Genom projektet Bok-Söder ska oberoende bokhandlar på Södermalm ge ut en karta där de olika butikerna är inprickade. Hittills deltar tolv bokhandlar och antikvariat. Julia Gillberg, chef för The English Bookshops Stockholmsbutik, är en av initiativtagarna.

– När vi flyttade vår butik till Södermalm upptäckte vi att det låg flera oberoende bokhandlar här. Sedan fick vi kontakt med Söderbokhandeln, och vi bestämde oss för att diskutera att göra en karta, det var så det började. Vi märkte ganska snabbt att det fanns ett stort intresse för idén.

När kommer kartan?

– Vi håller på att ta fram den, i nuläget är det osäkert om vi hinner innan sommaren. Vi vill inte släppa den försent så det finns en risk att det skjuts upp till i september.

Varför gör ni denna karta?

– Tanken är att den ska funka som ett gemensamt visitkort. Eftersom vi är nischade skickar vi folk mellan bokhandlar, så det är praktiskt att bara kunna ge dem en designad karta där alla finns utmärkta. Så det är dels för turister, men också för stockholmare, ett sätt att upptäcka alla oberoende bokhandlar som finns. Och allt är inom promenadavstånd.

Hur ser den ekonomiska situationen ut för oberoende bokaffärer i dag?

– Jag tror att det varierar, men överlag ser vi en positiv trend, både för den fysiska boken och bokhandlar. Det går bättre och bättre, det ser man runt om i världen, och en oberoende bokhandel kan anpassa sig och ha event och uppläsningar. Alla som ligger här på Söder är nischade och känner sin kundkrets. Vi är ett bevis på att det funkar, English bookshop har dubblat sin storlek när vi flyttade från Gamla stan. Folk är intresserade av expertis och den upptäckarglädje som den oberoende bokhandeln står för. Allt handlar om hur man säljer böcker, det finns alla möjligheter för folk läser mycket.

Har ni några fler samarbetsplaner framöver?

– Vi börjar med kartan och sedan ser vi hur det går. Men tanken är att vi ska kunna samarbeta och hjälpa varandra på andra sätt framöver.

– Inför Gauguins ankomst skapade van Gogh en serie målningar som skulle dekorera väggarna i det gula huset i Arles, däribland de berömda solrosorna och sovrummet.

Curator Maite van Dijk beskriver relationen till konstnärsvännen som skulle kosta van Gogh örat, medan hans välbekanta tavlor lyser upp de mörka galleriväggarna. Men visningens publik trängs inte på en guidad tur på Van Gogh-museet i Amsterdam, utan sitter tillbakalutade i Bio Rios salong vid Hornstull. Och på Folkets hus i Tumba. Och på Ekerö bio.

– Vi jobbar hela tiden för att sänka trösklarna för kultur så att vem som helst ska ha tillgång, oberoende av var du bor, inkomst, etnicitet och så vidare, berättar Daniel Söderberg på Folkets hus och parker.

I höstas började organisationen satsa på konst på bio och i dag erbjuder de 180 biografer över hela landet att visa förinspelade guidningar av internationella utställningar på stor duk.

– Utställningarna är väldigt attraktiva. De kommer inte till Sverige och biljetterna, som kan vara rätt dyra, tar ofta slut väldigt fort, säger Söderberg.

Varvat med stillsamma dramatiserade sekvenser ur målarnas liv får publiken följa med bakom kulisserna på museerna. Gallerister förklarar varför tavlorna hänger som de gör och konstvetare redogör för konstnärernas verk och historia.

– Det speciella är att man får som en privat guidad tur med världens främsta experter. Det är väldigt folkbildande. Och häftigt att se i storbildsformat. Du har hela museet för dig själv och ser allt in i minsta detalj, säger Daniel Söderberg.

På repertoaren finns Matisse, Rembrandt, da Vinci, Monet och ytterligare en handfull giganter. Tio av tio namngivna konstnärer är män. Ett problem, medger Söderberg:

– En del av historien försvinner och har gjort det under lång tid. Vi är ju inte med och producerar filmerna men vi lyfte frågan med den engelska distributören i höstas. De hade inte hört något liknande och blev väldigt förvånade, men tog till sig kritiken. Så vi hoppas att de gör nånting.

Men hur kul är det egentligen att se konst på bio? Vad går du miste om? Daniel Söderberg funderar en stund.

– Vissa gillar det sociala med att gå på utställning. På bio får du prata efteråt.

Mårten Castenfors, chef för Liljevalchs och Stockholm konst, har fler synpunkter:

– Du missar den fysiska kontakten med verken. Att uppleva den tredimensionella skalan. Det är kryddan och den extra kicken, att kunna gå nära och ta på det. Ja, vissa verk då...

Fast grundidén med konst på bio är god, tycker Castenfors, i första hand eftersom tillgängligheten ökar.

– Att man i Laxå folkets hus kan få se det där, det är den stora poängen. Sedan ur mitt eget perspektiv är det viktigt att sprida intresset för min verksamhet. Jag tror att såna här projekt väcker intresse. Det är en försmak, säger han.

Du menar att de som sett Rembrandt på bio är samma publik som sen åker till Amsterdam och går på utställningen på riktigt?

– Om man ska vara taskig kan man säga att gubbarna med kulturintresserade fruar nog är glada att få gå hem efter bion, medan de kulturbärande damerna sätter sig på flyget.

På konsthallen Liljevalchs har Mårten Castenfors initierat ett projekt likt Folkets hus och parkers konst på bio, om än i lågbudgetvariant. Sedan 2014 filmas en guidad tur av den årliga Vårsalongen som Castenfors håller i. Filmen visas sedan på äldreboenden i ett av Stockholms stads fastighetsbolags regi.

– Panchisarna kan ju inte komma till oss, så vi kommer till dem. Det är jättepoppis!

Filmen släpps dagen före Vårsalongen öppnar, och Mårten Castenfors brukar åka ut till olika äldreboenden och fira filmvernissagen, traditionsenligt med snittar och vin.

– Många av de som sitter där har kanske varit på Liljevalchs någon gång 1934 på hösten. De blir jätteglada.

Att filma guidade turer av Liljevalchs övriga utställningar för biografer skulle Castenfors gärna göra, säger han. Men upphovsrätten gör det svårt.

– För Vårsalongen skriver konstnärerna under på att verken får användas digitalt, men om jag skulle göra det med en Vera Nilsson eller Sigrid Hjertén-utställning är det mycket snårigare och jag skulle dra på mig en massa pengar i ersättningskrav. Så det är inget jag jobbar för i nuläget.

Så publiken får nöja sig med manliga internationella tungviktare tills vidare. Och intresset är redan stort, säger Daniel Söderberg från Folkets hus och parker:

– Det finns ett sug att se filmer om det här. Folk uppskattar verkligen kvaliteten. Live på bio-konceptet har ökat enormt. Vi har haft teater, balett, opera, e-sport… Det kommer nya aktörer hela tiden. Jag tror det här är framtiden.

I en text till utställningen Non Grata (Icke önskvärd) av Åke Ericson på Fotografiska i Stockholm sätter EU-parlamentarikern Soraya Post ord på vad vi ser: apartheid. Apartheid i Europa.

Åke Ericson berättar om Lunix IX, där människor lever under usla förhållanden i de stora, nerslitna hyreshusen. Där träffade han bland de många barnen Jurij Mizigor, som kan göra baklängesvolter. Lunix IX ligger utanför Kosice i östra Slovakien och kallas ghetto – inte minst för att myndigheterna deporterar dem till Lunix. Stadsdelen är byggd för 2 500 invånare. Nu bor 8 000 romer här.

Även i Rumänien och Tjeckien tvingar myndigheter romska familjer att flytta ut från centrum till exempelvis gamla industriområden eller platser intill soptippar. Romerna förlorar inte bara sina ägodelar, utan också sitt sociala sammanhang och möjligheterna att få ett arbete.

På ett foto löper en taggtråd tvärs över bilden. I bakgrunden går en man med sänkt huvud. Vi ser ett stall i staden Breclav i södra Tjeckien. Borgmästaren har låtit kasta ut två romska familjer från deras hem för att ge plats åt ett köpcentrum. De förvisades till detta stall utan varmvatten och uppvärmning och som stinker av träck.

Åke Ericson befann sig här i Breclav sommaren 2009. Han berättar om människornas liv i stallet, den gravida kvinnans oro, de två männen som tillbringar dagarna i sängen med sina barn, därför att inga jobb finns för dem, kvinnan som hämtar vatten...

Breclav blev också utgångspunkten för Åke Ericsons fotoprojekt om Europas romer och under de senaste fem åren har han mött romer i 12 europeiska länder. I tio år har det funnits ett flyktingläger för romer i Mitrovica i Kroatien. Marken är förgiftad av bly, som människorna får i sig genom det rykande dammet och genom vattnet alla dricker. Förfallet är närmast totalt, men överträffas av förhållandena i den ungerska byn Ozd, som betecknas som ”den mest eftersatta byn i Europa”.

Enligt FN:s flyktingorganisation UNHCR lever 3 578 statslösa romer i Serbien. Många av dem har inte råd att ansöka om födelsebevis för att få medborgarskap. Andra känner inte ens till att möjligheten finns. I princip är många fångar i sitt land. På ett foto visar en man upp sitt mycket slitna pass.

En kort video av Marek Chécho i utställningen fångar Åke Ericsons styrka som fotograf. Han tycks nästan försvinna bland människorna omkring sig och kameran tycks ingen bry sig om.

I St Denis nära Paris bor romer som är mer eller mindre på ständig flykt undan myndigheterna. Den förre presidenten Sarkozy beslutade att alla rumänska romer ska utvisas till Rumänien. I St Denis badar romerna i (den smutsiga) Seine, men glädjen blir ganska kort. Fotona från en kåkstad av papp fångar uppgivna familjer, människor som liksom de flesta romer i Europa omöjligen kan få ett jobb.

Åke Ericsons bilder förmedlar många hopplösa lägen. Men bilden kan ljusna. Barnen leker och skrattar i smuts och förfall. Vi ser ett par som ska gifta sig. Vi kikar in i klassrummet i en slovensk by där aktivisten Stephan Vravrek är borgmästare. Skolan beskrivs som framgångsrik.

Åke Ericson berättar också om hemlösa romer i Stockholm, som har ordnat sitt nattläger på Olof Palmes gata. I sammanhanget kan nämnas att Soraya Post ifrågasätter den solidaritet för romer Palme talade om. I nästa andetag utvisade hans regering romer till det ovälkomnande Frankrike. Vi möter också kvinnan som tigger intill bankomaten och ser många blickar som tittar långt bort.

Åke Ericsons foton pläderar inte bara för att romer ska behandlas som jämlika, utan är samtidigt en anklagelse mot stater, lokala myndigheter och politiker för att de beter sig fegt, omänskligt och okunnigt när de praktiserar apartheid i Europa.

En stor del av den svenska historia som finns bevarad i dokument handlar om de övre stånden, om adelsmän och kungar. Det återspeglas ofta i historieböcker, så också i Smaka på historien. Här kan man läsa om drottning Maria Eleonoras sug efter ostron och måltider vid kungliga bröllop. Men som bäst blir boken när den handlar om vanliga människor. Författaren Katarina Schoerner Carr har letat fram små utsnitt ur livet som det kunde te sig för småbönder, torpare, soldater och sjömän. Till exempel pigan Margareta som år 1632 stal gåshalvor och fårlår från en gästgiveri på Österlånggatan, blev ertappad men benådades efter en tid i häkte. Det berättas om den torftiga kosten för kajutpersoner på örlogsskeppen när Sverige var i krig med Polen och om dragarna i Stockholms hamn. Det var de som fick bära upp tunnor och lårar från holländska och tyska skepp till åkare som fraktade varorna vidare med häst och kärra.

I Smaka på historien blir maten en ingång till Stockholms historia, och det funkar på det hela taget bra. Jag vet inte om jag blir så värst hungrig av menyerna, korvleverkaka eller älgpastej med körsbärsmos kommer inte att hamna på min tallrik. Men idén att gå vägen via maten till det förflutna är ändå givande. Det blir en röd tråd genom berättelserna, mat och hanteringen av råvaror. Boken illustreras inte bara av bilder på rätter utan innehåller även teckningar och äldre oljemålningar.

Det är också roligt att läsa om de första kokböckerna på 1700-talet, som även innehöll tips om trädgårdsskötsel, djurhållning och allehanda annat. En av dessa böcker har till exempel recept på en salva av ”fladdermushjärna och kvinnomjölk”. Uppenbarligen fanns det fantasifulla verk redan i kokbokens barndom. I dag när vi översköljs av böcker om mat krävs det rätt mycket för att man ska höja på ögonbrynen. Att smaka på historien bjuder i alla fall på intressanta nedslag i Stockholms historia.

Teater Tillsammans är en fri teatergrupp som bildades 2010 av svenska och tyska teatermänniskor. Konceptet är modern tysk dramatik och exempel på tidigare produktioner är Woyzeck av Büchner och Katzelmacher av Fassbinder. Förra året spelade man Djurens rike av Roland Schimmelpfennig och nu är det åter dags för en ny uppsättning. Den 7 juni är det premiär för pjäsen Folkmord eller Min lever är meningslös skriven av den österrikiske dramatikern Werner Schwab.

– Handlingen utspelar sig i ett hyreshus där det bor familjer som representerar olika samhällsklasser. Människorna kommer inte riktigt överens med varandra. En dag bjuds de på ett födelsedagskalas hos den rika änkan som bor högst upp. Hon bjuder husets innevånare på middag, sedan dödar hon alla. Personerna återuppstår sedan i sista akten och de kommer att ha en mycket trevlig middag utan en massa bråk. Det är själva grundhandlingen, säger regissören Hjalmar Wide.

Han berättar att han blev frälst direkt när han läste pjäsen 2010, men att det är först nu han fått möjlighet att sätta upp den.

Werner Schwab, som dog 1994, tyckte att den tyska och österrikiska teatern blivit för borgerlig. Han ville göra teater i Brechts anda.

– Teatern skulle vara mer till för folket och mer relevant för det rådande samhället. Den skulle återspegla verkligheten.

Att Teater Tillsammans specialiserat sig på tysk dramatik beror på att grundaren och konstnärliga ledaren Julia Beil Amarilla är från Tyskland.

– Julia har ofta översatt de pjäser som gruppen har spelat från tyska till svenska. Dock inte den här som översattes av Ulf Peder Hallberg. Julia kan tysk grammatik väldigt bra vilket är en fördel i översättningsarbetet. Repertoaren är också ett sätt att sticka ut från övriga teatergrupper genom att ”smala in sig” på en viss genre, säger Hjalmar Wide.

Teater Tillsammans är en ideell förening där den som regisserar bestämmer vilka skådespelare som ska vara med i uppsättningen. Det brukar bli en blandning av fasta medlemmar och nya människor. Själv är Hjalmar Wide skådespelare i grunden som har börjat jobba med egna uppsättningar.

– Jag har sett till att få göra det jag vill göra. Eftersom jag är skådespelare vill jag också pröva på att regissera. Jag har gjort det tidigare, men den här gången är det mer ”på riktigt”. Det känns lite läskigt eftersom det är nytt för mig. Men jag vill utvecklas och kunna bredda mig inom teatern.

Hur känns det nu inför premiären?

– Det känns bra. Allting börjar ta form och alla börjar lära sig sina repliker. Det är det sista som ska till nu, scenografi och allt annat som ger helheten. Alla är lite nervösa just nu eftersom det är en svår text. Texten i det här stycket leker väldigt mycket med språket så det är många kluriga repliker. Vi har haft en lång repetitionsprocess sedan i februari vilket gör att vi långsamt har kunnat ta in det och få det att låta bra.

Folkmord eller Min lever är meningslös har premiär 7 juni på Moment:teater i Gubbängen och spelas t o m 19 juni.

Trots öppna ytterdörrar vilar ett stekos över Ungdomens hus i Fittja.

– Vädret är för dåligt så vi grillar inne, förklarar 25-åriga Gabriela Dominguez.

Vid spisen väntar korv och hamburgare. På en plåt med kärleksmums står ”Tjejforum” skrivet med kokosflingor. Torsdagkväll betyder killförbud på Ungdomens hus, några hundra meter från Fittja tunnelbanestation. Inbromsande tåg gnisslar förbi utanför. Tjejer droppar in, kramar varandra, hälsar på nya ansikten och slår sig ner i utspridda soffgrupper.

18-åriga Merve Cesmeli kom till Tjejforum första gången i mars i år, efter att ha fått ett tips på Botkyrka tjejträning. Hon kände ingen.

– Efter en dag kände jag alla. Jag är blyg och tycker att det är skönare med tjejer. Här kan jag prata även med dem jag inte känner. Det har hjälpt mig att bli mer öppen. Jag önskar att jag hade hittat hit tidigare, säger Merve.

– Jag minns första gången jag kom hit. Ledarna kramade mig och jag tyckte att det var lite konstigt, jag tänkte ”var har jag hamnat”? säger 22-åriga Nisrin Himdi och skrattar.

Hon är nu en av Tjejforums sex ideella ledare. De har rekryterats från närområdet och fått ledarskapsutbildning av Rädda barnen.

– Att bli ideell ledare är något av det bästa jag har gjort. Jag har lärt känna många så det blir trevligare när man är ute. Man blir som syskon, säger Nisrin.

Varje torsdag ordnar de aktiviteter baserat på deltagarnas önskemål. I kväll är det säsongsavslutning med grillning. Andra teman har varit DJ-kurs, frågesport om sex och samlevnad och CV-skrivning. En workshop handlade om internaliserad rasism, alltså att en rasifierad person ser på sig själv med rasisternas ögon, berättar Nisrin Himdi.

– Det var första gången vi diskuterade identitet här och många fick säga vad de såg sig själva som. Jag tror att det stärker en väldigt mycket, för att man lär känna sig själv.

Nisrin tror också att tjejerna stärks av att vistas på en plats som annars befolkas av killar.

– Bara det att hitta sin favoritsoffa och att göra småsaker som att gå ut i köket och dricka vatten, att man vågar röra sig i lokalen en vanlig dag.

Är det något man tar med sig även utanför Tjejforum?

– Jag tror att det blir en skillnad. Nu vill flera av tjejerna komma hit även när det inte är Tjejforum. Så var det inte förut. Bara det är en stor grej tycker jag, säger Nisrin.

Men trots att Tjejforum har funnits sedan 2013 var sex av sju besökare på Ungdomens hus förra året killar. Merve Cesmeli är en av alla tjejer som bara går hit på torsdagar.

– Killarna har tagit över alla fritidsgårdarna. De är ju egentligen för alla men det är bara killar som kommer. Tjejer tror att de inte är välkomna, säger hon.

Gabriela Dominguez trycker på att arbetet med att få tjejer i socioekonomiskt utsatta områden att ta mer plats är en lång process. Tjejforum är plattformen som ska ge redskapen.

– Det handlar om att göra unga kvinnor medvetna om vilka rättigheter man har. Om samhällsstrukturer som gör att man kanske känner sig marginaliserad och utesluten som kvinna i vissa rum. När jag var ung vågade jag inte prata inför folk. Jag tog inte för mig. För mig har Tjejforum betytt jättemycket, säger Gabriela.

Idag är hon 25 år och verksamhetsledare.

– Nu börjar musikquizet! ropar en annan ledare när korv och hamburgare är uppätna.

I smågrupper ska man gissa vilken artist och låt som spelas.

”Sommartider hej hej sommartider...”

Någon räcker tveksamt upp handen.

– Låten heter Sommartider. Men vem har gjort den... Håkan Hellström?

Nästa låt rullar bara ett par toner innan rummet fylls av viftande händer i luften.

– Say my name med Destiny’s Child!

– För lätt!

Ljudnivån höjs vad kvällen lider. När DJ:n Johanna lägger på syriska Omar Souleymans låt Wenu Wenu reser sig några tjejer upp och dansar, hand i hand och med synkade steg. En av dem är 21-åriga Jasmin Al-Shaban.

– Om det bara vore killar här skulle jag kanske inte ha dansat på samma sätt. Man får passa på! Man vågar ta mer plats på Tjejforum, säger hon efteråt.

En del tycker att det är fel att separera tjejer och killar. Vad säger du om det?

– Jag tycker bara att det är positivt. Man vågar ta för sig. Här är det också många som bär sjal. De kanske inte vill vara i umgängen där män är, säger Jasmin.

I Botkyrka är diskussionen om könsuppdelade aktiviteter högaktuell, berättar verksamhetsansvariga Gabriela Dominguez.

– Det har varit jättestor debatt här i kommunen kring skilda badtider och om man ska ha separatistisk verksamhet. Vi ser ju värdet, i hur det skapar trygghet i olika former. Om det finns separatistiska forum för enbart rasifierade så finns det ju ett behov av det också, säger hon.

I Rinkeby finns även Killforum, där killar ska lära sig att ge plats åt tjejer.

– Där jobbar man med unga män och maskulinitetsfrågor, om varför de inte ger plats. Om varför inte lillasyster kommer och hänger på fritidsgården, säger Gabriela och fortsätter:

– Så det är inte så att vi har en massa verksamheter för att stänga in tjejer i en bubbla, utan det är det här långsiktiga tänket som vi jobbar med. Målet är ju att Tjejforum inte ska behövas.

– Då menade folk väl men de jobbade inte aktivt för förändring. Det var ett ickearbete som ledde till att man inte uppmärksammade vissa frågor som till exempel hbtq inom lajv, men även sexism.

Det säger Elin Dalstål som är lajvarrangör med 15 års erfarenhet. Hon ser en stor skillnad nu mot hur det var när hon började lajva.

– I dag när folk gör ett lajv som innehåller sunkiga stereotyper eller homofobi, då kommer de inte undan med det längre. Det kanske är din rättighet att få arrangera dina sunkiga lajv men det är inte klart att du kan göra det utan att du blir ifrågasatt.

Hjälper det att protestera?

– Ja, man kanske inte kan fixa allt men man kanske kan rubba den där träskallen ett par centimeter i rätt riktning.

Lajv är en av de vanligaste nördhobbygrenarna i Sverige och det lockar folk i alla åldrar. Det finns något för alla smaker. Från att åka på stora fantasylajv i skogen till att åka till ett slott i Polen och lajva tidigt 1900-tal.

Men lajvhobbyn är inte fri från problem. För två år sedan väcktes en debatt om att flera personer i lajvhobbyn blivit utsatta för sexuella trakasserier och våldtäkter från andra lajvare.

– Det var oerhört tungt att allt fick komma upp till ytan. Det var smärtsamt för många att öppna sig, eftersom det är jobbiga saker att prata om.

Men det är bra för lajvhobbyn att det pratas om det. För det viktiga är att det medvetandegörs, säger Elin.

Vittnesmålen om övergrepp togs på allvar och många av de föreningar som arrangerar lajv började arbeta för ökad trygghet. Bland annat genom att sätta upp dokument för hur man hanterar övergrepp på lajv samt hur man skapar säkra arrangemang. Flera föreningar har även infört trygghetsvärdar som ska finnas tillgängliga under ett pågående lajv för att hjälpa arrangörer att hantera kriser men även personer som utsätter andra för obehag.

– Folk har blivit mycket bättre på att jobba med frågorna. Det förs en bra debatt, det finns många jättefina initiativ som drivs och det är en skön utveckling att se.

En annan sak som det arbetas mycket med är en bredare könsrepresentation där Elin menar att det är viktigt att fler än män får komma till tals.

– Jag tror att fler kvinnor och andra än män på ledande positioner är viktigt för maktbalansen inom lajv. När den typiska arrangören slutar vara en vit, heterosexuell snubbe med lång högskoleutbildning och när den gruppen slutar utgöra 80 procent av alla arrangörer, tror jag att saker blir bättre.

Bredare könsrepresentation innebär också att fler transpersoner ska bli synliga i lajvhobbyn. På ett kafé i centrala Göteborg sitter Mika Näregård. För några dagar sedan släpptes äntligen tipslistan om trans på lajv. Den sexsidiga listan är resultatet av ett långt arbete som började våren 2015.

Då samlades en grupp lajvare med transerfarenhet på ett utvecklingsforum för att diskutera sina erfarenheter av att lajva utanför könsnormerna.

– Vi kom fram till att det fanns väldigt mycket problem som många av oss upplevde men som vi inte kunde göra så mycket åt en och en, berättar Mika och fortsätter att de ville göra något för att lösa detta:

– Vi kan inte samtidigt säga att vi är trötta på att lära upp folk i transfrågor och sedan finns det ingen annanstans att vända sig. Vi sitter på informationen och den behöver skrivas ner.

Arbetet fortsatte i över ett år i Facebookgruppen Translajvare som är en grupp som bara är öppen för personer med transerfarenhet. Alla personer i gruppen fick säga sin mening.

– Att ha en lista som vi alla är överens om är ganska stort. Det är klart att allt inte är applicerbart för alla men jag hoppas att tipsen är så pass generella att de kan passa de allra flesta.

När listan släpptes beredde sig Mika på att den skulle mötas med misstro och oförståelse. Men bemötandet var positivt, något som Mika tycker är bra men som hen också har en teori om.

– Jag tror att transfrågor överlag fortfarande är ett så ovant ämne att folk inte vågar säga saker eftersom de känner att de inte vet hur de ska göra. Folk reagerar positivt eller säger inget alls eftersom de som är negativa inte har kunskap nog att kunna skaffa sig en egen åsikt.

Mika hoppas att tipslistan ska ge mer medvetenhet och kunskap om transfrågor, både när det gäller lajv och i vardagslivet.

– Med den här tipslistan finns det äntligen ett redskap så att folk kan ta reda på saker. Jag hoppas det kommer att underlätta mycket.

Är du lajvare med transerfarenhet och vill vara med i Facebookgruppen? Kontakta Mika Näregård på Facebook.

– Det spelar ingen roll hur lite eller hur mycket kläder jag har på mig. Det är aldrig okej att objektifiera mig, säger Pauline Engdahl.

Intresset för att klä ut sig och spela andra roller har Pauline haft länge men det var när hon åkte till konventet Närcon i Linköping som en helt ny värld öppnade sig.

– På ett sätt är det precis som när jag var liten och klädde ut mig, men nu med lite andra karaktärer. Inte bara prinsessor hela tiden, skrattar hon.

De två senaste åren har SM i cosplay visats på SVT play vilket har ökat dess popularitet. En klar majoritet av dem som sysslar med cosplay är unga kvinnor och under åren har en debatt väckts om att cosplayare utsätts för sexuella trakasserier i form av tafsande och objektifierande kommentarer på konventen.

Hösten 2015 gjorde Pauline en video på Youtube för att uppmärksamma problemet.

– Det händer verkligen alla. Eftersom det är ett stort problem i cosplayvärlden ville jag lyfta det. Och för att göra något åt det måste man prata om det. Jag tänkte att jag kunde börja där.

Själv har Pauline aldrig upplevt att någon har tafsat på henne. Men hon har fått sin beskärda del av objektifierande kommentarer, både från besökare på konventen och från utomstående.

– Det är väldigt opassande kommentarer om ens fysiska utseende och att de vill göra grejer med en i sovrummet. Sådant som man inte vill höra, vare sig man är i cosplay eller inte.

Spelar det någon roll vilket typ av cosplay du gör?

– Det gör det faktiskt inte. Det är många som tror att om man har på sig mer lättklädda cosplay så händer det oftare men det spelar verkligen ingen roll. Folk gör det ändå.

Arrangörerna för de konvent som Pauline har besökt tar problemet med tafsandet på allvar. Det arbetas nu även på en uppförandekod för cosplayhobbyn för att se till att konventen blir säkra platser.

Paulines plan just nu är att fortsätta lyfta problemet för att på sikt göra cosplaycommunityt till en helt säker plats.

– De som gör sådana här saker måste lära sig att det inte är okej, något som är lättare sagt än gjort. Vägen dit är att fortsätta prata om det och verkligen sätta fokus på att man inte får göra något sådant här.

En annan person som pratar om problem i cosplayhobbyn är Angela Järvela Uchebe. Hon är en av få mörkhyade cosplayare i Sverige och hon höll nyligen en föreläsning om den rasism och diskriminering som hon upplever i hobbyn.

– Jag har fått höra ett par gånger att jag är för mörk för vissa karaktärer som jag vill cosplaya och jag har fått höra rasistiska skämt om karaktärer jag cosplayat. Men jag har sluppit hat på nätet det senaste året.

Tanken att göra en föreläsning om rasism och diskriminering mot mörkhyade föddes på Närcon 2015. Efter att ha bollat tankar med en vän satte hon igång med förberedelserna. Hon försökte göra en undersökning för att ta reda på hur andra mörkhyade cosplayare hade drabbats av rasism.

– Det var svårt att få respons eftersom vita personer ville svara på undersökningen för att inte känna sig uteslutna. Men det var inte det jag var ute efter.

Angela hoppas att fler ska ta rasism på allvar och framför allt våga prata om det mer.

– När det gäller rasismen och hur det påverkar mörkhyade cosplayare bryr sig vissa konvent inte om den frågan lika mycket. Kanske beror det på att majoriteten av dem som sysslar med cosplay är vita och nu lyfts ett problem som drabbar en minoritet i hobbyn.

Vad hoppas du ska hända i framtiden?

– Jag vill ge folk ett annat perspektiv och få dem att förstå att det är inte bara rasismen det måste talas om. Det handlar också om att låta fler mörkhyade synas och höras inom cosplay. Jag vill att folk ska veta att det här är ett problem och att det inte är något som händer i ett annat land, till exempel USA.

Ett konvent är ett evenemang där många personer samlas för att ägna sig åt en viss inriktning av hobbyer, exempevis spel eller japansk populärkultur.

– De sa att jag var inte var seriös, att jag var en hora och att jag bara spelade för att få uppmärksamhet.

Paula Fenjima Manrique är känd för den stora massan som TV4:s spelexpert. Men medan hon är en förebild för många har hon samtidigt fått ta mycket hot och hat från gamervärlden för att hon tar den plats hon gör.

I dag är det lätt att tro att Paula alltid har sysslat med tv-spel. Men hon började tvärtom spela för bara två och ett halvt år sedan, när hennes dåvarande partner kom hem med en spelkonsol i form av en Playstation 4.

– Jag fastnade med en gång. Det var som en film där man bestämmer vad som ska ske, det var helt episkt och awesome.

Med Paulas egna ord var hon en total n00b, en nybörjare, på spel. Därför började hon att läsa på. Hon sökte sig till olika forum på nätet för att hitta andra som spelade och skapade ett bloggkonto på ett stort spelforum. Men det blev inte som hon tänkt sig.

– Killar på forumet: ”Kolla en brud, här ska vi ragga lite!” Men jag var inte där för att ragga, jag var där för att skaffa spelpolare. De fick ingen respons från mig. Och då blev de arga.

Paula fick frågan om det ens var hon som var på bilderna på hennes konto.

– När de fattade att jag faktiskt var en tjej som gillade spel, då eskalerade det på riktigt. Alla klickade in för att se vem jag var samtidigt som de skrev att jag var en hora.

Redaktionen för spelforumet gav inte Paula något stöd utan uteslöt henne från forumet. En tid senare började hon att skriva spelrecensioner för Feber och Loading men hatet slutade inte. Paula hade tidigare varit med om en våldtäkt i sitt hem och det utnyttjade nu hatarna.

– De lade ut kontaktannonser i mitt namn och med mina bilder och raggade upp snubbar som skulle komma hem till mig. De försökte återskapa det värsta som någonsin hänt mig. Det knackade på dörren jämt och mina nerver var helt trasiga.

– Det var otroligt mycket hat och jag tänkte att ”tänk om jag var en tjej på 16 bast som kom hit och ville spela och möttes av allt det här”. Tänk om de gjorde det här mot henne. Jag är en vuxen kvinna och jag kunde ta det och be folk dra åt helvete. Men mot en ung tjej, det kan gå jävligt illa.

Hot och hat mot kvinnliga spelare och spelskribenter är inget nytt. Flera svenska kvinnor har berättat om hur de bedöms hårdare än sina manliga kollegor och hur detta påverkar deras sätt att jobba och skriva. Även kvinnliga spelutvecklare drabbas av hat men det hindrar inte kvinnor från att söka sig till utbildningarna.

På Södertörns högskola går Kajsa Lundquist. Hon pluggar till speldesigner och har två år kvar av sin utbildning.

– De flesta blir lite förvånade när jag berättar vad det är jag pluggar till. Det blir mycket förklaringar av vad man gör och vad spel är.

Målet för Kajsaär att bli 3d-grafiker och konceptkonstnär. Sedan tre år tilllbaka är hon spelskribent på IGN Sverige. Hon har, precis som Paula, fått en del otrevliga mejl men hon har lärt sig att hantera det. En viktig faktor är de människor som finns i spelcommunityt som vill se en förändring och en mer inkluderande spelhobby.

För en månad sedan var Kajsa gästpostare på Instagramkontot Kvinnohat. Hon valde att skriva om sexismen inom tv-spelsvärlden och nördkulturen.

– Det jag fick mest positiv respons på var ett inlägg där jag skrev att folk tror att om man som tjej säger att man gillar spel så är det bara något man säger för att få uppmärksamhet av killar. Det var något som väldigt många tjejer verkade känna igen sig i och jag blev glad när folk började peppa varandra och säga ”fortsätt spela och skit i vad andra säger!”

Som framtida speldesigner, hur tänker du runt sexismen som finns i många spel?

– Det gäller att se hur världen ser ut och försöka porträttera den på ett vettigt sätt samt se till att inte göra skillnad på alla kön i spel. Då menar jag att inte sexa upp något kön utan att se lika på alla och undvika att hamna i de stereotypa fällor som finns. De är väldigt skadliga för spelarna och för samhället i stort.

Kajsa pekar utöversexualiseringen av kvinnliga karaktärer som en av de vanligaste stereotypfällorna och menar att det finns mycket att lära genom att se på de vettiga karaktärer som gjorts.

– Ta Ellie från spelet Last of us. Varför är hon en relaterbar karaktär? Jo, för att hon inte är porträtterad som en överjordiskt snygg och sexig person. Hon är bara en vanlig tjej med helt vanliga kläder.

I Kajsas klass är bara 9 av 49 elever tjejer – ungefär som det ser ut i den svenska spelbranschen i dag enligt Kajsa. Det låter som en liten siffra men både Kajsa och Paula ser att fler och fler tjejer i dag både spelar spel och väljer att satsa på en spelrelaterad framtid.

Paula är i dag etablerad spelrecensent. Hennes kunskap värdesätts av en stor publik och hon kan ställa krav på branschen och de spel hon recenserar.

– Jag känner att jag kan göra det eftersom jag sitter för TV4. Om branschens spel ska vara något jag vill visa upp ska de innehålla starka kvinnliga karaktärer och något som är värt att visa upp för mig. Det ska inte vara spel riktade till enbart snubbar, det duger inte!

Kajsa ser fram emot när hon är färdig speldesigner även om hon vet att branschen är stentuff.

– Största utmaningen är att komma över det här att man alltid måste vara bäst. För som tjej och tekniknörd finns förväntningarna på att du alltid måste vara lite bättre än killarna för att vara likvärdig med dem. Efter det att fortsätta förändra och så klart göra riktigt bra spel!

Efter fjolårets albumdebut, turnerande och nya samarbeten jobbar duon Systraskap med att sammanställa en att-göra-lista som inte räds stora anspråk. Denna ligger till grund för den kommande EP:n To do list som ska vara klar i höst. Två singlar har nyligen släppts som ger ett hum om punkterna: Crush the nations och Demand the establishing of more ways to perform or not perform gender.

– Jag tycker att det är ett roligt koncept, säger Amanda Lindgren, och ganska tydligt. Jag tänker att vi ofta är ett tydligt band. Fast konstnärligt extremt otydligt, eller väldigt spretigt. Vi har ganska fria händer för oss själva rent produktionsmässigt och musikaliskt.

– Det här var två låtar vi ville ha med i det projektet, säger Sabina Wärme. Det kändes lite kul att jobba med det i ett tema och att temat är det viktiga på EP:n. Olika låtar som står för olika grejer. Vi har ju inte byggt en mind map över vad vill vi ha med i ljudbilden, utan mer bara att ljudet ska matcha texten. Alltså som i många andra låtar också, vad är det vi vill få fram för känsla för den som lyssnar på det här?

AL: Exakt, det är då en känner att en är klar tycker jag. Ibland när vi producerar så är det som att jag får olika bilder som är ganska abstrakta. Av en ljudbild kan det bli färger och former på något flummigt sätt.

Musikaliskt är Systraskap som sagt medvetet spretiga men brukar placeras i den skapligt vaga genren electro. Det finns dock alltid ett mörkt driv i musiken, och en okonventionell instrumentering har blivit ett av duons signum. Vid en jämförelse mellan det pågående arbetet och debutskivan MVIMW konstaterar Sabina att den gemensamma nämnaren är ständig rörelse.

– Vi vill inte stanna upp i någonting utan det är tillåtet att byta sound fem gånger. Det är inte helheten av att det ska vara samma instrument hela tiden eller så som är våra ramar, utan våra ramar är att det ska vara politiskt, att det ska vara tydligt på andra sätt, och att det är det som ska hålla ihop det.

AL: Vi vill ju att det ska vara starkt, det är väl det vi strävar efter, sedan exakt hur vi får fram det kan vara olika.

Systraskap har alltid hållit hårt på integriteten och velat göra så mycket som möjligt själva, både musikaliskt och praktiskt. I dag har de trots allt släppt lite på kontrollen, de har till exempel ett bokningsbolag och Karin Park har varit med och producerat Crush the nations.

– Det var väldigt roligt med det samarbetet för vi har aldrig låtit någon pillra i en mix förut, säger Amanda. Men läskigt också för man kan vara ganska känslig med ljudbilder. Och ibland hittar man inte rätt, och så kände vi kanske lite med den låten när vi satt själva. Men att det verkligen föll på plats med Karin.

Låtarna uppstår som regel som en idé hos endera Sabina eller Amanda, och utifrån den jobbar de vidare tillsammans. Vid ett tillfälle testade de att skriva en låt ihop helt från scratch, vilket resulterade i ”katastrof”. Emellertid, bakgrunden till det låtförsöket dök upp några år senare och blev så småningom Demand the establishing of more ways to perform or not perform gender.

Låten med den mångordiga titeln beskriver Amanda Lindgren som ett långt funderande kring det binära könssystemet.

– Vi tänkte på hur folk kan hamna i kläm och hamna emellan, och bli icke-begripliga när de inte passar in i den förväntade normen. Och det blir så intressant, för normerna är ju något som vi människor har bestämt, som man kan bestämma om och som bestäms om hela tiden.

Första versen behandlar dilemmat med att hamna mitt emellan, och problematiserar också detta mellanvarande.

– Det är ju för att det utgår från två stycken tydliga mallar och det är som ett ifrågasättande av de mallarna i grunden. Och andra versen handlar om olika kategorier att vara. Att behöva bestämma sig för någonting, och vara typ konstant. Och detta med identitet, vad är ens det? Jag har ingen aning faktiskt, säger Amanda.

Hur skulle ni definiera kön?

AL: Jag kan känna att jag vaknar olika dagar och identifierar mig på olika sätt. Att jag bara vill olika saker eller har lust till olika uttryck... och det på ett sätt är väl kön. Jag tycker att det blir begränsande att alltid vara hon, jag har inget emot om folk kallar mig han, eller hen, eller den, för mig känns det nästan niceare att ha fler än färre. Men andra personer kanske absolut inte vill ta i något av dem.

Resten av titeln säger ju just ”not perform gender”, hur kan det göras i praktiken?

AL: Jag tänker att det kan vara på ett politiskt plan, att det ska finnas toaletter och omklädningsrum som inte är könade.

SW: Att det inte ska finnas herr- och damavdelningar på affärer, storlekar på kläder, att kläder ska vara kläder. Sedan är det ju relevant att se vilka som gynnas av något, och vilka gynnas inte. Vilka tjänar mest på att göra de här indelningarna?

Funderingar kring upplevelser av kön säger sig Amanda och Sabina ha haft ganska länge, men att de inte alltid har haft tillgång till ett språk för det.

– Det är svårt att tänka på vissa saker när man inte har orden för det, säger Amanda. Jag tycker Demand... fyller en funktion i det att det är pop – typ – men den bjuder också in till ett vidgande av ett ordförråd om man inte är jättebekant med det. Jag tycker att det är viktigt att få tillgång till ord som gör att en kan förstå världen på andra sätt, eller på fler sätt.

Det kanske inte är något väldigt lättillgängligt språk heller, det är ganska akademiskt?

AL: Det kanske inte kommer att upplevas som akademiskt om tio år, då kanske det kommer att kännas lättillgängligt. Och i takt med det förändras också bilden av hur samhället är, tror jag. Ordens kraft till förändring, eller till förståelse.

SW: Det känns viktigt att kunna prata om det här temat i ett så pass lättillgängligt format som musik ändå är, det når ut på ett annat sätt.

Systraskap har vid det här laget spelat i ungefär fem år tillsammans och har gått från blygsamma gig till att synas allt oftare i större sammanhang. Jag undrar hur de förhåller sig till musikbranschen.

AL: Vi har ganska mycket undvikit att ta del av branschen skulle jag säga. Och det är väl för att på ett sätt är den inte jättelättillgänglig och också ganska normativ och patriarkal. Då uppstår det där behovet av att bygga upp egna, helt nya plattformar. Det finns ju supermånga grymma personer att samarbeta med, det har vi ju märkt.

SW: Det känns som att vi har vetat hela tiden vad det är vi vill göra, och på något sätt tagit oss dit. Kanske på krångliga vägar ibland, men vi har väl kanske mer tillgång till rum som vi inte hade tillgång till för fem år sedan. Samtidigt tänker jag nog också att vi var väldigt trygga i vad vi gjorde, att vi har varit det hela tiden, lite oberoende av andras blickar eller inblandning.

Vid Brända tomten i Gamla stan råder sällan tystnad. Kyrkklockor ringer, det klapprar mot stenläggningen från förbipasserande turister, i bakgrunden hörs bilbrus och signalhorn. För att en berättelse ska tränga igenom distraktionerna krävs det att den är tydlig.

– På ett sånt här ställe fungerar väldigt raka, roliga historier bäst, inte alltför komplicerade. Sedan funkar alltid berättelser med en huvudvändpunkt, där det tar en riktning som ingen kunde tänkt sig, säger Marianne Engström, som ingår i arrangörsgruppen och även själv är berättare.

Hon har varit med sedan 2003, då Berättarnas torg startade med inspiration från berättartorg i Marrakech.

– Vi hittade Brända tomten i Gamla stan och kände att här är vi hemma. Sedan dess har det vuxit och nu har vi en stor stampublik.

Bakom arrangemanget står Berättarnätet Öst, en ideell förening där medlemmarna har det gemensamt att alla brinner för det muntliga framförandet.

– Berättelserna kan vara allt från Tusen och en natt till fantastiska livsöden som är påhittade. Det är ett jättespann, vi vet inte själva i förväg vad som kommer att hända. Vi är tre berättare varje kväll som enas under en rubrik, säger Marianne Engström.

Hon menar att det är svårt att ge ett generellt svar på vilken muntlig tradition medlemmarna tillhör.

– Vi är många som har rötterna i stora episka berättelser, gamla folksagor och berättelser från Egypten och Mellanöstern. Sedan finns det de som bara tycker att det är roligt att sätta ihop egna berättelser, och andra kommer från stå-up-traditionen.

Berättarnas torg har vuxit och blivit allt populärare för varje år. Dessutom har intresset för muntligt berättande ökat i stort, menar Marianne Engström. För henne är berättandet inte bara underhållning, utan hon menar att det även kan fylla en viktig funktion i samhället.

– Jag jobbar en del med flyktingar och ensamkommande och tycker att det är viktigt att dela berättelser. Jag tror att det behövs ännu mer nu när det kommer människor från andra länder, de kommer med sina sagor och berättelser, och där tror jag på ett möte, säger hon och berättar om ett projekt på Skansen som heter Barn och böcker:

– Det är för skolor, och dit kommer många barn som har invandrarbakgrund. Där kan de känna igen en saga från till exempel Iran, man kan se hur sagor färdas över världen. Det muntliga berättandet är ett sätt att hitta varandra.

Vilka historier bjuds det på nu i helgen?

– Förskräckliga resor på lördag hålls av tre mästerljugare. Sista kvällen är jag med. Vi försöker pumpa upp det till en fantastisk final under rubriken Det var som själva fan! Det ska vara lite hemligt, men det kommer att bli en väldig knorr. Jag kommer förmodligen att berätta en spökhistoria från Böhmen, de gamla böhmiska folksagorna är inte att leka med.

Är det gratis?

– Vi skickar runt en hatt för frivilligt bidrag, annars är det helt gratis. Erfarenheten säger att är det bra väder är det bäst att vara där tidigt. Men vi brukar alltid kunna få plats. Det blir en varm känsla i publiken, vi trycker ihop oss på det utrymme som finns. Det enda är att man inte får röka eller dricka alkohol. Och inte bråka, det finns ju en del original i Gamla stan som ger en viss krydda ibland.

Att använda olika former av virtuella världar vid psykologisk behandling inom vården blir allt vanligare. I USA använder man sig till exempel av simulerade miljöer för att behandla post-traumatisk stress från Irakkriget. Och just nu utvecklas tekniken kring virtual reality med en enorm hastighet. 3D-glasögonen blir lättare för varje dag och programvaran går att ha i mobiltelefonen. Filmkameror som klarar av att filma i 360 graders vinkel har också blivit vanligare på marknaden vilket gjort tekniken ännu tillgängligare. Det är något sjukvården nu vill använda sig av för att behandla människor som lider av psykisk ohälsa.

Film Stockholmär Stockholm läns landstings resurscentrum för film och rörlig bild och är en del av Stockholms läns kulturförvaltning. Ett av deras uppdrag är att utveckla metoder för hur film och rörlig bild kan användas inom vården. Nu startar de tillsammans med KTH, Gustavsbergs vårdcentral och Karolinska institutet en förstudie där de ska testa förutsättningarna för hur virtual reality kan bidra till att bota bland annat fobier. De närmaste sex månaderna kommer forskare, filmare, psykologer och programmerare att jobba för att ta fram miljöer och utrustning för att vi i framtiden ska kunna behandlas för våra fobier på ett effektivare och billigare sätt. Målet är att dammsuga marknaden efter den teknik som är tillgänglig och testa om det går att anpassa den till verktyg för psykologer och terapeuter i deras arbete.

– När du har satt på dig VR-glasögonen är det som att du befinner dig på en annan plats. Med hjälp av 360-kameror kan du först filma en plats, sedan när du sätter på dig glasögonen känns det som att du är där. Det ger en väldigt stark känsla av platsförskjutning, säger Joakim Blendulf, chef på Film Stockholm.

Det är denna platsförskjutning som i framtiden ska hjälpa patienter med till exempel torgskräck att möta sina fobier i syfte att bli av med dem.

– Det handlar ju om de situationerna där man upplever obehag, eller situationer som man försöker undvika. Då kan man exponeras för dem och bearbeta det tillsammans med psykologen på plats, säger Joakim Blendulf.

Platsen för det kommer under förstudien att vara Gustavsbergs vårdcentral, GVC. Där finns även de psykologer som står för kompetensen kring psykologiska behandlingar i förstudien. En handfull av vårdcentralens patienter kommer att erbjudas möjlighet att delta i studien.

Sigrid Salomonsson är enhetschef för det psykologiska teamet på GVC. Hon vill gärna se att tekniken hjälper till att göra behandlingar effektivare.

– I en nära framtid är det ju ett första steg att få till tekniska hjälpmedel som kan förenkla och effektivisera tidsåtgången för psykologisk behandling. Det som vi jobbar med nu är att få fram material som kan användas i behandlingen. Men i framtiden kan man säkert bygga behandlingar som är mer och mer automatiserade och självständiga, som behöver mindre behandlingsresurser helt enkelt, säger hon.

Virtual reality är något man provat att behandla fobier med förut i andra studier, med goda resultat. Men nu är tekniken så pass tillgänglig att det finns möjligheter att börja behandla patienter i en helt ny skala. På KTH:s avdelning Medieteknik och interaktionsdesign har man tidigare provat tekniken på patienter med nackskador, då tillsammans med Film Stockholm och Danderyds sjukhus. Där fick patienten i ett VR-spel röra på huvudet efter vissa mönster. Men nu vill de fortsätta forska i hur tekniken kan hjälpa till mot fobier, och ser fördelarna med teknikens utveckling hittills.

– 3D-glasögon är ingen ny teknik, men nu börjar de bli lättare. Glasögon som man kan använda precis som ett par solglasögon, istället för att vara en stor hjälm. Folk kan känna sig ganska tveksamma om det är stora hjälmar eller så, men är det utrustning som är enklare så kan folks tvekan att använda tekniken bli mycket mindre. Det viktiga för oss är hela tiden användarperspektivet, att det funkar smidigt för användarna, säger Jan Gulliksen, professor på KTH.

Alex Olwal är teknikansvarig i teamet som ska ingå i förstudien från KTH. Han ser många möjligheter med tekniken i vården.

– Det handlar om att få ut tekniken och att så många som möjligt får tillgång till den, och att den kan användas som ett komplement till hur man jobbar i vården i dag. En patient kanske träffar en psykolog som vill kunna komplettera med en teknisk lösning mellan mötena, för att man inte har tid eller möjlighet att träffas så ofta på grund av lång resetid eller liknande. Då kan ju tekniken vara ett bra komplement i till exempel glesbygden, säger Axel Olwal.

– Dessutom gör en simulerad miljö att man får mer kontroll, att man kan styra och gradvis trappa upp upplevelserna samt att man kan spela in data för att få ut mer objektiv mätning av effekten, tillägger han.

Förstudien pågår de närmaste sex månaderna och är tänkt att generera preliminära resultat i form av VR-material och inledande patienttester, samt leda till en fullständig projektansökan under nästa år.

I december 1750 vänder sig brännvinsförsäljerskan Margareta Örn till Stockholms stads handelskollegium med ett klagomål. Två av stadens uppsyningsmän hade beslagtagit två kärl med brännvin från henne med förevändningen att hon skulle ha sålt på en otillåten plats. Margareta, som hade tillstånd att sälja både öl och brännvin, ansåg att hon var oskyldig till uppsyningsmännens anklagelse och krävde att genast få tillbaka brännvinet hon skulle sälja på sin krog på Norrmalm.

Fallet – som historikern Sofia Ling funnit under sin forskning till boken ”Konsten att försörja sig” (Stockholmia förlag, 2016) om kvinnors arbete i Stockholm mellan åren 1650 och 1750 – ger en bra illustration över hur livet kunde se ut i 1700-talets Stockholm. Arbetet var strikt reglerat – det krävdes tillstånd både för att bedriva en verksamhet och också var, hur och när den fick bedrivas. Uppsyningsmännen hade som uppgift att kontrollera att bestämmelserna följdes, men oförrätter kunde beklagas hos myndigheterna. Varje invånare i staden hade rätt hade inkomma med ett sådant klagande, varför det är ett intressant källmaterial att titta på.

?– Det är verkligen intressant, men det är inte så många som tittat på det eftersom det är väldigt tidsödande, säger Sofia Ling, som tittat på runt 400 suppliker som klagomålen kallas.

?– Till skillnad från till exempel skattelängder är det väldigt mycket text. Men det är väldigt givande. Personen berättar varför den klagar och vad den vill ha hjälp med och därför får man en liten levnadsberättelse.

Genom det här materialet får man också fram kvinnorna, vilket annars är svårt. Det är därför unik information Sofia Ling fått fram om kvinnors arbetssituation i Stockholm under den här tiden.

I tidigare forskning har man förutsatt att mannen var huvudförsörjare i det tidigmoderna samhället och kvinnors arbete beskrivs som marginellt, tillfälligt eller illegalt. Men Sofia Lings forskning visar att det är något som inte stämmer för 1600- och 1700-talets Stockholm. För även om kvinnor inte var myndiga och hade samma politiska rättigheter som män, rådde det i praktiken en tvåförsörjarmodell.

?– Det var fattigt och man var tvungen att hjälpas åt. Det fanns ingen manlig försörjarnorm utan myndigheterna såg det som en gemensam sak mellan man och hustru att försörja hushållet, bådas bidrag var lika nödvändigt.

Att både män och kvinnor som stod utan maka/make benämns som ”ensörjare”, alltså ensamförsörjande, visar också att normen var en tvåförsörjarmodell.

I 1600- och 1700-talets Stockholm arbetade alla kvinnor och inom alla områden, säger Sofia Ling. Förutom soldatyrket fanns inget arbete som var reserverat endast för det ena könet. Arbetslivet var dock mycket reglerat och det var en kvinnas civilstånd som styrde vilket arbete hon kunde ta. Endast gifta kvinnor fick driva utskänkning, hålla en krog och förestå olika verksamheter. Ogifta kvinnor var ofta pigor och det var då den gifta kvinnan i hushållet som hade en överordnad position, gav order och skickade ut pigorna att göra ärenden. Unikt för Stockholm är de så kallade rodderskorna, de kvinnor som skötte färjetrafiken och i småbåtar rodde människor och gods över vattnen. Ofta var det en gift kvinna som hade roddtillståndet som sedan hade pigor anställda för att ro.

– Gifta kvinnor hade en mer självständig position.

Men även jämlika samarbeten förekom, berättar Sofia Ling.

– I ett klagande står det om kvinnor som köpt upp stora laster med citroner som de verkar ha köpt upp kollektivt för att kunna köpa stora kvantiteter. Myndigheterna reagerar inte över detta utan det verkar tillåtet och till och med önskvärt att man samarbetade.

Det var också vanligt att ett gift par bedrev en verksamhet tillsammans.

– Det kunde se ut så att mannen tog ansvar för krogen där de bodde, medan kvinnan sålde öl och brännvin i ståndet ute på stan. Eller att mannen fiskade och kvinnan stod på torget och sålde fisken.

Uppgifterna i”Konsten att försörja sig”, som är en del av det större forsknings- och digitaliseringsprojektet Gender and work vid Uppsala universitet, är en viktig pusselbit till hur kvinnors arbete egentligen såg ut i det tidigmoderna samhället, säger Sofia Ling. Och hon hoppas att mer forskning kommer ägnas åt hur det faktiskt såg ut i praktiken.

– Kvinnor var omyndiga, men det fanns ett pragmatiskt förhållningssätt hur det fungerade i praktiken. Hur pass unikt det här var för Stockholm och Sverige får kommande forskning visa, säger Sofia Ling.

I dag börjar Stockholm Pride och en vecka av hbtqi-synliggöranden, krönt av den populära paraden, som i år avgår från Kungsholmstorg på lördag klockan 13. Men innan dess möten, fester, dans och kulturupplevelser i kubik runt hela stan. Här är några höjdpunkter under måndagen. Alla aktiviteter är gratis.

Male Nude

Fotograferna Rickard Unge och Ola Gäverth kom i kontakt med varandra genom sina nakenmodeller. Båda sökte skönheten hos en naken man, långt bortom pornografin. Nu möts deras olika bilder för första gången i en gemensam utställning på Rågsveds konsthall.

Var? Nya Rågsveds Folkets hus
När? 25 juli–14 augusti

Territorial Pissing

Ett queert audioverk som upplevs på fyra olika platser i innerstan genom mobilappen Tempus fugit. Syftet är att undersöka offentliga toaletters betydelse för hbtq-personer genom historien. Toaletterna har bland annat fungerat som mötesplatser för homosexuella vilket har utmanat gränsen mellan det privata och offentliga.

Var? Södermalm, Kungsholmen, Norrmalm
När? 25–31 juli
Hur? Ladda ner appen Tempus fugit.

Engendered

Tio Helsingforsbaserade konstnärer ställer ut på Studio 44 med utgångspunkt i frågan hur olika könsroller påverkar konstnärerna och deras praktik. För vissa är det en lek att utforska könsroller, men för andra en fråga om liv och död. Hur fri är egentligen konstnären?

Var? Studio 44, Tjärhovsgatan 44 B
När? 25–31 juli

Relativt normalt

En överraskande visning om identitet, kön och sexualitet inom det militära under 300 år.

Var? Armémuseum
När? 25–29 juli

Waiting for Beyonce

Den 26 juli uppträder Beyoncé i Stockholm, på Friends arena. I väntan på det bjuder filmfestivalen Cinema Queer på en popupvisning av filmen Waiting for B där världsstjärnans uppträdande i São Paulo kommer att handla om något mycket mer än musiken. Plötsligt blir gatan utanför konserten en plats att dela erfarenheter av queer identitet. Efter filmen blir det Beyoncé-danceoke och rave hela natten.

Var? Amfiteatern, Långholmen
När? 25 juli kl 21.30

Kanholmsfjärden 2015. Svenska Freds sänker ner en skylt med en bild av en manlig sjöman och texten ”Welcome to Sweden. Gay since 1944”. Det var året då Sverige legaliserade homosexualitet. Sjömannen sänder också ut budskapet ”This way if you are gay” i morsekod, med Rysslands homofientliga lagstiftning som trolig adressat.

Få lär minnas händelsen, men snart är den en del av vår gemensamma historia. Stockholm läns museum samlar just nu in historier som den från privatpersoner.

– Vi vill identifiera och uppmärksamma platser i länet som är eller har varit betydelsefulla för hbtq-communityt, berättar Annelie Kurttila, enhetschef på museet.

Projektet heter Stockholm region unstraight och syftet är att ”komplettera historien”, visa att den rymmer även icke-straighta röster.

– Ju fler berättelser vi får in och uppmärksammar, desto mer komplett blir historien, säger Annelie Kurttila. Vi vill göra den queera historien till en del av den allmänna historieskrivningen.

Det kan handla om platser där en kan vara sig själv, utan att oroa sig för rådande normer. Kanske som gayklubben i Jakobsberg på 1970-talet, vars historia museet kommer att lyfta fram. Eller platser där något har hänt som bidragit till en förändrad lagstiftning. Men berättelser som varit viktiga för bara ett fåtal kan också belysa historien.

– Det första homosexuella paret som gifte sig i Täby kyrka delar med sig av sin historia. Där har vi pratat med prästen också, om varför hon valde att viga dem, säger Annelie Kurttila.

En historia handlar om det framgångsrika damfotbollslaget i Tyresö där flera stjärnor var lesbiska. En annan berättar personligt om Sundbybergs badhus, som är hbt-certifierat och har tre omklädningsrum, varav ett är enskilt och kan användas av exempelvis transpersoner.

Efter att identifieringsfasen är över ska berättelserna lyftas fram på nätet. Men platserna kan också besökas av allmänheten. Vissa ska få en skylt på plats och museet ska ta fram en audioguide.

– Medan man besöker platsen ska man kunna lyssna på intervjuer, se bilder eller en film via guiden i sin mobil, säger Annelie Kurttlia.

Har Stockholms läns museum tidigare uppmärksammat hbtq-historia?

– Inte på det här viset, men vi har till exempel visat Elisabeth Ohlson Wallins utställning In hate we trust. Det är ett annat perspektiv på hbtq-frågor. Men vi har inte gjort det så här systematiskt. Det blir som en internutbildning på samma gång.

Annelie Kurttila hoppas att projektet ska smitta av sig och genomsyra museets övriga verksamhet. Men det har varit svårt att få tag på berättelser.

– Jag var med på ett panelsamtal under Pride förra året och bad människor kontakta oss, men det gav klent resultat. Vi har varit med i artiklar, träffat grupper inom RFSL med mera. Kanske tänker folk att det sparas för evigheten när det är ett museum, och att det är skrämmande av någon anledning. Men om någon vill vara anonym går det självklart jättebra. Huvudsaken är att berättelserna blir kända.

Projektet genomförs tillsammans med The Unstraight Museum, ett internetmuseum som dokumenterar och synliggör hbtq-kulturarvet. Det finansieras genom medel från länsstyrelsen och ska vara färdigt i november. Man tar även fram en lärarhandledning riktad mot högstadie- och gymnasielärare.

Några dagar innan premiären av Paradiso pågår arbetet i Turteaterns lokaler i Kärrtorp. I foajen ligger högar med bräder, på en hylla står uppblåsbara ananaser, i en soffa halvligger en provdocka och bakom genomskinliga draperier finns ett kuddrum som kallas Gömstället. Där ska man kunna läsa varandras dagböcker, berättar Siri Nyke, producent.

– Det ska både finnas traditionella dagböcker och nätdagböcker från sidor som helgon.net.

Foajén kommer att fungera som en interaktiv experimentverkstad där berättelsen står i fokus. Det finns en bokhylla där man kan skänka bort böcker som påverkat en och skriva ett meddelande till nästa läsare, på en vägg hänger ett klotterplank och det finns även ett biktbås. Där får man vräka ur sig saker som man kanske inte vågar säga annars. Bikten spelas in på en diktafon som sedan ska läggas i en tidskapsel och grävas ner. Hur länge den kommer att få gro i jorden är ännu inte bestämt.

– Vi har också en aktivitet där man ska kunna sitta i en soffgrupp och dela berättelser med en samtalsledare och sedan prata om sanning och lögn i relation till berättelsen. Det är lite som när var ung och stod och drog historier för varandra vid korvkiosken, det kanske finns ett korn sanning från början men det är lätt att berättelsen broderas ut.

Temat för årets festival, som är den åttonde i ordningen, är berättelsens makt. UngaTur vill belysa att en berättelse aldrig är neutral, utan att den färgas av vem som är avsändare och att människor med olika bakgrund tar till sig berättelser på olika sätt.

– Det är en politisk fråga vilka berättelser man identifierar sig med, klass och kön och var man kommer ifrån påverkar, vi försöker reflektera kring det utan att säga vad som är rätt eller fel. Vi har bett dem som gästspelar under festivalen att berätta hur de förhåller sig till temat, sedan har vi programlagt efter det. Vi har också haft en workshop en vecka under sommaren om berättelsens makt där ungdomar jobbat fram en föreställning som visas på festivalen. Den heter På femte dagen skapades Per.får.mens, säger Siri Nyke.

Temat makt genomsyrar även föreställningen Efter oss – Syndafloden som undersöker det ur ett feministiskt perspektiv. Pjäsen är baserad på Racines Fedra och är ett samarbete mellan elever på samtliga Sveriges teaterhögskolor.

– Det är en elev på Teaterhögskolan i Göteborg, Emanuelle Davin, som är regissör. Hon har tagit kontakt med eleverna på teaterhögskolorna och bjudit in dem att göra en föreställning tillsammans, men utanför institutionerna, för att ifrågasätta den makt som institutionerna besitter.

Ett lite udda inslag på Paradiso är Te för två. På lördag 13 augusti kan man boka tid för en halvtimmes samtal med en scenkonstarbetare vid ett fikabord mitt på torget i Kärrtorp.

– Vi gjorde det första gången förra året, då fick man komma till ett bord och välja från en samtalsmeny och sedan slå sig ner och prata med en person i ett enskilt samtal. Det blev väldigt speciella möten, det var ömsesidiga samtal. Det är det vi kommer att göra nu, man får sitta ner och prata med en scenkonstnär, och samtalen utgår från årets tema.

UngaTur jobbar aktivt för att dra till sig unga människor i närområdet och har samarbeten med bland andra fritidsgården Bagishuset och Skarpnäcks ungdomsråd.

– Unga i skolåldern kommer sällan i kontakt med teater, det är en konstform som kan verka svår och otillgängligt. Det har vi märkt, många har aldrig varit på teater annat än med skolan. Men vi vill jobba nära den målgruppen. Om vi ska producera konst för unga är det viktigt att lyssna på dem, vad de är intresserade av, så att det inte bara är ett gäng utbildade vuxna konstnärer som bestämmer, det blir skevt ur ett maktperspektiv, säger Siri Nyke.

Hon menar att teater kan vidga perspektivet för unga genom att man pratar om sina upplevelser av en föreställning och märker att människor uppfattar den olika beroende av bakgrund.

Vad får ni för respons från ungdomar?

– Många tycker att teater låter spännande när man berättar vad scenkonst kan vara, att det kan vara deltagande för publiken, eller att det kan vara audiowalks eller att det innehåller andra konstformer. Det har varit kul när vi låtit dem se föreställningar och märker hur de går in i magin som en föreställning kan vara. Med Paradiso försöker vi jobba för att på olika sätt tillgängliggöra festivalen för unga. Det är till exempel gratis för alla under 18 år, det är ett sätt att sänka trösklarna.

Programmet för Paradiso hittar du på www.
ungatur.se

I morgon avgörs tredje upplagan av Stockholm fotomaraton i sin nuvarande tappning. Den första tävlingen hölls egentligen redan 1987 med inspiration från Madrid. I slutet av nittiotalet dog Stockholm fotomaraton ut i samband med att det analoga fotot alltmer övergavs. 2014 tog Emil Gyllenberg över stafettpinnen och väckte liv i tävlingen.

– Den bygger på en klassisk tävling från den gamla analoga tiden. Utmaningen är att deltagarna ska ta 24 bilder på 24 timmar. Alla samlas i starten vid Rålambshovsparken. Där får de sin nummerlapp och det första kortet med 4 teman. De ska fota alla teman i rätt ordning och stämpla in vid en checkpoint var fjärde timme där de får nya temakort. Så det blir väldigt lite sömn.

Korten innehåller en blandning av konkreta och abstrakta ämnen. Och lekfulla. Förra året skulle deltagarna bland annat ta bilder utifrån ”lika som bär” och ”gubben i lådan”.

– Ibland finns det också dokumentära syften. Vi samarbetar en del med Stockholms stadsmuseum. Alla bilder vi tar granskas av dem för att eventuellt tas in i deras arkiv, säger Emil Gyllenberg.

Över 400 personerär anmälda till årets tävling. Det brukar vara en blandning av professionella fotografer och amatörer, berättar Emil Gyllenberg. Förra året var den yngsta deltagaren 10 år och den äldsta över 70 år. Spontanitet, glädje och uppfinningsrikedom är ledord. Själva tävlingsmomentet är inte det viktigaste.

– Jag brukar inte kalla det en tävling, det är inga vassa armbågar. Alla har samma utmaningar och kreativa svårigheter. Folk hjälps åt när de möts klockan fyra på natten och är trötta i huvet. Det är mycket glada miner och tjo och tjim.

Även om de flesta inte ställer upp med prispokaler i sikte är det ändå en jury med fem sakkunniga som bedömer bilderna. De tittar på hur väl fotoserien hänger samman, på bildspråket och hur deltagarna löst utmaningen med att gestalta olika teman.

– Vi brukar ge priser till topp tio, sedan delar vi ut saker till bästa bild i varje temakategori. Det brukar bli många som får pris, ofta delar vi ut förtio priser, säger Emil Gyllenberg.

Senare i höst kommer fotografierna att visas på Fotomässan som hålls 11–13 november.

Föreställningen Gruppen köper sig fri! premiärspelades på Stadsteatern i veckan. Ämnet, kapitalism, var inte helt lätt att koka ner till ett hanterbart material.

– Det var det vi upptäckte när vi researchade, att det tar ju aldrig slut, konstaterar Bianca Kronlöf. Det hakar i filosofi, politik och miljö, ja allt. Så vi har varit tvungna att plocka russinen ur kakan. Jag tror vi har landat i att vi gör en filosofisk föreställning.

Det filosofiska perspektivet kan röra hur vi ser på varandra och på tiden, medan bland annat miljöförstöring och social rörlighet får utgöra mer påtagliga exempel. Men framför allt handlar det om hur kapitalismen och det kapitalistiska systemet formar hela tillvaron och varje aspekt av livet, som Elin Söderquist uttrycker det. Bianca Kronlöf instämmer och menar att föreställningen är ganska mycket som en iscensatt föreläsning.

– Vi läser ju på både om folk som är för och folk som är emot. Vi gillar också icke-dramatiska texter som är ganska tunga, och som vi sedan blandar upp med det populärkulturella.

Inte så att det krävs förkunskaper från publiken, poängterar Nina Haber. Men det är ett ”stort, tungt, svårt, lätt, allt möjligt-material”:

– Vi tänker att alla kommer inte att få med sig allt, utan vissa saker reagerar en del på mer än andra. Man tar med sig olika saker efteråt.

Kom ni fram till vad som är själva kärnan i kapitalismen?

Nina Haber: Det är väl att det är ett sätt att se på människan. En utmaning har verkligen varit att inte göra en så väntad föreställning om kapitalismen, utan att verkligen försöka ta kapitalismen på allvar och se dess negativa och positiva aspekter, och på nåt sätt i alla fall ha målet att vara så objektiva som möjligt.

Elin Söderquist: Och också att säga nånting som faktiskt berör. I Sverige i alla fall är det ju vedertaget att tro på den globala uppvärmningen till exempel, och vi vet att klyftorna i samhället ökar. Men jag reagerar inte när jag får den informationen, för jag har fått den så många gånger. Hur ska vi säga någonting som faktiskt är nytt?

En feministisk och normkritisk scenisk gestaltning av kapitalismen skulle lätt kunna avfärdas som plakatteater, menar skådespelarna. Därför har de varit noggranna med att ta in olika synsätt och ta dessa på allvar.

– Många gånger kan man ha bestämt sig för innan vad man tycker om en person som har en åsikt om nånting, säger Bianda Kronlöf. Det finns en massa smarta människor som har tyckt allt möjligt men som också är förespråkare för kapitalismen. Ingår det i människans natur att vilja ha mer? Och att inte få göra det man vill hela tiden, är det fångenskap? Så vi har gjort oss själva smartare genom att läsa på olika ståndpunkter, och så får publiken själva ta ställning.

Gruppen arbetar alltid enligt sin devis ”snabbt, smart och roligt”. Utöver denna formel finns det feministiska och normkritiska angreppssättet som den röda tråden genom föreställningarna, liksom den innehållsmässiga blandningen av högt och lågt. De farhågor som kan infinna sig rör ofta just risken att hamna i det förväntade.

– Mycket teater är bra, men mycket teater är ju väldigt jobbig, säger Bianca Kronlöf. Det får inte bli en klyschig föreställning. När vi gjorde Herrarna (2013) tänkte vi på hur vi skulle göra det här utan att driva med män så att de känner sig påhoppade, men inte heller att det blir ’åh, nu tar jag i dig med mina små silkeshandskar’. Utan hitta den här knivseggen som vi balanserar på i varje föreställning.

- Jag tänker att vi ofta oroar oss för att ge publiken svaren, säger Elin Söderquist. Eftersom vi inte är ett parti, vi är en grupp. Det måste finnas utrymme för publiken att själva ta ställning. Sedan hoppas vi ju att de ska ta ställning på vissa sätt.

Den största skillnaden gentemot tidigare uppsättningar tycker Gruppen är samarbetet med en teckenspråksgestaltare, och de jobbar ständigt med att förbättra tillgängligheten, så att till exempel större grupper av rullstolsburna kan komma samtidigt.

– Vi försöker bli smartare för varje föreställning vi gör, säger Nina Haber. I vår förra uppsättning var alla föreställningar syntolkade, som de också är här, men då hade vi ingen teckenspråksgestaltning utan manuset projicerades på svenska och engelska. Nu går vi ett steg längre.

Versen kommer från Rappers delight, en av de första hiphoplåtarna som pressades på vinyl. När The Sugarhill Gangs singel släpptes 1979 klättrade den snabbt på Billboardlistan och kom att sälja i över fem miljoner exemplar. Snart var rap inte bara en angelägenhet på fester i rivningskåkar i South Bronx utan erövrade vinylspelare runt om i världen.

Vad är det då som är så speciellt med den inledande textraden? Jo, det ironiska är att den inte är skriven av rapparen själv.

Men vi tar det från början.

Under 1970-talet var hiphopen en vital och energisk undergroundkultur i South Bronx. DJ:s experimenterade med scratching och break beats, man dansade break dance och sprejade graffiti. Framträdande DJ:s var bland andra Afrika Bambaattaa och Grandmaster Flash, båda skulle senare komma att bli kända artister. Men den grupp som förde upp rappen i ljuset, The Sugarhill gang, var en slumpmässig konstellation formad av en skivbolagsdirektör.

Sylvia Robinson, en måttligt framgångsrik producent som nyligen startat skivbolaget Sugarhill records tillsammans med sin man, hörde rap för första gången på en fest sommaren 1979. Hon anade att det fanns potential i den nya musikstilen. Problemet var att hon inte hade några kontakter i South Bronx. Men genom sin sons kompis fick hon reda på att det fanns en pizzabagare på Crispy Crust Pizza som jämt brukade gå runt och rappa, Henry ”Hank” Jackson. Hon åkte dit för att höra om Hank ville vara med och spela in en skiva.

Hank var inte svårövertalad. Han lämnade pizzerian direkt och följde med Sylvia, utan att ta av sig förklädet som fortfarande var pudrigt av mjöl. De satte sig i Sylvias sons bil, och medan Hank bevisade sina talanger genom att rappa över en kassett i bilstereon dök av en slump två andra rappare upp på trottoaren, Guy ”Master Gee” O’Brien och Michael ”Wonder Mike” Wright. På en kvart hade Sylvia Robinson plötsligt fått ihop en trio.

Den nybildade gruppen träffades i Sugarhill records studio veckan efter. Till tonerna av r’n’b-gruppen Chics låt Good times spelades Rappers delight in i en tagning. Medan Hank rappade ringde telefonen i kontrollrummet. Sylvia svarade. Det var ägaren till Crispy Crust Pizza som meddelade att Hank skulle få sparken om han inte var på jobbet inom en kvart.

Till en början var det svårt att få radiostationer att spela Rappers delight. Hiphop var något nytt och ovant som inte gick att placera i ett fack. Men när låten väl fick radiotid var succén omedelbar. Under en period pressades skivan i 50 000 exemplar om dagen.

I South Bronx var dock mottagandet ljummare. Ingen i trion var tongivande rappare på den ursprungliga undergroundscenen. Och värst av allt - Henry ”Hank” Jackson hade inte skrivit sina verser själv.

Hank var ingen van textförfattare, så efter att ha fått godkänt på sin audition i bilen utanför pizzerian frågade han rapparen Curtis ”Grandmaster Caz” Fisher om han kunde få låna hans samling med texter. Få trodde att hiphop hade någon kommersiell potential på den tiden, och Caz lånade glatt ut sina alster. Väl i studion gick Hank så långt att han rappade om sig själv som Casanova Fly, ett smeknamn som Caz använde sig av. När skivan kom ut var det många i Bronx som kände igen textraderna och trodde att Caz blivit signad på ett bolag. Först när låten klättrade på topplistorna började Caz ångra sig. Något erkännande som textförfattare fick han inte, och pengar såg han aldrig röken av.

I dag är Sugarhill Gang ikoner inom hiphop. Hank är död, medan Wonder Mike och Master Gee turnerar vidare. De lånade textraderna är nog glömda av de flesta, och Rappers delight är en kändare låt än Good times som plankades rakt av. Men det är intressant att kontroverser kring autenticitet, som löpt som en röd tråd genom hiphopens historia, fanns där redan kring genrens genombrottslåt.

The Original Sugarhill
Gang spelar på Fasching 24–25 augusti. Utöver originalmedlemmarna Wonder Mike och Master Gee deltar även Hen Dogg och DJ
Dynasty.

Ett udda inslag bland höstens uppsättningar står Folkoperan för. Den 14 september är det Sverigepremiär för Philip Glass opera Satyagraha, som handlar om Mahatma Gandhi. Föreställningen görs i samarbete med Cirkus Cirkör och möten mellan operasångare och cirkusartister utlovas.

På Dansens hus satsar man istället på en klassiker i ny tappning – Nötknäpparen, med premiär 8 september. Det är en balett som uruppfördes redan 1892 i Sankt Petersburg och bygger på en saga av E.T.A Hoffman. Koreograf är Fredrik Benke Rydman, som framför allt fastnat för musiken i föreställningen. Berättelsen ger han dock inte mycket för: ”Storyn är usel, så för att den ska bli något måste den utvecklas. Det går inte att blunda för situationen i Europa i dag, därför har jag valt att låta Nötknäpparen handla om barn som saknar sina föräldrar”, säger han.

Boulevardteatern har sitt eget sätt att tolka Shakespeare. Här blir Hamlet en stå-up show och den som vill få en snabböversikt över den engelska dramatikerns produktion rekommenderas Shakespeares samlade verk. 37 pjäser betas av på en och en halv timme!

Även Dramaten har – kanske föga förvånande – Shakespeare på repertoaren i form av Rickard III. De kör även andra klassiker som Hedda Gabler, Höstsonaten, Medea och Doktor Glas. En föreställning som verkar intressant är Svenska hijabis som har premiär 14 oktober på Elverket. Den spelas i form av en communityteater, där fem muslimska kvinnor själva får berätta sina historier. Om pjäsen står det att ”i den svenska debatten är hijaben ofta kopplad till rasistiska fördomar där muslimska kvinnor porträtteras som passiva offer. Communityteatern Svenska hijabis vill bryta med denna stereotyp genom att låta svenska hijabis själva föra sin talan. ”

Fria teatern i Högdalen har ett pågående projekt, Folk om folk, som de kallar dokumentär rapidteater. Här blandas fakta, fiktion och humor. 5 september är det premiär för tredje delen av Folk om folk, denna gång med moralpanik i fokus. Fria teatern vänder och vrider på normer som formar vår moral. Senare i höst är det urpremiär för Kivi och Drak, en dramatisering av den tredje bilderboken om Kivi av Jesper Lundqvist och Bettina Johansson.

John Cassavetes film Opening night från 1977 får scenisk form på moment:teater med titeln Premiären. I centrum står Myrtle, spelad av Eva Rexed, en skådespelerska som fått nog av sin egen trånga roll. För regi står Ulla Kassius, som beskriver föreställningen som ”en och en halv timmes försök att inte än en gång reproducera en förväntad roll.” Premiär 15 september.

Även Brunnsgatan 4 gör teater av film. På repertoaren står Vad som än händer, älskade syster efter filmklassikern What ever happened to Baby Jane från 1962. Pjäsen handlar om en före detta barnstjärna som lever isolerad från omvärlden tillsammans med sin syster. Om rivalitet, beroende och syskonkärlek. I förlagan spelades huvudrollen av Bette Davis som nominerades till en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll.

Den 8 november, på 100-årsdagen av Peter Weiss födelse, spelar Orionteatern Rannsakningen i samarbete med Dramaten. Pjäsen handlar om Auschwitzrättegångarna i Frankfurt och är en studie i människans mörka sidor. På de anklagades bänk sitter lägervakter, läkare och andra som bar ansvaret för utrotningen i Auschwitz.

I likhet med Dramaten bjuder Kulturhuset Stadsteatern på en del klassiker som Romeo och Julia, Strindbergs Fadren och Oscar Wildes Dorian Grays porträtt. Men det ges även utrymme åt nyare alster. Från och med 30 september spelas Donna Juanita, en musikal som bygger på låtar av Hasse och Tage. Och i december är det urpremiär för Jag tror på dig Anita. Denna samtidspjäs är skriven av Paula Stenström Öhman och handlar om offer, förövare och tystade vittnen i dagens Sverige.

Teater Galeasens stora höstföreställning är Flyktdjur, ett nyskrivet verk av Christina Ouzounidis i regi av Natalie Ringler. Pjäsen har premiär 29 september. Christina Ouzounidis har tidigare rönt uppmärksamhet för pjäser som Heterofil och Vit, rik, fri. Tidigare i år regisserade hon Elfride Jelineks Winterreise på Galeasen.

Teater Giljotin sätter upp två föreställningar under hösten – Another nice mess och Tribadernas natt. I den förstnämnda pjäsen spelar Karina Holla och Gunilla Röör Helan och Halvan. En mix av humor och allvar utlovas, och pjäsen innehåller inte bara textfragment från Helan och Halvans filmer utan även från Becketts I väntan på Godot. 16 september är det premiär för Tribadernas natt, skriven av P.O Enquist. Centrala teman är normer, jämställdhet och längtan efter kärlek.

Med inspiration från Bertolt Brecht tar den politiska teaterscenen Tribunalen sig an samtiden i Vår tids fruktan och elände. Pjäsen har premiär 16 september och handlar om hur fascismen sveper in över Europa. I fokus står den vanliga medborgaren och frågan om vilket civilkurage vi egentligen har när det väl gäller?

Sist men inte minst bjuder Turteatern in till världens undergång genom Katastrofen den 14 oktober. Pjäsen är en ”tillväxtvidrig föreställning” om ekologisk mjölk, omställning, mardrömmar och postapokalyps.