidskriften vävs samman genom sin gemensamma grundtanke och genom medarbetarna. Sambanden ska inte vara alltför uppenbara, det ska alltid finnas utrymme för tolkning. Delaktighet från läsare och publik är en viktig del, betonar Sonia.

– Mycket av det här för mig handlar om att väcka nyfikenhet för sånt som folk avvisar utan att ens tänka på saken. Jag tror att människor måste lära sig själva genom att våga utforska sånt som man känner ett visst motstånd för att ta del av. Och det kan handla om allt ifrån att se återbruk som finkonst till att se religion som ett legitimt uttryck för mänsklig civilisation.

I det k-märkta medborgarhuset Trappan på Vällingby torg renoveras det in i sista sekund inför premiärföreställningen av Anna och Mats i Vällingby.

– Hur snabbt vi än springer hinner vi inte ikapp, men den stora känslan är att det är roligt och spännande, säger Olof Hanson, chef och konstnärlig ledare för Kulturhuset Stadsteatern i Vällingby. Han är sedan flera år regissör på Stadsteatern och konstnärlig ledare för Fri scen.

Nu ska han tillsammans med Ayesha Quarishi forma den nya teatern från grunden. Hon är biträdande konstnärlig ledare och artist, musikproducent och systemteoretiker.

– Varje gång Olof pratar om att de boende här ska vara delaktiga i vår verksamhet så tar det i hjärtat för jag har längtat så mycket efter något som det här, säger Ayesha Quarishi.

De kommer att arbeta med en stark lokal förankring och delaktighet med särskilt fokus på unga vuxna i åldrarna 15 till 25 år.

– När jag pratar med unga om teatern så tar det en stund innan det sjunker in för dem att det är en teatern för dem, säger Ayesha Quarishi.

Hon är uppvuxen i Hässelby och menar att även om det finns segregation i området så är det relativt bra i Västerort jämfört med andra områden.

– Men samma strukturer finns här, att resurser och pengar alltid går till samma grupper. Vår målgrupp behöver den här teatern och att Stadsteatern väljer att placera teatern här är ett tecken på att det går åt rätt håll, säger Ayesha Quarishi.

Renoveringen av Trappan har kostat omkring 40 miljoner kronor, berättar Olof Hanson, så det är en ordentlig satsning.

– Vi lever i en tid då inkomstklyftorna ökar och jag upplever att det är stora skillnader mellan innerstaden och förorterna. Om vi kan bli en trappa över klyftorna och prata om vad det är som ligger däremellan så är det något som behövs, säger Olof Hanson.

Repertoaren för 2016 är redan planerad av Stadsteatern så Ayesha Quarishi och Olof Hansons prägel kommer att synas först nästa år.

– Vi kommer att arbeta konstnärligt multidiciplinärt, i brist på bättre ord. Till exempel är ju hiphopen stark här, nu kan de skriva pjäser, säger Olof Hanson.

Ayesha Quarishi är själv rapartist och har gett ut skivorna Jade Fever och The Lobby.

– Det finns så många berättelser här som vi väntar på att få höra, säger hon.

Och de lokala berättelserna är angelägna för hela världen.

– Det är berättelser om kreolsamhällen, alltså blandningar av olika kulturer. Hur uttrycker det sig? Det är många länder som har det här gemensamt, säger Ayesha Quarishi.

Olof Hanson fyller i att historier mår bra av lokal förankring.

– Gör man det bra och historien är tillräckligt förankrad så kan folk läsa in sitt eget liv i det, säger han.

Tidigare på dagen har Quarishi och Hanson varit på rundvandring i Vällingby och tittat närmare på andan det byggdes i. Idéerna om folkhemmet och närheten till naturen.

– Vi vill förvalta det här arvet, kolla på vad vi ska göra med det och lämna vidare något lika fint, säger Ayesha Quarishi.

Mata Hareär titeln på konstnären Max Books retrospektiva utställning på Waldemarsudde. Det laboreras redan i marknadsföringen på ett konceptuellt viss med denna titel. Associationer leder till något som utställningen egentligen inte handlar om. Jag syftar förstås på den påstådda holländska spionen Mata Hari, som var känd för sina exotiska danser och uppdrag, tills hon blev arkebuserad i Frankrike 1917.

Mata Hare består av 90 verk, de flesta målningar i blandteknik, där åskådaren får ta del av Books syn på naturen, fotografier som limmats på dukar eller annat underlag med inslag av datamanipulerade förvrängningar. I Books landskap gör människan oftast intrång i förvrängd skepnad och får inkräktarens roll, ett störande element. Det gör att flera verk kännetecknas av en angelägen och aktuell varning för hur människan våldtar och förstör naturen. Det är ju ett återkommande motiv för engagerade konstnärer sedan början av 1970-talet. Annars får åskådaren/människan en annan roll i verken när antropomorfiska former saknas. I det avseendet fastnar jag för målningen 44flod, ett monumentalt verk från 1991 som tar upp de postmoderna idéerna om läckage och ständigt tillblivelse genom att tillföra ett dramatiskt ruptur mitt i målningen – en motorväg i den mörka natten.

Max Book laborerar med titlar och har en kvick förmåga att kombinera modernismens fasta grunder för vad måleri ska vara med det postmoderna anspråket på förändringens och idéernas rike. Verkens namn är unika och går inte att översätta, eftersom titlarna refererar till sig själva, på samma sätt som en persons namn inte går att översätta. Men Max Book namnger många av sina senaste verk med nonsensord som ändå är förbundna med företeelser i den västerländska kulturen: Bonesec, Piloton, Swormanta, Pater blue och Singoland får genom sina titlar en postmodern och elegant visuell diskurs.

Vid invigningen sa Max Book om tavlan Mata Hare: ”Mata hare är något jag har försökt under de två senaste vintrarna men misslyckats”. Det handlar om en föreställande målning i mindre format där en hare verkar äta en människa som kanske simmar under vattnet. Är harar kannibaler? Eller kanske tvärtom – är vi harar som äter varandra? Det är en association och tolkning som konstnären förmodligen inte räknade med.

2014 tilldelades Max Book utmärkelsen Årets konstnär av föreningen Konstnärernas vänner som Prins Eugen grundade.

1917 är startpunkten för Arkdes utställning Bo. Nu. Då: Bostadsfrågor och svar. Det var året när staten införde hyresreglering och det lagstiftades om besittningsrätt, så att man inte skulle kunna vräka människor hur som helst.

– Det året gick det också en utställning om arbetarbostäder på Liljevalchs och i Stockholm uppfördes ett antal tillfälliga nödbostäder för arbetare ritade av Gunnar Asplund. Det är de tidigaste arkitektoniska exemplen på nödbostäder vi har i utställningen. Tiden kring 1917 var också en period när svenskar efter att under lång tid ha flytt landet började stanna kvar i Sverige. Emigrationen till Amerika avtog och folk flyttade till städerna, säger Dan Hallemar, curator.

1923 bildades hyresgästföreningen, vilket gjorde att de mindre bemedlade inte var utelämnade åt spekulationsbyggen. Och under 1930-talets kris införde svenska staten 1933 för enda gången så kallad social housing.

– Staten gav i uppdrag åt kommunerna att bygga hus för fattiga barnfamiljer. Det är en form av social housing som Sverige inte haft efter det. Det var hus som var direkt riktade till de som hade det allra svårast. Efter kriget kom den bostadssociala utredningen. Den ledde fram till den moderna svenska bostadspolitiken, där inga skulle särbehandlas utan alla skulle bo bra till en rimlig kostnad, säger Dan Hallemar.

Något man kan se historiskt är att bostadsbyggandet varit störst när staten varit ekonomiskt inbegripen i byggandet istället för att låta marknaden sköta sig själv. Men kriser har inte bara lösts av politiker, utan har även gett upphov till nya former av arkitektur.

– Särskilt i början av krisperioder finns en tendens att det kommer fram nya arkitektoniska idéer, till exempel smalhusen kring 1930. Sedan vid mitten av 1940-talet började man experimentera med stjärnhusen som finns i till exempel Gröndal och Västertorp, där man har en unik variant på punkthusen. Under 1950- och 60-talen var innovationen inriktad på hur man kan bygga delar av hus i fabrik. Det fanns en idé om flexibilitet och att skapa variation. Sedan av olika anledningar blev det inte så, många uppfattar ju arkitekturen från den perioden som monoton.

Presenterar ni idéer till lösningar av dagens bostadssituation?

– Vi har en del förslag från arkitektkontor, till exempel förtätningar i bostadsområden. Men det är inte så att vi gått ut och bett om nya idéer, tanken är mer att skapa en historisk resonans till situationen i dag. Det krävs en politik och en arkitektur som är långsiktig.

I utställningen presenteras statistik som visar på den stora ojämlikhet mellan människor och stadsdelar som finns i dag.

– Vi försöker ge en bakgrund till hur bostadsbyggandet skulle kunna fungera som ett samhällsbygge. Hur man bygger bostäder kan skapa ett jämlikt eller ojämlikt samhälle beroende på val man gör. Nutidsbilden är ganska dyster.

Tar ni även upp de upptrissade priserna?

– Ja, vi har en station där man kan klicka sig fram och se var man har råd att bo från 1980 fram till i dag, för att se hur liten marknaden blivit för många av dem som vill skaffa en bostad. Då får man en bild av ett Sverige som stängts för ganska många, säger Dan Hallemar.

Stockholms litteraturmässa anordnas på Kulturhuset Stadsteatern 15–16 april och har gratis inträde. Tanken är att det ska bli ett årligen återkommande evenemang. Initiativtagare är Lina Rydén Reynols, redaktör på Albert Bonniers förlag, och Martin S. Halldin, förlagschef på Bokförlaget ETC.

– Jag och Lina tröttnade på att knyta näven i fickan när vi pratade om att vi saknar en rejäl litteraturmässa i Stockholm. Vi bestämde oss för att själva göra något åt det istället för att vänta på att någon annan skulle agera. Vi satte oss först och skrev ner vad vi själva skulle vilja se och höra på en sådan mässa, sedan startade vi en ideell förening och började arbeta för att det skulle bli verklighet, säger Martin S. Halldin.

Tanken är att mässan ska visa upp mångfalden i Förlagssverige.

– Alla förlag har varit välkomna att boka plats på mässan. De 60 som är med i år är helt enkelt de som anmälde sig först. Värt att nämna är också att alla utställare deltar på lika villkor, ingen kan köpa sig större plats än någon annan.

Varför har det inte funnits någon mässa i det här stora formatet tidigare?

– Det finns ju andra litterära evenemang i Stockholm och vi gör inte anspråk på att Stockholms litteraturmässa är det första eller det enda. Men som arrangörer har vi möjlighet att skapa ett evenemang som är precis som vi vill ha det. Vi har fått mycket positiv respons från både förläggare och läsare för att vi arrangerar detta, så det verkar finnas en efterfrågan, säger Martin S. Halldin.

Kan er start påverka bokmässan i Göteborg?

– Nej det tror jag inte. De gör sin grej och vi gör vår.

Har ni något tema?

– Nej, det finns inget självändamål i att ha teman, men vi är inte emot det principiellt heller. Kanske någon annan gång.

Kan du berätta om några programpunkter?

– Några programpunkter under lördagen som jag själv tycker är väldigt intressanta är dels ett samtal mellan Athena Farrokhzad och den rumänska poeten Svetlana Cârstean, om deras gemensamma bok, Trado, samt journalisten Joakim Medins presentation av boken Kobane – den kurdiska kampen mot IS. Men programmet är proppfullt med samtal och uppläsningar av alla möjliga slag, och förhoppningsvis finns det något för alla.

Hur många utländska författare deltar?

– Vi har faktiskt inte räknat dem. Men programmet speglar vad de medverkande förlagen sysslar med just nu, och medverkandelistan ser ut därefter, med författare från bland annat Rumänien, Schweiz och Danmark.

Kommer alla programpunkter vara tillgängliga för allmänheten?

– Alla programpunkter är till för alla som är intresserade, och mässan är helt gratis för besökare. Det gäller även invigningen på fredagskvällen, säger Martin S. Halldin.

Utställningen med Moki Cherry på Moderna museet visar inte bara ett mångskiftande konstnärskap, utan fångar också en tidsanda. Det är 1960- och 70-talen som står i fokus – gröna vågen, självhushållning, experiment och gränsöverskridanden där musik, målning, teater och dans smälter samman. Moki Cherry och hennes man Don Cherry skapande konst och musik lite vid sidan av etablerade gallerier och scener, en alternativ kultur som var lika mycket livsstil.

Don och Moki träffades i Stockholm i mitten av 1960-talet och inledde ett tätt samarbete genom happenings, skivomslag, affischer och musik. De skapade konceptet Organic music för att beskriva den fria blandform av kultur som de arbetade med. Tillsammans flyttade de till Tågarp 1970 och startade en kulturförening och en form av social och kulturell organisering vid sidan av det etablerade samhället.

Deras hem blev en knutpunkt för kultur och fungerade bitvis som ett kollektiv. Moki startade en teatergrupp för barn och ungdomar (där bland andra Eagle-eyed Cherry och Shanti Rooney deltog) och utvecklade vidare arbetet med blandformer av konst. För Moki Cherry kunde ett bruksföremål bli ett konstföremål utan att upphöra att vara bruksföremål. Man kunde bokstavligen sitta på ett konstverk.

Denna inställning till konsten återspeglas också i Moment – Moki Cherry. Här ryms inte bara konstverk, utan också dokumentation genom fotografier och videoklipp från Organic musics happenings, och ur högtalarna strömmar fusionjazz. På väggarna hänger Mokis starkt lysande textiler som sprakar av färg och form och experimentlusta. Och den där lusten gör att man blir glad av att kliva in i utställningen, låta sig omslutas. Den väcker inte bara nostalgiska känslor, utan visar också på ett miniatyrsamhälle där kulturen inte har paketerats som en produkt och placerats i ett fack, utan står i centrum och är en naturlig del av det sociala livet. Här får man se barn som sitter och leker mitt i verken, i den pågående processen, som deltar i de happenings som är lika mycket liv som konst.

Det finns något att lära av den här öppenheten och utforskandet i en tid när kultur ofta stavas i kronor och ören, vare sig det handlar om anslag eller exportsuccéer.

Energin flödar kring Tana Maneva när hon framför Concealed party på Teater Giljotin i en performance inspirerad av den säregna japanska konstformen butoh. Tana Maneva har utvecklat en egen speciell form av denna konst, där
butoh flätas samman med performance och stum teater. I
Concealed party uppträder hon med vit kroppsmålning, kontrasterad mot ett ljus som stundtals färglägger både scen och artist. Rörelserna som hon utför är nästan spastiska, men samtidigt minutiöst kontrollerade.

Föreställningen som framförs på Teater Giljotins scen förefaller inledningsvis återge kaos, men detta är egentligen en illusion och intrycket övergår efterhand i struktur och ordning. Kroppsrörelserna är ibland absurda, nästan groteska, men utvecklas till ett ordnat mönster. Manevas performance illustrerar i mångt och mycket det undermedvetna och gränsen mellan psyke och yttre verklighet suddas på ett märkligt sätt ut. Med sitt kroppsspråk lyckas hon ta sig ur det talade språkets begränsningar och likt en tavla av exempelvis Edvard Munch skildras människan både utifrån och inifrån. Framträdandet blir surrealistiskt och sträcker sig bortom den traditionella teaterns gränser.

Till en början känns Concealed party svårtillgänglig, men som åskådare sugs man gradvis in i föreställningen och upplever en resa från en yttre verklighet till själens skuggvärld. Med sin intensitet utvecklar Tana Maneva en kraftfull energi när hon utnyttjar scenen till fullo. I det här sammanhanget är det ett plus att föreställningen inte är alltför lång, då den kräver total uppmärksamhet av åskådaren.

Hur summerar ni era tio år på ett kärnfullt sätt?

Pontus: – Vi är själva förvånande att vi har lyckats hålla liv i det så länge. Det har varit ett visst motstånd. Men de tio åren som har gått är också lite av ett tema i årets Supermarket, det handlar om reflektioner, vad som har hänt med den konstnärsdrivna scenen under tiden.

Så hur har den utvecklats?

Andreas: – Vi har ingen fullständig bild, utan kommer att ta hjälp av alla initiativ på plats för att få svar i ett seminarium.

Pontus: – Men det vi vet är att det har blivit mycket mer utbyten mellan konstnärsdrivna gallerier internationellt. När vi startade kände vi inte till så många. Nu har vi fått en omfångsrik karta. De konstnärsdrivna gallerierna breder ut sig och blir allt vanligare.

Är det er förtjänst att samarbetet ökat?

Pontus: – Ja, delvis. Vi har gjort en stor del, initierat många bra möten i samband med mässan. Supermarket handlar ju mer om att bilda nätverk än om att sälja, som det är på andra konstmässor. Men vi har fokuserat på att folk ska träffas.

Andreas: – Det handlar delvis om hur vi möts, konstnärerna arbetar sida vid sida i montrarna, det är ett effektivt sätt att ha utbyten på som kan fortsätta i senare kontakter. Sedan 2010 har vi också ”Meetings”, ett organiserat program av många små möten. Där får vi in hundra personer som deltar i olika ickepublika möten.

Pontus: – En annan sak som har förändrats är den konstnärsdrivna scenens status. Den var i princip osynlig när vi började 2006. De konstnärer som startade egna gallerier hade ingen status alls, de var inte på riktigt. Det som räknades var om man ställde ut på institution eller galleri. Oftast sågs det som en rätt obskyr verksamhet. Det har förändrats dramatiskt. Nu har institutionerna själva rätt svårt att överleva och har problem med både publik och innehåll. De konstnärsdrivna gallerierna är som ett laboratorium för samtidskonst. Många involverade är också väldigt professionella och har gått sex år på konstskola.

Vilka reaktioner från branschen syftar ni på, rent konkret?

Andreas: – Man har misstänkliggjorts, ”konstnärsdrivna gallerier är bara kompisar som dricker vin och ger varandra utställningar”, ungefär. Man kan avfärdas så enkelt.

Men det är inte så längre?

Pontus: – Den attityden var i alla fall mycket värre 2006 än idag. Sara Arrhenius på Bonniers konsthall uppmärksammade nyligen den konstnärsdrivna scenen som något av det mest intressanta i konstvärlden just nu. Och det var inte länge sedan Moderna hyllade Ynglingagatan 1.*

Andreas: – Ett syfte med Supermarket har också varit att ifrågasätta hierarkierna inom övriga konstvärlden, där det på något sätt alltid är andra än konstnärerna som ska ha tolkningsföreträde. Konstnärerna befinner sig längst ner i näringskedjan.

Hur ser er publik ut?

Pontus: – Många återkommer, de tycker att det är en rolig konstmässa, den liknar ingen annan, den är kaotisk och kreativ, det händer saker hela tiden.

Men är det skillnad nu när mässan är vid Telefonplan jämfört med Kulturhuset för några år sedan? Ni hade fler besökare förut?

Andreas: Ja, det är klart, Kulturhuset är ju större och mer centralt. Men vi tror på 5 000 besökare i år och mässan är jättestor i år också.

Hur har ni hittat alla gallerier?

Pontus: – De har hittat oss! I början behövde vi vara mer utåtriktade, men vi har blivit etablerade så många söker sig till oss. I dag får vi tacka nej till många. Vi har gallerier från 25 olika länder i år. Nu har vi även startat ett internationellt konstmagasin som ges ut i samband med mässan, många nya gallerier hittar oss den vägen.

Vilken maktposition har ni i konstvärlden efter tio år?

Pontus: – Vi har blivit mycket mer accepterade. Det har vi. Vi har ju någon slags position i konstvärlden, vi representerar en mässa och har blivit ett slags kulturpampar.

Andreas: – Pengarna styr inom konstvärlden, ur det perspektivet är vi ointressanta. Men alla håller inte med om det.

Pontus: – Ja, pengar är den ultimata måttstocken i konstvärlden, men det har smugit sig in många fler värden, som möjligheterna att nå ut och att skapa nätverk, det är också värden som räknas och de räknas alltmer. Vi har inte de finansiella musklerna, men vi har andra värden.

Andreas: – Samtidigt verkar vi kunna utgöra ett hot mot det etablerade, så det finns alltid de som vill förminska oss.

Pontus: – Om man skulle fråga Affordable Art Fair om Supermarket är Sveriges största internationella konstmässa så skulle de över huvud taget inte förstå. De tycker inte att vi är en riktig konstmässa. Om man bara vill sälja så mycket som möjligt så ser man inte oss som en del av konstvärlden. Det finns olika måttstockar för vad som är relevant i konstvärlden. För oss är det själva konsten.

* Ynglingagatan 1 var ett icke-kommersiellt galleri som drevs 1993–1999 och introducerade en rad konstnärer som senare kom att uppmärksammas, bl a Takashi Murakami, Elin Wikström, Gunilla Klingberg och Bjarne Melgaard. Moderna museet uppmärksammade galleriets gärning i en utställning 2012.

På söndag 24 april är det premiär för SEAFF, där det experimentella och animerade står i fokus.

– Egentligen är den mesta animerade filmen som inte är kommersiell experimentell, och det blir mest animerad film, men även en del icke-animerad film, säger Alexandra Brixel, festivalarrangör.

Några strikta genregränser har festivalen inte dragit upp.

– Vi har varit väldigt öppna när vi sökt efter filmskapare. Det har varit fritt fram att skicka vad man själv anser vara experimentellt. En del är väldigt berättande medan berättarlinjen är helt upplöst hos andra.

Alexandra Brixel är själv utbildad animatör och tycker att kortfilm är en väldigt fri konstform.

– Det är generöst för skapande. Animerad film är ofta kortfilm, man arbetar med mindre budgetar, då har man chans att testa olika idéer. Kortfilm är intressant i sig, kanske intressantare än långfilm, man blir överöst med en persons tankar.

När jag frågar om experimentfilmer som influerat bredare långfilmer framhåller Alexandra Brixel att kortfilmen är en konstform i sin egen rätt.

– Jag tror att de flesta börjat med att jobba i kortfilmsformat och experimentellt. Men kortfilmen har ett egenvärde. Med animerad film är det inte fokus på att man ska gå över till långfilmsformatet. Det finns olika format för olika typer av berättelser.

Utöver filmvisningar hålls ett frukostsamtal med filmkritikern och animatören Marcin Gizycki. På plats under festivalen är även animationsteoretikern Midhat Ajanovic.

– Han har undervisat på flera animationsutbildningar och är ofta ute i Europa på festivaler. Han kommer att vara där under dagen eftersom han är genuint intresserad och har donerat böcker som vi ska sälja, säger Alexandra Brixel.

Kan du berätta om några av filmerna?

– Det ska bli kul att visa Johan Wik, han är konstnär och jobbar alltid med att på olika sätt porträttera irrationellt våld. Hans nya film heter Seven ninjas, den är delvis baserad på traditionell japansk teater och är visuellt vacker. En annan film som det ska bli kul att visa är gjord av två tjejer från Turkiet. Filmen är animerad och handlar om en tjej som äter middag tillsammans med ett sällskap efter en konstmässa. Där blir hon introducerad i konstvärldens hierarkier.

Går det att se några tendenser i den samtida experimentella filmen?

– Det går att se estetiska och berättartekniska tendenser, men samtidigt är filmerna unika och otroligt olika varandra. Något jag har en känsla av är att det görs mer politisk film i det experimentella filmfacket i dag jämfört med för tio år sedan. Det är till exempel fler filmer som handlar om emigration. Men jag har inte sett något jättetydligt ”det här gör man nu, det här är det senaste”.

Hur ser könsfördelningen ut?

– Könsfördelningen har vi tänkt på, det är en övervikt av män, för det har varit många fler sökande män. Men alla vi som jobbar med festivalen är kvinnor.

Stockholm experimental & animation film festival hålls på Bio Rio. Programmet hittar du på www.biorio.se.

Om du startar appen Exil i din mobil kommer den att guida dig till närmaste spelplats. Därefter uppmanas du att följa kartan runt i biblioteket eller gallerian. På utvalda platser i huset får du höra dikter om plats, gränser och tillhörighet.

Föreställningen har skapats i ett samarbete mellan Östgötateatern och Rats teater vid Stockholms universitet. Rats har gjort en rad föreställningar i app-format genom åren och blev kontaktade av Östgötateatern, som ville undersöka digitalt deltagande och mötet med publiken.

För manus och regi står Rebecca Forsberg, konstnärlig ledare för Rats.

– Det slog mig att exil är ett ord som vi ser och hör hela tiden men som man inte har så mycket relation till om man inte själv varit med om det. Jag tyckte att det vore intressant att göra en föreställning i gränslandet mellan teknik och personliga reflektioner kring vad exil är.

De tre exilpoeter vars dikter hörs i appen är Nelly Sachs, Faraj Bayrakdar och Jila Mossaed. Den som använder appen kan välja att få uppläsningarna på svenska, engelska, persiska eller arabiska. Därmed kan Faraj Bayrakdar och Jila Mossaeds dikter höras på originalspråk.

Publiken är i allra högsta grad delaktiga i föreställningen. Dels genom att de måste förflytta sig fysiskt för att appen ska börja att läsa upp nästa dikt, och dels genom att de får en fråga efter varje uppläsning.

Det handlar om samma teman som dikterna, exempelvis Var är hemma för dig eller Var går dina gränser? De skickar in sitt svar i form av ett sms och kan då se sina tankar i appen bredvid andras. I slutet av vandringen kommer de till en digital tavla som visar svaren från de olika platser där föreställningen spelas.

Tanken är att frågorna ska koppla dikterna till publikens egen vardag.

– Jag hoppas att det blir ett sätt att börja att förstå exil, gräns och flykt. Att man sätter sig in i den situationen och själv börjar att formulera sig kring de stora orden som det är lätt att fjärma sig ifrån.

Häromdagen gjorde teatern en vandring med en testpublik och det blev en häftig känsla, säger Rebecca Forsberg.

– Det känns som att göra en gemensam aktion fast man inte känner varandra. När publiken kommer fram till tavlan i slutet ser alla sin pusselbit i den stora helheten. Mitt mål som manusförfattare är att alla bidrar och tillsammans skapar vi ett fantastiskt mönster där varje persons del är viktig.

De tre första spelplatserna är Mirum galleria i Norrköping samt Kista galleria och Frescati bibliotek i Stockholm. Det är ännu inte bestämt om tekniken som möjliggör föreställningen kommer att lämnas kvar på varje plats även efter själva spelveckan.

Däremot står det klart att Exil kommer att göra en turné runt om i landet. Flera bibliotek och gallerior har redan anmält sitt intresse.

En app är ett program som är gjort för en ”smart” mobiltelefon.

Föreställningen har premiär i Stockholm den 27 april och i Norrköping den 28 april.

Läs mer på www.ratsteater.se.

I ett rivningshus i Sickla framfördes en av förra årets mest säregna föreställningar. Besökarna fick vandra och krypa genom rum inredda av konstnärer och möta skådespelare som mejslade fram en berättelse baserad på Bulgakovs Mästaren och Margarita. I höst kommer uppföljaren, som inte var planerad från början.

– Vi visste inte då hur länge huset skulle stå. Men att vi fick behålla huset i kombination med det enorma publiktrycket och att vi kände lust att fortsätta med verket gjorde att vi valde att göra en

trilogi, säger Jimmy Meurling, projektledare och regissör.

Det var han och Py Huss-Wallin som drog igång projektet och tillsammans regisserade de Satans demokrati.

– Tvåan regisserar jag själv, men Py Huss-Wallin är med i projektledningen.

Den nya föreställningen, Satans delirium, har ett intimare format än sin föregångare. Jimmy Meurling kallar den ett samkväm med Satan, som i trilogin antagit skepnaden av Woland, spelad av Angela Wand.

– En exklusiv grupp på 49 personer bjuds på en trerätters middag, medan 7 personer får arbetarbiljetter och lite andra förutsättningar. Pjäsen utspelar sig mestadels i restaurang Masolit, som även finns med i Mästaren och Margarita. Publiken som kommer till oss är den elit som hållit sig undan kaoset som skapades i del ett. Det är som en känsla av att befinna sig i Hitlers bunker när Tredje riket faller. En elit gömmer sig tillsammans med Woland som kommer att reflektera över historien, nutiden och en eventuell framtid, men kopplat till den dystopi som huset befinner sig i.

Om Satans demokrati hade en lös struktur där publiken själva till viss del fick tvinna ihop den röda tråden har den kommande föreställningen en stramare regi.

– I del två styr vi mer vad som händer, men det kommer även att finnas friare passager för både publik och Angela Wand som spelar Woland. I tvåan drar vi ner och komprimerar föreställningen, medan vi i trean slår på stora trumman och expanderar, den kommer att vara ännu större än ettan.

Har ni olika teman i de tre delarna?

– Vi har inte riktigt gått ut med det. Redan i ettan valde vi att inte berätta så mycket om innehållet. Det finns en dramaturgi och riktning som leder fram mot trean, men vår önskan är att publiken ska fortsätta att vara nyfikna och själva utforska huset och historien, tanken bakom den.

Hur många besökte Satans demokrati?

– Runt 5 000 teaterbesökare kom, men på grund av det stora trycket valde vi att göra en utställning där vi hade 1 000 besökare, så 6 000 totalt. I och med att vi gjort vissa förändringar kommer vi att kunna ge möjlighet till 18 000 att besöka oss framöver. Totalt finns det en möjlighet att 24 000 människor besökt trilogin när det är över.

Hur många kommer att kunna se del 2?

– 56 personer per tillfälle, och som max kan vi göra 44 föreställningar. Om det blir bra publiktryck kommer vi att spela sista föreställningen på nyårsafton 2016.

I samband med lanseringen av rapporten 15 myter om miljonprogrammen i förra veckan hölls ett samtal på ArkDes där man tittade närmare på några av myterna. Förutom författaren av rapporten, Carlos Rojas, fanns landskapsarkitekten Nejra Lagumdzija och journalisten Patricia Palma med i panelen. En av utgångspunkterna i rapporten är det behov av renovering som föreligger när det kommer till många miljonprogramsområden. Här finns både politiska och ekonomiska intressen. Det Rojas frågar sig är vilka uppfattningar som ligger till grund för de beslut som tas, och i vilken grad de stämmer överens med verkligheten. Enligt rapporten är det till exempel vanligt att den upplevelse de boende har av sitt eget område skiljer sig från en medial bild, och att statistik tolkas på ett sätt som förstärker en tidigare övertygelse.

– Det är fullt naturligt att vi alla faller för att förenkla verkligheten, säger Carlos Rojas. Och när vi dessutom i ett halvsekel har projicerats med bilder som säger någonting så är det nästan omöjligt att kunna värja sig.

Otryggt, alla vill flytta och att husen är fula är några av de föreställningar som rapporten hänför till kategorin myter. Den estetiska aspekten är förstås högst subjektiv. För Rojas, som växte upp i Norsborg och Vårby gård, var söderortens höghus ett ideal som speglades i filmer han såg, med inflygningar över Manhattans skyskrapor.

– Det där är som vi tänkte jag, och jag var avundsjuk på Fittja för att de hade tiovåningshus istället för sjuvåningshus. Det var min preferens väldigt tidigt. Och min mormor bodde på S:t Eriksplan och jag kommer ihåg att jag tyckte synd om henne för att hon bodde i det där gamla huset...

Nejra Lagumdzija minns att hon både själv tänkt och fått höra att de här husen är fula. I sitt yrke har hon senare reflekterat över uppfattningens utbredning och varför vissa insatser riktas just till miljonprogramsområdena.

– Jag tänker mig att hus är något man kan ta på och förändra, man kan koppla det till en kostnad. Det är väldigt lätt att styra jämfört med människor och människors vardag, hur de mår och hur de påverkas.

Att det är otryggt och osäkert i framför allt storstädernas miljonprogramsförorter är en väl inarbetad föreställning. I rapporten redovisas antal anmälda brott i olika städer och stadsdelar och det framgår att det exempelvis anmäls något fler brott i Hägersten-Liljeholmen än i Rosengård.

– Men om man googlar Hägersten och Rosengård så kommer ni se en otrolig skillnad i vilka resultat man får, säger Carlos Rojas. Och det här präglar oss så otroligt mycket, det är ren psykologi. Det finns ton av forskning som visar att mantran som upprepas tror vi mer på, bilder som bekräftar bilden vi har innan tror vi mer på och vi fortsätter att göra som vi alltid har gjort. Det är en mänsklig drift. Och när hälften av de boende i ett område säger att de vill flytta, är det lite eller mycket? Vi bedömer olika beroende på vilket område vi pratar om.

Patricia Palma arbetar på lokaltidningen Södra Sidan och är även engagerad i organisationen Orten i Fokus. Hon är uppväxt i Fittja och har valt att flytta tillbaka.

– Jag säger inte att det inte kan hända nåt, det gör det överallt, men jag är faktiskt räddare att gå i stan nu som 33-åring än i mitt område där jag känner folk och har bott hela mitt liv.

Hon upplever att det generellt finns en attitydförändring hos många i hennes ålder, att man vill bo kvar och att man gör det mycket som ett statement.

- Jag ska inte tvingas flytta från den här platsen som jag ser som mitt hem. Och jag tror det gör att vi som har utbildat oss, börjar bli lite mer resursstarka, börjar få kapital, vi väljer att stanna kvar.

Närheten till naturenär en av Stockholmsförorternas företräden, och det brukar Carlos Rojas ofta få höra från ovana förortsbesökare som kommer till Vårby. Från stadsbyggnadshåll talas det ofta om vikten av att bevara gröna kilar, och detta tycks vara extra viktigt i miljonprogramsområden, menar Rojas. Men kan denna omsorg om grönskan hindra behövlig utveckling? I rapporten framgår att i Huddinge har miljonprogramsområdena Vårby och Flemingsberg 79 respektive 71 procent obebyggd yta. Småhusområdena Segeltorp och Stuvsta har 50 respektive 28 procent obebyggd yta.

– Faktum är att man under de senaste åren har byggt otroligt lite i Vårby, istället för att förtäta, förnya och modernisera på ett sätt som kan attrahera fler att bo kvar. För det är en annan intressant konsekvens, att när man inte ser områdena som en plats där folk vill bo, då bygger man inte där.

Rojas har ytterligare en teori om det grönas oantastlighet.

– Jag undrar om man inte är så otroligt mån om grönskan för att det också finns något som man identifierar som ett slags svenskt kärnvärde i naturen. Och om det är det enda kulturella kärnvärde som vi ser i miljonprogramsområdena från vårt utifrånperspektiv, då måste vi bevara det.

Carlos Rojas skulle vilja ha in mer av forskningslik informationsinhämtning i samhällsplaneringen, och det behövs bättre representation i allt som rör denna av människor som vuxit upp eller bor i miljonprogrammen.

– Vi börjar röra oss mot att interagera med invånarna och ha en dialog, och jag tror vi behöver dra det där ännu längre. Medborgardialoger har urvattnats lite det senaste årtiondet till att bli ett slags måste. Vi måste ta kunskapsinsamlingen på allvar, att gå ut och söka kunskap, inte gå ut och söka tillfredsställa invånarna. Med den obligatoriska medborgardialogen får du kunskap bara från människor som frivilligt kommer till den här dialogen, vilket är ett jätteproblem.

”Jag heter Ivan, Jag heter Em, My name is Sebastian.” Namnen visas mot en vit bakgrund, röster i skiftande tonlägen avlöser varandra. I Siri Landgrens installation får transpersoner säga sina självvalda namn.

– Just att välja ett namn är en viktig sak för många som levt med ett namn de inte kan identifiera sig med. Det manifesteras i språket, ens rätt att definiera sig själv. Det kan ingen annan ta ifrån en. Jag ville fånga ett sånt där ögonblick, akten att definiera sig själv, säger Siri Landgren.

Hon menar också att Our names kan vara ett stöd för andra.

– Det kan vara en resurs för dem som behöver det, en synlighet, att veta att det finns andra som gör det här, tar initiativet till den här självdefinitionen. Det kan ge en känsla av gemenskap.

I sin konst vänder sig Siri Landgren främst till andra transpersoner.

– Man inser hur många miljontals människor det finns som är transpersoner, och då är det väldigt viktigt att det finns konst för de människorna, någon som ser dem inifrån. Jag tänker mycket utifrån den gruppen. Det är så mycket konst som görs utifrån ett cis-perspektiv, då tror jag att det är viktigt att få göra något helt utan en tanke på vad andra utanför gruppen tycker.

Siri Landgren berättar att medvetenheten kring normer och förtryck är så viktiga för henne att det genomsyrar både privatlivet och konsten.

– Den blir ett statement för de som står utanför. Men det är också ganska mycket en praktisk grej, en hjälpresurs för de som behöver stöd.

Tycker du att acceptansen för transpersoner ökar?

– Det är så extremt olika i olika grupper i samhället, så det är svårt att avgöra. Jag skulle absolut tro att det är på väg åt rätt håll, men det är svårt att säga när man inte har överblick över hela samhället.

Hur började du med ljudkonst?

– Min bakgrund är inom musik, jag är utbildad i komposition, men jag har rört mig bort från det rent musikaliska. Men ljud finns alltid kvar och även text är viktigt. Det finns en koppling mellan ljud, röst och språk, det hänger ihop för mig.

Vad har du gjort tidigare?

– Jag har jobbat mycket med röst framför allt, med normer kring röst, jag gjorde ett verk som var en performanceföreläsning, det heter The voice is false. Jag jobbade i ett experimentellt syfte, ett undersökande av hur populärmusiken använder sig av röst och hur en röst ska låta.

Vad är det för utställning du ska delta i på Rymd Konstrum?

– Our names visas som projektion, eventuellt kommer de att visa flera exemplar av den. Utställningen kommer vad jag har förstått handla mycket om lek med identiteter och spel. Det handlar inte mitt verk om, det är tvärtom mycket allvarligt, så det blir en skillnad där och jag hoppas att den blir tydlig.

Jag måste ha kommit fel, är min första tanke när jag går uppför trappan till en träkyrka i centrala Sundbyberg. Porten står öppen, innanför en gallergrind glider ölflaskor förbi på ett löpande band där det en gång varit en altargång. Men avståndet mellan konst och öl visar sig vara kort. Valdemar Gerdin kommer och öppnar och visar mig till övervåningen där han sedan år 2014 driver Det nya museet. Till grund för museet ligger Valdemar Gerdins stora privata konstsamling.

– När jag började att samla på konst kring millennieskiftet var det främst undergroundkonst från 1960- och 70-talen, handtryckta affischer och något enstaka verk av Lena Svedberg. Sådana verk gick att köpa för en vanlig lön. Nu för tiden köper jag in 10–20 verk om året, tidigare kunde det vara ett hundratal. Men mycket av det som visas här är nyproducerat, vi fungerar egentligen mer som en konsthall än ett museum, säger Valdemar Gerdin.

En stor del av konsten i samlingen har ett politiskt innehåll.

– Mitt politiska engagemang väcktes genom konsten, den här typen av konst skakade om mig som liten. När jag var i tioårsåldern tänkte jag på konst som porträtt och gamla oljemålningar. Men när jag fick se den här 1960-talskonsten förstod jag att människor kunde tycka olika och att man inte behövde tillhöra ett fack. Det var okej att vara som man ville. Sedan började de första graffitiböckerna komma, och jag såg en parallell till den konsten. Jag var själv rätt stökig och höll på och klottrade och då fanns det något i den här stökiga konsten från 1960 och 70-talen som tilltalade mig.

Redan tidigt bestämde han sig för att samlingen skulle ha en jämn könsfördelning.

– Det nya museet vill bidra till ett mer jämställt och balanserat samhälle. Tittar man på museer i Sverige i dag är könsfördelningen ungefär 80–20 mellan män och kvinnor.

Jag besöker museet i skarven mellan två utställningar, och det är bara två tavlor uppsatta vid ett av kyrkans tonade mosaikfönster. Övervåningen består av en loftgång där konstverken hängs längs väggarna. I mitten är rummet öppet ner mot kyrksalen där det står massiva ölcisterner. Från bjälkar i det höga innertaket hänger lampor som lyser upp mikrobryggeriet.

Valdemar Gerdin hade tidigt planer på att göra ett museum av sin konstsamling, men letade först efter en lokal i Södertälje.

– Sedan var det tre vänner som skulle starta ett bryggeri här i Sundbyberg som bjöd in mig att dela lokal. Sundbybergs köksbryggeri är i dag vår främsta sponsor och står för lokalhyran. Vår motprestation är att hålla utställningar. Jag försörjer mig som sommelier här på bryggeriet.

Det nya museet får även ett visst ekonomiskt stöd från kommunen. 2014 fick museet pris som Årets entreprenör och förra året fick det ta emot Sundbybergs stads kulturstipendium.

Utöver utställningar håller museet även workshops i allt från demokrati och politik till att göra pärlplattor och gatukonst. Dessutom ordnar Valdemar Gerdin vissa samarbeten med andra museer.

– Ett av dessa samarbeten är med Thielska galleriet i år där vi arbetar tillsammans med en utställning om konstnären Maria Adlercreutz som öppnar på Thielska den 8 oktober i år.

Till helgen öppnar en ny utställning med Klas Eriksson och Mattias Bäcklin som heter Svenska spel. Det är bara på helgerna som museet är öppet, på vardagarna är kyrkan vigd åt ölbryggning. Det nya museet har en verksamhet i det lilla formatet, men Valdemar Gerdin ser gärna att den växer.

– Det går bättre hela tiden, vi har cirka 2 500 besökare per år, det får gärna läggas till en nolla på det…

Klockan är strax över elva på förmiddagen och mittemot Sundbybergs stadshus – trots namnet beläget i stadsdelen Hallonbergen – står målaren Dopey i en skylift och färdigställer en jättelik fågelmålning på fasaden till ett före detta garage. För tillfället rymmer det Skandinaviens största gatukonstutställning, Umami 5th taste of art.

Wallenstam har ställt lokalen till förfogande för arrangören Wallery. Här, i det så kallade Umami-området ett stenkast från det något slitna Hallonbergens centrum, ska ett nytt urbant bostads- och affärsområde växa fram. Bostadsbolaget säljer in det så här: ”Området för dig med smak på livet och världen. … Umami är den femte smaken – smaken som förhöjer andra smaker. Umami Park är området som förhöjer din egen smak och kanske också ditt sätt att leva.”

Med de orden i åtanke är det kanske inte så konstigt att fastighetsägaren gav tummen upp till idén. En gatukonstutställning kan ge området en hipp aura och lite gratisreklam.

Vi träffar några av de första besökarna, Ingrid och Gert Eriksson från Spånga. De är pensionärer boende i Spånga, så de hade inte långt att åka hit. Deras närvaro understryker att det var länge sedan gatukonsten var en renodlad ungdomskultur.

– Det är en väldigt fascinerande utställning, det är så många verk och en stor lokal. Det ser man sällan, säger Ingrid.

– Jättehäftigt, säger Gert.

De är konstintresserade, brukar inte intressera sig för just gatukonst men läste om utställningen i tidningen och blev nyfikna. De går från tavla till tavla och pekar, diskuterar färger, form och uttryck. Alla verk är lika stora för att framhäva motiven.

Har ni fastnat för något särskilt?

– Vi gillar det här zebramönstret, säger Gert, det har samma stil som vår pall i hallen. Men vi skulle nog inte köpa något här.

Zebramålningenär gjord av 8bit, en av de 80 konstnärer som ställer ut i industrilokalen i Hallonbergen. Arrangören Jimmie Hall driver galleriet Wallery som har specialiserat sig på att sälja gatukonst. Ett rent kommersiellt projekt, men samtidigt bara en hobby.

– Till vardags är jag fastighetsutvecklare, berättar Jimmie Hall. Men jag älskar det här. Jag vill att många fler ska se de här fantastiska killarna och tjejerna och locka dem som befinner sig utanför den lilla klicken av graffitimålare.

Han beskriver sitt nätverk som en grupp relativt välbeställda människor.

­– De kommer alltid på våra utställningar, på vernissagen i går var det 600 personer här och runt 30 verk är redan sålda.

Samma helg som Umami art hålls äger också ett annat stort graffitievenemang rum och det kan dessutom konkurrera om Största-titeln. På utomhusutställningen Spring remake i Snösätra utanför Rågsved blir det livemålning med 100 målare, dj:s med mera.

– Det är faktiskt en slump att det infaller samtidigt, säger Jimmie Hall. Men jag tror att vi drar nytta av varandra. Först kan man åka ut dit och titta på livemålning och sedan komma hit och köpa verk av samma konstnär, skrattar han.

Men detär inte pengarna som är drivkraften för Jimmie Hall. Wallery har sedan starten för tre år sedan introducerat flera nya målare för världen, bland annat holländska Klaas Lageweg, och fått många som tidigare inte känt till gatukonst att pryda hemmet med det istället för med något annat.

– Foto är stort nu, men gatukonsten är nästa stora grej. Foto kan kopieras men det här är på riktigt, man vill ju ha ett originalverk på väggen.

Nyligen såg Jimmie Hall till att lagligt uppförd graffiti fick en så central placering det bara går, vid Passagen i NK-huset. Bayne, Gouge och Tim Timmey var några av målarna som förgyllde fjolårets julhandel. Projektet bar det menande namnet Ofientliga rummet. Det är så han ser på graffiti och gatukonst. En kreativ och inkluderande konstform.

– Nu tar vi tillbaka gatukonsten till förorten, så får folk komma och se hur det är här också, säger Jimmie Hall.

Tyvärrär endast 5 av 80 medverkande kvinnor, beklagar Jimmie Hall. Det är något att jobba med i framtiden. Men mångfalden i uttrycksformer har han lyckats fånga. Garagets väggar pryds av allt från stencilkonst till abstrakta mönster. Att visa upp bredden var det viktigaste, bortsett från det hade han bara ett viktigt kriterium:

– Konstnärerna ska ha en koppling till gatan. Jag ställer bara ut de som har det, graffitin kommer från gatan och den känslan vill jag ska följa med när verken hamnar på duk.

Ken Ring har precis gästat P4 Extra när vi träffas i Radiohusets lobby på Gärdet. Han gör många intervjuer inför den kommande skivan och jag undrar hur han hanterar alla frågor, ofta om samma saker?

– Man får försöka att låta lika intressant varje gång. Som när jag får frågan om hur min familj inspirerar mig, då får jag plocka fram lite olika historier i varje intervju. Men det funkar rätt bra, säger han.

Han köper en chokladboll i lobbyns kafé medan jag funderar på om vi ska sätta oss i någon av fåtöljerna som pryder Radiohuset.

– Nej fan, vi går ut i solen.

Den 27 maj ger Ken Ring ut sin första hiphop-skiva på sju år. Den första officiella singeln Ger dig allt jag har släpptes för en vecka sedan, men han har även släppt låtar tidigare än så.

– Låtarna Legend och Hoodenär mer ’jag är på väg med en ny skiva, här har ni lite musik att lyssna på så länge’. Sedan är Ger dig allt jag har den stora singeln som jag hoppas ska få spinn. Med den blir det radio, all media, all juice, allt krut, all promotion, alla investeringar och kampanjer. Allt trycker vi på den, säger han och skrattar.

Det kan kännas lite förvirrande att Ken Ring inte släppt ett hiphop-album på sju år, men det betyder inte att han inte släppt någon musik under den tiden, tvärtom. Han har släppt en akustisk skiva, varit med i tv-programmet Så mycket bättre, men framför allt gett ut ett stort antal låtar som inte kommit med på tidigare skivor eller varit tilltänkta på kommande.

Ken Ring tror inte på att hålla musiken för sig själv, utan han släpper lite musik då och då.

– Många släpper ett album och har samtidigt gjort 45 låtar som bara ligger. Jag är mer att jag släpper allt. Det gör också att jag håller mig aktuell hela tiden, säger han.

Med skivan XXV vill Ken Ring göra upp med den destruktiva hiphopen och den kultur som hyllar det kriminella livet. Han har själv rappat om kriminalitet i sin musik men tycker att det i dag görs på helt andra premisser.

– Jag tycker att man dyrkar destruktivitet för mycket. Man ser upp till gangsterbossar och en massa andra destruktiva grejer. Jag och många andra har aldrig gjort något kriminellt för att vara tuffa, utan vi gjorde det för att vi behövde göra det, och det är en stor skillnad.

På skivan har Ken Ring samarbetat med flera artister, både nya och rutinerade. Han slog själv igenom för 17 år sedan med låten Mamma och är som 37-åring en veteran i den svenska rapvärlden. Han har ofta utnämnts som kungen av svensk hiphop, men det finns nya som knackar på dörren. Ken Ring tycker att framtiden för svensk hiphop ser ljus ut.

– Jag tror att det är ett generationsskifte och jag tycker att det ser bra ut, främst bland de grejer som ännu inte har släppts. Men jag skulle nog inte säga att vi i dag är i det bästa klimatet för svensk hiphop. Det är som sagt lite för destruktivt, för mycket gangsterromantik. Jag saknar lite de där alldagliga rapparna. De som bara snackar om att sitta på en bänk och dricka folköl.

Rapvärlden har genom åren varit starkt dominerad av män och när det kommer till kvinnor som rappar tycker Ken Ring att fokus ofta hamnar på fel saker.

– Linda Pira är väl den som gör det bäst, tycker jag. Men det är synd att hon har blivit någon form av modeikon istället för att släppa bra musik. Tyvärr blir det ofta så med tjejerna, det blir mycket snack om image och man glömmer bort leveransen på hiphopen. Det är jävligt synd.

När Ken Ring var 14 år förlorade han sin mamma Rebecca Ring i cancer. För att uppfylla hennes sista önskan åkte han och hans systrar till Kenya för att begrava sin mamma. Senare i vuxen ålder återvände Ken Ring dit och har sedan dess levt i Kenya på halvtid. Han producerar musik till kenyanska artister och bygger en resort som ska locka dit musiker och andra kulturarbetare, för att nämna några projekt. Allt finansierat av hans musik som är producerad i Sverige. Bland alla projekt finns det ett han tror extra på när det gäller ungdomar – hans fotbollslag Krack United.

– Laget har gått bra, men nu har vi en liten paus eftersom jag inte varit i Kenya på länge. Men jag håller på att tänkta om lite, jag vill bygga en fotbollsakademi istället. Jag vill leta upp alla fotbollstalanger bland gatubarnen i Kenya och ge dem en chans till livet, säger Ken Ring.

Vi blir fotograferade av en förbipasserande när vi sitter där på bänken utanför Radiohuset. Det slår mig att jag sitter bredvid en kändis som det skrivits många spaltmeter om i medierna, om saker han sagt och gjort.

– Det man har missat under åren är nog min kreativa och musikaliska sida. Många säger att jag är den som är lättast att arbeta med i studion av alla rappare i hela Sverige. Jag går in i studion 3–4 timmar och gör färdigt en låt, levererar och taggar. Det är mycket på grund av att jag alltid varit den som varit ansvarig för allt annat. Jag har varit ansvarig för mixen, mastringen, omslaget, för allting. Så om jag vill ha en vers med på albumet har jag alltid varit tvungen att vara snabb, säger Ken Ring.

XXV blir hans tolfte album och planer på fler finns redan.

– Det blir en skiva till i vinter, AkustiKen 2. Sedan ett reggae-projekt på Jamaica, i Bob Marleys gamla studio Tuff Gong. Efter det blir det kanske ett till hiphop-album. Sedan är jag nog färdig, då har jag närmat mig 40 år, säger han.

Kommer det att sitta en gråhårig Ken Ring bakom spakarna i studion i framtiden?

– Jag kommer aldrig att sluta göra musik. Kanske att jag sitter som gråhårig gubbe på ett skivbolagskontor och dirigerar ut musiken snarare än bakom spakarna, säger Ken Ring.

Lajven har formen av studiecirklar där deltagarna tilldelas roller och får klä sig i tidstypiska kläder. Idén föddes vid en brainstorming för att hitta nya metoder för folkbildningen.

– Jag hade varit på ett annat lajv och var inspirerad av det och tänkte att vi kunde göra ett lajv om arbetarrörelsen. I år fyller ABF Stockholm hundra år, i och med firandet genomför vi experimentella projekt, säger Amanda Möller, ansvarig för scenkonst på ABF.

ABF inledde ett samarbete med spelhobbyförbundet Sverok, där Amanda Möller tillsammans med Anna-Karin Linder-Krauklis från Sverok började med att åka till Arbetarrörelsens arkiv.

– Det var en ynnest att få kliva in där, de har ett så rikt material. Där fick vi läsa och ta upp och känna på mötesprotokollet där man klubbade igenom att man skulle skapa en lokal Stockholmsavdelning. Och det fanns mycket annat material också, till exempel studieplaner från verksamheten, och det blev grunden till tre olika lajv, säger Amanda Möller.

Hon ser lajv som en bra form för bildningsverksamhet.

– Läser man en bok lär man sig någonting, men om man dessutom lajvar händelsen får man en helt annan förståelse för att vara i den situationen. Och vissa av de utmaningar som arbetarrörelsen stod inför förr har vi än i dag, medan vi på andra områden vunnit mark.

Lajvet som utspelar sig 1967 bygger på en studiecirkel som verkligen ägt rum, medan de andra två cirklarna är iscensättningar av hur det kunde ha gått till 1917 och 1942.

– Ambitionen är inte att återskapa historien utan att gestalta hur det kunde ha varit. 1967 kom med för att vi hittade studieplanen. Den cirkeln handlar om Vietnamkriget, det är en diskussionscirkel för Vietnamaktivister. Den rörelsen var ju så otroligt stor. Det kan ju bli så att någon som gick den cirkeln då kommer hit och lajvar den, det hade varit ballt.

Lajvet som utspelar sig 1942 är en cirkel i luftskydd för kvinnor. Det var världskrig, och de flesta av männen var inkallade. Det var vanligt under denna period att man ordnade cirklar i förberedelse för krig för kvinnor. Alla roller i cirkeln är kvinnliga, men vem som helst är välkommen att delta.

Den tredje cirkeln utspelar sig 1917, ett årtal som Amanda Möller menar att det inte går att hoppa över.

– Det hände så mycket då i Sverige och världen. Det blir en cirkel i facklig socialism. Det fanns en splittring mellan en revolutionär falang och en mer reformistisk. I den cirkeln kommer det att kunna bli heta diskussioner huruvida arbetarna ska göra revolution eller inte. Det var väldigt fattigt 1917 med hungersnöd och kravaller, vilket hade betydelse för tankarna inom arbetarrörelsen.

Cirklarna kommer att ledas av vana lajvare som är pålästa på årtalet för att kunna vidga samhällsdiskussionen. Sedan finns det plats för tolv deltagare i varje cirkel.

– Varje person som anmäler sig kommer att tilldelas en roll, med information om varför personen kommit till cirkeln och var den personen står åsiktsmässigt. I rollerna är det också inskrivet en del konflikter mellan personer och mellan falanger i arbetarrörelsen. Förhoppningen är att det ska bli lite drama, men det bygger ju så mycket på vad deltagarna själva gör av det.

Vilken klasstillhörighet hade de som ursprungligen deltog i studiecirklar vid de här årtalen?

– Rollerna är skrivna så att 1917 är det bara arbetarklassroller, det var hela idén på den tiden att vända sig till arbetare för att de skulle skaffa bildning, det var så otroliga klassklyftor. Andra samhällsklasser hade tillgång till annan typ av utbildning, säger Amanda Möller.

– 1942 blir det mer blandat, och även 1967, men kanske mer åt medelklasshållet genom att många studenter var delaktiga i Vietnamrörelsen. Men allt kommer inte att vara historiskt korrekt, en del är fabulerat för att ge en så rik upplevelse som möjligt.

Iförd silvriga platåskor, adidasoverall och en keps som det står rektor på presenterar Konstfacks rektor Maria Lantz årets vårutställning med 177 avgångsstudenter. Att hon ser ut att ha klivit rakt ur en collegefilm från 1980-talet ska nog inte ses som ett tecken på att åttiotalet är tillbaka i konstvärlden. Om det finns en röd tråd i myllret av verk på utställningen är det att väldigt många av konstnärerna är uppkopplade mot samtiden.

Emina Jakobsson fokuserar på den beskurna och förskönade bilden av unga kvinnor i sociala medier. Ouppnåeliga kroppsideal och livsstilar. Hon har återskapat ett flickrum där man kan sitta och fylla i en målarbok med bilder av det perfekta tonårslivet.

Sissela Jensen å sin sida använder sminket som utgångspunkt för kommunikation. I videoklipp pratar konstnären om hur sminket suddar ut skavanker, sådant som sticker ut, förminskar och förstorar, avgör vad som ska betonas. Även här är sociala medier i fokus, då allt ses som en förberedelse för att ladda upp en bild av slutresultatet, det retuscherade digitala jaget.

Gränsen mellan människa och teknik börjar bli allt svårare att peka ut, det finns inte längre någon tydlig skiljelinje. I Ammy Olofssons Growing computers får besökaren koppla elektroder till huvudet som sedan är fästa vid glasklumpar. Mönster bildas, om det är av våra hjärnvågor eller om verket bara är en illustration av hur vi börjat överskrida våra biologiska begränsningar vet jag inte. Men det handlar om hur vi transformeras, blir ett med tekniken.

Två andra verk om vår relation till teknik är Gustav Olofssons Mood och Harvey Bewleys Elastiska användargränssnitt i den tredje maskinåldern. Mood är en form av mätare med runda former som kommunicerar energiförbrukning genom att ändra form och ställning. Mood är tänkt att göra oss mer benägna att hushålla med elen.

Harvey Bewleys verk är betydligt märkligare. Han har skapat något som för tankarna till spelkonsolen i filmen Existenz av David Cronenberg. Hudfärgad latex i olika former blåses upp av en liten motor. Materialet både ser ut och känns obehagligt organiskt. Verket kan ses som en reflektion kring modern robotforskning, där man arbetar mycket med att skapa artificiella former och uttryck som berör, väcker känslor hos människor.

Den som vill vila en stund från vårutställningens överflöd kan gå in i Jonas Holmers avskilda rum där det hänger fem akustiska gitarrer. Ur en högtalare flödar strängmusik skapad av ett datorprogram.

I likhet med förra året har en del av avgångsstudenterna valt att fokusera på natur, ekologiska material och miljöfrågor. Här syns allt från avhuggna grisfötter till en pedagogisk och vackert tecknad barnbok med sydamerikanska djur, signerad Erik Wintzell från bildlärarprogrammet. Jag fastnar för Karin Bodins fantasifulla verk om vår relation till havet. Hon har gjort en fiskhåv som det inte går att fånga fisk med, utan som istället innehåller näring till fisken. I ett akvarium hänger ett metspö med en spegel i änden där fisken ser en förminskad bild av sig själv. Om fisken går till attack får den en belöning genom att mat sipprar ut.

I Chuck Palahniuks roman Diary från 2003 säger en konststudent att ingen som läser konst längre ägnar sig åt traditionellt måleri annat än som ironi. Palahniuk har nog lagt in repliken som en skämtsam blinkning till konstvärlden, men det är hur som helst få målningar på Konstfacks vårutställning. Däremot hänger ett flertal stickade och flätade textiler bland alla verk som utforskar teknik och cyberrymd. Man kan se det som en del i ett sökande efter något konkret, fysiskt påtagligt bland alla kopior och avbilder av verkligheten. Vega Määttä Siltberg har gjort en väv av vass. Det är ett miljövänligt naturmaterial och bygger vidare på en teknik som hennes farfar använt sig av. Mitt i den digitala tidsåldern söker vi efter något som är jordat, som förbinder oss med vår fysiska omvärld och vår historia. Och vad är då bättre än en väv?