– Det är lätt att tala om politisk film, men vad betyder det? säger Petra Bauer, filmare och forskare aktuell med avhandlingen Sisters! Making films, doing politics. Man skulle kunna säga att allt är politik men det fungerar inte, då är också inget politik.

Inspirerad av de brittiska filmkollektiv från 70-talet som Bauer studerat har hon också gjort filmen Sisters! som en del i forskningsarbetet. Filmen är gjord i samarbete med Southall Black Sisters i London och utgår från organisationens feministiska och politiska arbete. I september visar Bauer den och andra filmer i samma anda på Historiska museet. Filmprogrammet ingår i museets kommande projekt History unfolds.

– Alla handlar om kvinnors situation och har ett feministiskt förhållningssätt och innehåll, förklarar Petra Bauer. De har en medveten relation mellan innehåll, estetik och form, och dessutom en tydlig politisk riktning.

Sisters!är starkt influerad av filmen Nightcleaners från 1975, skapad av Berwick Street Film Collective, ett av de tre kollektiv som varit föremål för Bauers avhandling. Den äldre filmen beskriver nattarbetande kvinnors tillvaro, och Bauer har följt Londonbaserade Southall Black Sisters arbete med utsatta kvinnor. I båda filmerna läggs stor vikt vid formen: genom till exempel en okonventionell klippning vill filmskaparna förstärka budskapet på olika sätt.

Cinema Action jobbade utifrån andra premisser. Deras filmer riktade sig till arbetare, och hade en tydlig intention att skapa medvetenhet och förändring i mötet med publiken. Petra Bauer betonar att hon inte har varit intresserad av om filmerna i fråga blev framgångsrika, eller hade faktisk effekt på realpolitiken.

– Det har varit ett förenklat sätt att se på vad politisk film är, säger hon.

Kollektiven hade mycket gemensamt, alla var vänsterorienterade och två med ett uttalat feministiskt förhållningssätt. Men de var olika i synen på politisk film. Några betonade produktionsvillkoren, andra betonade estetiken och en tredje grupp vilka tankar som väcks hos mottagaren. Petra Bauer har funderat på var hennes egen praktik landar och har tagit hjälp av filosofen Hanna Arendts idéer om det politiska rummets villkor.

– En handling är politisk, men för att en handling ska ske måste vissa villkor uppfyllas. Arendt reflekterar inte främst över effekten av en handling, utan det är skapandet av rummet som är det intressanta. Politiken är vad man säger och gör och i det finns också en estetik, det man uppfattar med sina sinnen.

– Jag känner frustration när man bara talar om innehåll i en film eller om en films effekt. För alla rum är villkorade; vem får tillgång till det, hur får man tala. Det är frågor som feministiska teoretiker har ställt sig och så är det också inom filmen. Det går inte att särskilja politik och estetik.

Berwick-kollektivet arbetade mest med det estetiska, berättar Petra Bauer.

– De betonade vikten av att inte ha en homogen berättelse. Den skulle vara motsägelsefull, inte presentera en enkel lösning. Filmens politik ligger också i att skapa det förvirrande, visa på konflikt även i estetiken. De var extremt kritiska mot filmer där man tar kameran och filmar världen som den är. De menade att det är en omöjlighet, så fort man filmar skapar man idéer om en värld.

– Det måste man vara medveten om som filmare, säger Petra Bauer. Man kan inte dokumentera världen, bara skapa bilder av den.

Petra Bauer säger att det viktigaste i arbetet med film och avhandling har varit att ifrågasätta en föreklad diskussion om politisk film.

– Man tror lätt att kameran har makt i sig, men det har den inte. Det handlar om vad vi sätter för villkor. Etiskt och politiskt.

Vilken relevans har gruppernas tankar om politisk film och estetik i dag?

– De är fortfarande relevanta, kanske inte i tillvägagångssätt alla gånger, men i frågorna de ställer kring produktionsvillkor, estetik och distribution. Men när frågorna ställs i vår tid kommer andra svar. Jag kan känna mig skeptisk till att många fortfarande verkar enligt idén att det finns en filmskapare och någon annan som man bjuder in och gör film om. Men skapar jag ett politiskt rum gör jag inte en film om dig, vi gör det tillsammans.

1966 kom Leif Tjerned in på Konstakademien, ”Mejan”. Redan som student började han med tekniker som då var vare sig etablerade eller godkända, men professor Erland Melanton var uppmuntrande och ordnade så att Leif fick disponera Kägelbanan vid Södra teatern som ateljé. Den kände professorn ordnade också ett stipendium och så småningom en tjänst på Konsthögskolan. Efter Erland Melantons död två år senare hade hans ersättare dessvärre inte samma förståelse för Leifs ambitioner och den fantastiska ateljén försvann, liksom inkomstkällorna.

1969 gjorde den unge konstnären intrång i den konceptuella konsten och tillverkade Spiken, ett tredimensionellt fem meter högt monumentalverk i polyester, Leifs huvudsakliga arbetsmaterial under några år, tills han blev allergisk mot plast. Spiken var realistiskt utförd, transparent och rosatonad. Den stod rakt upp ur en vit kub. I kuben fanns en bandspelare med en bandslinga som upprepade ett kraftigt hammarslag. Idén hade Leif fått när han ritade ett förslag till en kyrka: ”Kyrkan skulle se ut som en brädbit. Dels var Jesus pappa – eller styvpappa – snickare, dels blev Jesus korsfäst på ett träkors. Tornspiran till kyrkan skulle vara den kära spiken som istället för de vanliga kyrkklockorna skulle dåna ut sina hammarslag över nejden, och påminna om hur Jesus blev pinad och korsfäst”, berättar Leif Tjerned.

Spiken visades på elevutställningen på Mejan och på en samlingsutställning på Södertälje konsthall. Verket försvann och ingen vet vad som hände med det. Men det utgjorde en tidig implementering av konceptkonst i den svenska konstvärlden.

Efter Leif Tjerneds separatutställning på Mejan 1973 kommenterade den kände konstkritikern Olle Granath: ”Han visar ett samhälle som så totalt ’flippat ut’ ur alla vettiga banor att varje bild av det innehåller självkritik med en biton av ödslig tragedi… Det uteslutande artificiella i Tjerneds sätt att måla, gör att porträtten av storstadsmänniskor får dem att framstå som levande döda. Bakom en mask som följer modets senaste föreskrifter finns ingen identitet. Samtidigt utgår en stark suggestion från hans bilder. Tjerned rör sig som fisken i vattnet i stadens neonljus över nattsvarta gator.”

1986 fick jag tillfälle att dela rum med Leif under en studieresa till London. Veckan var fullspäckad av föreläsningar och museibesök, men det som påverkade oss mest var inredningen på det spartanska hotellet vars rum pryddes av slitna reproduktioner av samma Monet. Vi skrattade gott åt den fyndiga inredningslösningen.

Utställningen Krypa Klättra på Sveagalleriet 1992 vid ABF-huset ekar nog fortfarande hos många. Konstnären gick då i närkamp med staden och i hans sviter om fyra tavlor kunde vi följa ett stadslandskap i förändring. I en tavla var det bara några få neonslingor, på nästa hade slingorna vuxit och blivit längre och i den sista tavlan var hela staden igenvuxen. På väggarna klättrade figurer och upp ur golvet kom det horder av krypare. Konstkritikern Kari Andén-Papadoupolus kommenterade: ”Tjerned arbetar friskt med klichéer, med ’tecken’ för den moderna staden – asfaltsvärta, neon, graffiti och stålblanka fasader. Galleriet intas av ’klättrare’ och ’krypare’, ett slags sammanbitna stadsinvånare klängande likt apor eller spindelmän på väggar och pelare. Några tränger upp som vålnader ur golvet.”

”Kryparna är mina potatisplockare”, säger Leif Tjerned själv. ”Kryparna här personifierar strävan att överleva, det ofta mest dominerade inslaget i många människors liv. Klättrarna personifierar en liten grupp som av olika skäl valt en annan strategi än kryparna. De är identiska till utseendet, men klättrarna går åt ett helt annat håll. Deras problem är inte i första hand att överleva, utan att se möjligheter att ta sig så långt upp som möjligt.”

Utställningen på Sveagalleriet fick fina recensioner och det var första gången Tjerned sålde bra, och ledde även till uppdraget att göra en utsmyckning vid Gullmarsplans tunnelbanestation.

Konstkritikern Beate Sydhoff har påpekat att när popkonsten kom i början av 1960-talet var det både som en befrielse och chock för många svenska konstnärer. I svensk tappning blev popkonsten både mer realistisk och folkloreinriktad. Men Tjerned utvecklade uttrycket och kunde under 1970-talet teckna en ”massmedievärld med åtföljande förenklingar”.

Leif Tjerned använder ofta airbrushteknik i kombination med utsågade figurer. Hans unika bildspråk manar fram symboler och tecken i välordnade bildkompositioner. De skulle kunna stå för kartor över fantasistäder, mentala platser eller tunnelbanor och väcker både tankar och känslor om våra nutida livsvillkor. Samma påverkan gör de uttrycksfulla ljusskulpturer som oftast föreställer människor och deras kulturella roller. Leif Tjerned befinner sig i skärningspunkten mellan modernism och postmodernism och visar upp en bred palett av reflektioner och ironier kring vår samtid.

– Man kommer att kunna cykla i bredd och snacka med en kompis eller ta med barnen utan oro. Lastcyklar kan köra barn som inte orkar cykla själv hela sträckan. Vi vill samla olika typer av cyklister och visa på potentialen för cykel som fordon, säger festivalgeneralen Cécile Everett.

Klockan tio intas Norrbron av en lastcykelmässa och aktiviteter som cykelmek och ”pimpa din cykel”. Därifrån utgår sedan karnevalen klockan 14.

– Det blir också en utställning om paracykling för att uppmuntra folk med funktionsvariation att cykla istället för att använda elscooter. Man får även prova på enhjuling och så blir det en trialcykelshow, säger Cécile Everett.

Cykelkarnevalen sammanfaller i år med Bilfria dagen och bland deltagarna märks bland andra miljöborgarråd Daniel Helldén (MP) och Nederländernas ambassadör Ines Coppolse.

– Vi har en del samarbete med Nederländerna och så är det roligt att cykla tillsammans. Jag var i Amsterdam för några veckor sedan och de har en fantastisk cykelkultur, säger Daniel Helldén.

På vilket sätt inspireras du av Amsterdam?

– De arbetar så aktivt för att man ska cykla istället för att ta bilen, och på en mycket större yta än centrala Stockholm. Man försöker få bort bilarna på olika sätt, men hela infrastrukturen bygger redan på cykling. De har exempelvis stora cykelgarage vid centralstationen.

Arbetar man med tvångsmedel också?

– Här har vi 50 kronor i parkeringsavgift i centrala stan, där kostar det mycket mer. Det ska vara dyrt att ta bilen. De arbetar också fysiskt med att stänga av vissa gator. Jag upplever att alla partier där arbetar aktivt med frågorna.

Att Stockholm ska bli en cykelstad är såväl ledande politiker som cykelentusiaster överens om. Kommunens mål är att 15 procent av stockholmarna ska cykla regelbundet år 2030. Men vägen dit är varken kort eller billig.

– Det börjar bli bättre. Jag ser små initiativ till förbättringar, säger Cécile Everett. Men det är en lång väg. Man brukar prata om en cykelskuld, vi måste få bort bilen som norm.

– Om vi har något problem så är att det är dyrt att bygga om infrastrukturen, säger Daniel Helldén. Staden är anpassad för bilar och vi måste riva upp gatsten och lyktstolpar, det är kostsamt. Det har varit många försyndelser genom historien, men ska vi klara klimatmålen måste vi göra detta.

Bland det senaste årets förbättringar nämner både Cécile Everett och Daniel Helldén breddningen av Norr Mälarstrand och upprustningen av Götgatan. Bland problembarnen finns förstås Slussen, men också Klarabergsgatan och Vasagatan.

Men mycket är på gång när det gäller cykelpolitik, försäkrar Daniel Helldén. 2 000 nya cykelställ ska ställas ut, fler cykelvägar ska öppnas och staden har klubbat en plan för att få fler barn att ta cykeln till skolan.

– I vissa skolor ser vi att en fjärdedel av föräldrarna skjutsar barnen. Så ska det inte vara. Skolorna är inte byggda för den mängden trafik och barn ska inte befinna sig i sådana miljöer.

Läs mer om festivalen på www.cykelkarneval.com

I en källare ett stenkast från Sveavägen har Stockholms spelmuseum slagit upp portarna. Direkt när man kommer in möts man av en vägg med bilder på Spacewar och Pong, två spel från datorspelens barndom på 1960- och 70-talen. När man går genom museet rör man sig framåt i spelhistorien som presenteras genom texter, konsoller och arkadspel, tills man når samtiden i virtual reality-rummet. Poängen är inte bara att man ska lära sig om spelhistorien, utan det är lika mycket ett museum där man får prova på spel.

– I rummen visas olika tidseror med exempel på spel som varit inflytelserika från den tiden. Man ska ha kul och men också lära sig saker, kunna sätta in spelen i ett sammanhang och se vad de har haft för historisk betydelse, säger Tobias Bjarneby, som startat museet tillsammans med Daniel Grigorov.

– Sverige är ju ett framgångsrikt spelland, både vad det gäller spelutvecklare och spelkultur, och vi tyckte att ett spelmuseum borde finnas här.

Länge gick spelutvecklingen mot att skapa så realistiska spel som möjligt. Grafiken blev alltmer avancerad. Det återspeglas också i museirummen där streckgubbar och pixliga miljöer efterhand ersätts av detaljrikedom och spel med nästan fotorealistiska karaktärer.

– Under eran som började på 1990-talet var filmen slutmålet, det skulle bli lika snyggt som film, det skulle vara interaktiva storbudgetspel. Det gjorde att man inte vågade ta så stora risker. Men det har förändrats med indie- och mobilspel. Nu är vi tillbaka i en lekfullare värld, där man hämtar mer influenser från spelhistorien och man har gått tillbaka till ett blockliknande utseende. Det är kul att se barn testa Pacman i dag och tycka att det har ett karaktäristiskt utseende. Cirkeln har slutits, säger Tobias Bjarneby.

En anledning till att tiden är mogen för ett spelmuseum är att det i dag finns tillräckligt många som spelat sedan barnsben.

– Nu finns det många 40-åriga nostalgiker. Vi har haft otroligt mycket folk här i helgen och det är framför allt föräldrar i den åldern med sina barn.

Stockholms spelmuseum hade runt 1 000 besökare under den första veckan efter invigningen första september. Men när jag är där en torsdagseftermiddag är det tomt på folk, så när som på Steve Woodruff och hans son Oliver, 11 år. De är de typiska besökarna – en förälder med sitt barn, där båda har ett stort spelintresse.

När jag frågar Steve om han har spelat några av spelen på museet som barn skrattar han och sveper med handen genom rummet.

– Jag har växt upp med pretty much alla spel som de har här.

I vanliga fall spelar Oliver mest legospel, Steve vill inte att han ska spela våldsamma skjutaspel. Här har han fastnat för virtual reality, något

även Steve är begeistrad över. Och han tycker att det är på tiden med ett museum.

– Det är briljant med ett museum, äntligen! Det är kul att se alla de gamla spelen.

Oliver har spelat med vr-glasögonen på i över en timme. Han och pappa Steve insisterar på att jag måste testa. Jag sätter på mig de stora glasögonen som liknar en cyklop fäst vid en lång kabel som ringlar bort över golvet. Plötsligt öppnar sig en annan värld framför ögonen och jag svajar till. Jag befinner mig i en lagerlokal där packlådor glider förbi på ett löpande band, det står arkadspel utställda i rummet och ett robotliknande leddjur kryper förbi på golvet. Genom att trycka på en knapp kan jag teleportera mig i lokalen.

Vad spelet går ut på förstår jag aldrig, trots att Oliver försöker förklara vad jag ska göra. Men upplevelsen av det virtuella rummet är häftig, det känns som att det knappt kommer att finnas några begränsningar för vad ett spel kan vara i framtiden. Något som Tobias Bjarneby instämmer i.

– Jag tror att spel kommer att sys ihop med så mycket annat, jag tror inte man kommer att tänka lika mycket på vad som är film eller musik eller konst eller spel. Spel kan vara allt möjligt, det är det som är så fascinerande.

Har datorspel börjat få ett erkännande som konstform?

– Det tycker jag, mycket i och med indiespelen. Att det har kommit enklare spel har breddat uttrycket, det har gjort att det fått ett annat erkännande. I dag finns det spel som är ren konst, de ska upplevas som konstverk.

Stockholms spelmuseum har öppet ons-sön. Inträde: 60 kr.

När Folkets demonstration hålls på Raoul Wallenbergs torg i morgon är det förstås en grov provokation – av flera skäl. Den rasistiska manifestationen firar ett år och samlar olika och disparata delar av den högerextrema rörelsen, från sverigedemokrater och Avpixlat via nazister från Svenska motståndsrörelsen till huliganer med radikala preferenser. Bussar utgår från Umeå, Kristianstad, Malmö, Göteborg, Karlstad och Östersund för att plocka upp aktivister på vägen till Stockholm.

Raoul Wallenberg riskerade som bekant livet för att rädda tusentals förföljda judar undan förintelsen 1944–45 i Budapest. På den här platsen brukar förintelsens minnesdag hållas den 27 januari varje år. Överlevande och anhöriga efter den etniska rensningen i Srebrenica 1995 har också samlats här. Att det nazistiska folkmordets ideologiska efterföljare intar denna plats kan ses som ett hotfullt sätt att pinka in revir.

Torget har egentligen ingen koppling till den svenske diplomaten och nationalhjälten. 1985 reses förslag på namngivning från olika håll. Socialdemokraterna vill byta namn på närbelägna Wahrendorffsgatan, där judiska församlingen ligger, till Raoul Wallenbergs gata. Men Byggnadsnämndens namnberedning avråder, för då skulle allmänheten kunna glömma vem Wahrendorff var. Egentligen vill man inte ha någon plats, för det kan ses som ett ”ställningstagande i frågan om Raoul Wallenbergs öde”. Men om man nu måste så rekommenderas denna del av Nybroplan, som är lite mer central än Wahrendorffsgatan och här ”finns också möjlighet att placera ett lämpligt minnesmärke”, skriver namnberedningen.

1987 får torget sitt namn, men det tar över tio år innan det blir etablerat. 1998 vinner den danska skulptören Kirsten Ortwed (f. 1948) uppdraget att utföra en konstnärlig gestaltning på torget och 2001 invigs monumentet av kungen.

Kirsten Ortwed fostrades i 1960-talets avantgardism och med rötterna i minimalism och konceptkonst är hennes verk ofta nonfigurativa och saknar uppenbara symboliska eller ideologiska referenser. De tolv sfinxliknande skulpturerna i granit och brons är ett ganska ovanligt minnesmärke, i traditionell mening. Konstnären utgick nämligen från frågan: ”Hur beskriver man en så allvarlig och komplex situation utan att förfalla till sentimentalitet?”.

Kritiken lät inte vänta på sig. Förolämpande och vanhedrande, ansåg en del. Estetiskt undermåligt, mest liknande jättelika exkrementhögar, tyckte en ledare i Kristianstadsbladet. Dåvarande gatu- och fastighetsborgarrådet Sten Nordin (m) hade hellre sett en byst.

Ortweds skulpturer lämnar tolkningsföreträdet till åskådaren och kittlar fantasin. Förkolnade, slumpvis utslängda kroppar? Identitetslösa klumpar i mänsklig storlek? Juryn menade att Ortweds formspråk liknar svårläkta sår. Konstvetaren Tanja Schult som analyserat Wallenbergmonument världen över skriver i en artikel i SvD att ”Ortweds verk uppmuntrar betraktaren att reflektera kritiskt över hjältebegreppet, monumentgenren och de tröttsamma, stereotypa bilderna som alltför ofta förknippas med Raoul Wallenberg”.

I dag har tiden hunnit ikapp gestaltningen. Att dekonstruera hjältemyter upprör inte som i slutet av nittiotalet. Men vår konstsyn är föränderlig och präglas av samtiden. Skulle Sverigedemokraterna få verklig makt står minskade bidrag till samtidskonstnärer och institutioner som Statens världskulturmuseer och Moderna museet på agendan. Detta minimalistiska verk skulle aldrig uppfylla den blivande SD-nationens kravprofil. Figurativt, uppbyggligt, svenskt – Ortwed missar alla kriterier.

Det är alltså en SD-politiker som är drivande bakom Folkets demonstration och med tanke på partiets konstsyn är samlingsplatsen en provokation också ur ett konstnärligt perspektiv.

Fjorton år efter utställningen Stationär Tony Oursler tillbaka på Magasin 3. M*r>Or består både av verk från den förra utställningen, som producerades direkt för Magasin 3, och verk som inte tidigare visats. Ett kärt återseende är Caricature, ett ansikte projicerat på en tredimensionell yta så att det blir glosögt och förvrängt. Kanske är det vårt medie-jag som blickar tillbaka på oss genom en skrattspegel, för television och vår relation till teknik står i centrum för de verk som ingår i Station. Här finns en ålderdomlig tv-studio där man som besökare fångas på film och flimrar fram på gryniga skärmar. Ett annat verk, Frequency spectrum, består av en kub i flera sektioner, ett sorl av människoröster hörs och ansikten i svartvitt är projicerade på de genomskinliga ytorna. Verket är ödsligt och kallt, människorna tycks fångna i ett limbo, någonstans i gränslandet mellan verklighet och vhs-fiktion.

Relationen till medier och teknik är en tematisk tråd även i de nya verken. Tony Oursler har på senare tid intresserat sig för ansiktsigenkänning. Ett stort utställningsrum är vigt åt höga skärmar formade som kantiga ansikten. På dessa paneler finns streck, symboler, siffror, vårt utseende i koder. Genom utskurna hål syns ögon och munnar som blinkar, ändrar uttryck och byts ut mot nya. Verkens grälla färger förstärker känslan av människor som transformeras till digitala jag, frikopplade från materiens glåmighet. Det är ironiskt att en stor del av dem som besöker utställningen när jag är där knappt tycks titta på verken. De är fullt upptagna med att fotografera med mobilen för att publicera bilderna på sociala medier.

Tyvärr blir det lite för många masker i olika former. Våra digitala persona hade inte behövt reproduceras så många gånger. Då är en sektion med trasdockor med projicerade ansikten desto mer spännande. De är lite sjavigare, mer fysiska och samtidigt svävar ansiktena spöklikt på små vita dukar. Verken är inspirerade av vodoodockor och folkliga figurer. Där de står, i ett mindre rum omgärdat av de stora färgglada ansiktsskärmarna, ger de känslan av att magi och irrationalitet ändå smugit sig in i våra virtuella, genomlysta själar.

Cinema Queer började som en filmklubb på Högkvarteret i Oscar Eriksson och Melissa Lindgrens regi. När Högkvarteret lades ner bestämde de sig för att starta en filmfestival. Även om queerfilmer numera får en del utrymme på större filmfestivaler framhåller Melissa Lindgren att det är viktigt med en egen plattform och mötesplats.

– Delvis för att vi skapar ett tryggt rum för hbtq-personer, vi vänder oss i första hand mot communityn till skillnad från stora festivaler. Att ha det rummet där man kan se film och diskutera tillsammans är väldigt värdefullt. Och så jobbar vi med att göra mer än att bara visa film. Vi har flera arrangemang där vi erbjuder speciella events.

Ett sådant event är när festivalen på torsdag blåser tillfälligt liv i Viking sauna, en bastuklubb som hölls på 1980-talet. Klubben, som låg på Sigtunagatan, fick slå igen i och med bastuklubbslagen.

– Det var ett drev på 1980-talet mot homosexuella män, en stor mängd män hängdes ut i medier och 1987 kom bastuklubbslagen, mitt under aidshysterin. Det känns otroligt kul att vi hittade den här lokalen och kan hålla klubb igen för en kväll. Vi kommer att visa basturelaterade filmer och ha en fest.

Under festivalen visas 49 filmer från 20 länder. Arrangörerna vill ha ett så brett program som möjligt, både vad gäller produktionsländer och representation.

– Inom alla kulturformer är heteronormen stark, vi vill bryta den och visa olika kroppar. Det är jätteviktigt för oss. Ett kriterium i vårt urval är att en hbtq-person ska ha huvudrollen, det funkar inte att bara ha en hbtq-person som sidekick, säger Melissa Lindgren.

Temat för året är Kiss & Tell, en lekfull titel som samtidigt har ett djupare allvar.

– Tanken bakom det är framför allt att insistera på att hbtq-personer ska kunna visa sin kärlek öppet i offentliga rummet, massakern i Orlando visar att det inte är en självklarhet. Så det är väldigt mycket en manifestation, det privata är politiskt fortfarande. Offentliga kärlekshandlingar ska inte vara förknippade med livsfara.

Många av filmerna på festivalen fokuserar just på situationen för hbtq-personer i det egna landet. Flera amerikanska filmer handlar till exempel om situationen i konservativa stater där religionen är stark.

– Transpersoners rättigheter börjar också få större utrymme, vilket kan bero på att de får större uppmärksamhet medialt och också tagit mer plats inom hbtq-communityn.

Vad kan film bidra med för queerrörelsen?

– Film är ett bra verktyg för att förmedla historier och ge inblick i människors vardag, det är ett ganska lättillgängligt medium. På festivalen ska man kunna se sig själv representerad på ett sätt som inte görs i majoritetssamhället.

Hur ser utbudet av queerfilm ut i dag?

– I Sverige har det inte ökat så mycket, det kommer kanske ett par kortfilmer per år och en långfilm vart femte år. USA och Tyskland är de största produktionsländerna, därifrån ökar det nog. I resten av världen ser det väl ut ungefär som i Sverige.

Finns det något som borde göras från politiskt håll för att främja queerfilm?

– Vi har väldigt bra stöd från samtliga våra bidragsgivare, just på visningsfronten har det blivit bättre, sedan är jag osäker på hur det ser ut på produktionssidan. Något liknande Black is the new black för att öka representationen av hbtq-personer kanske skulle vara ett bra initiativ, säger Melissa Lindgren.

Sekundvisaren på en klocka snurrar i bakgrunden av inledningstexterna. Därefter klipps en scen in där får springer i en fålla följt av arbetare som strömmar till fabriken. I Moderna tider är den lilla människan fjättrad i industrialismens bojor och snart får vi möta Chaplins berömda karaktär ”den lille luffaren”, vars livsöde till stor del styrs av slump och yttre skeenden. Han arbetar som skruvåtdragare vid ett löpande band, men får ett nervöst sammanbrott och spärras in på sinnessjukhus. Väl utsläppt hamnar han av en slump i ett demonstrationståg, blir arresterad och satt i fängelse. Där får han av misstag i sig kokain, under ruset stoppar han några fångar från att rymma och blir benådad. Tillbaka utanför murarna förälskar han sig i en hemlös kvinna, spelad av Paulette Goddard. De försöker skapa ett liv tillsammans och hankar sig fram under 1930-talets värsta ekonomiska depression.

Moderna tider var Charlie Chaplins sista stumfilm och det sista framträdandet för den lille luffaren. Karaktären mejslades ut genom fysiska uttryck och minspel, en form av teatralt skådespeleri som lätt skulle kunna få ett löjets skimmer över sig i talfilmens era. Filmen drog in mindre biljettintäkter än Chaplins föregående publiksuccéer och fick ett blandat mottagande av kritiker. Kanske berodde det delvis på att den knappast kunde kallas särskilt modern. Den kom ett årtionde efter att talfilmen gjort entré på bioduken. Det var ett vågad projekt, publiken lystrade redan till Bröderna Marx verbala humor och var vana vid dialog. Men Chaplin vägrade att låta den lille luffaren använda stämbanden.

Filmkritikern Garrett Stewart har i boken Modern hard times: Chaplin and the cinema of self-reflection skrivit att Moderna tider inte bara kan ses som en kritik av industrialismens omänskliga arbetsförhållanden, utan att det även finns en skarp satir av talfilmen. Bortsett från filmmusik hörs sällan bakgrundsljud – det är mest maskinerna som ljuder, och de enda begripliga replikerna kommer från fabriksdirektören som skriker order och tvingar arbetarna att höja tempot. Senare i filmen finns även en sång- och dansföreställning med från en restaurang där Chaplin innehar ett kortvarigt jobb som sjungande servitör. När Chaplin ska uppträda har han glömt bort replikerna. Ur munnen kommer vacker sång, men orden är rappakalja. Det är genom sin bländande mimik och gester han berättar en historia. Här visar Charlie Chaplin upp stumfilmens uttrycksmöjligheter som ingen behärskade lika fulländat som han.

När man tittar på Moderna tider slås man förstås inte i första hand av udden riktad mot talfilm, utan uppgörelsen med orättvisor och fattigdom. Det är en social kommentar, där det allra värsta kanske inte är att vara hungerns fånge, utan det konformistiska samhällets. Här är urverket och de oljade dreven i fokus, ett maskineri där människans frihet är kringskuren så till den grad att man bokstavligen kan fastna mellan kugghjulen. Det är symptomatiskt att det är genom dans som Chaplin frigör sig från det löpande bandet. Detta leder honom raka vägen till sinnessjukhuset. Kultur och självförverkligande är subversivt i det avhumaniserade samhälle Chaplin skildrar. Visst handlar det om klasskillnader och social misär, men i slutändan är det största lidandet att fjättras i urverket. Hungern är inte tillräckligt stark för att kväsa själen. Anden vinner lite romantiserat över materien när den lille luffaren och hans följeslagerska vänder industristaden ryggen och tar till vägarna.

Fotnot: Filmen är även förbaskat rolig.

På Värmdö tekniska gymnasium får skådespelarna Johan Zetterberg och Ella Schartner för första gången testa sitt material inför en publik. Den består denna dag av ett tjugotal killar i gymnasiets årskurs 1 som får tränga ihop sig i ett litet klassrum. En kvinna tilltalar publiken, det är Storasyster som välkomnar oss som medborgare i Folkgemenskapen Sverige. En av dessa är Winston, och det är i hans lägenhet som 2084 utspelar sig. Här finns en vilstol, ett bord med glasbehållare fyllda med ett vitt pulver och en klädhängare där Winston hänger sin nogsamt hopvikta arbetsoverall. Rekvisitan och de multimediala inslagen är nya komponenter för Tage Granit, vars föreställningar oftast brukar rymmas i en resväska.

– I tidigare föreställningar kanske vi bara bytte en tröja, säger Johan Zetterberg. Men nu har vi en hel scenografi som vi kan förhålla oss till i rummet.

– Det är väldigt mycket mer teknik, säger Ella Schartner.

Zetterbergs karaktär Winston får till exempel regelbundna besök från en portvakt som uppenbarar sig på skärmen, och guidas även av en inspelad anonym röst som lotsar honom genom vardagens göromål: meditation, gympapass, näringsintag – det vita pulvret som mäts upp i en shaker för att blandas med vätska till vad som får antas resultera i en ganska oaptitlig smoothie. Publiken fnissar åt Winstons förnöjsamma min när han skakar behållaren i gott och väl en minut, och ger uttryck för avsmak när han häller i sig vätskan.

Även om Tage Granits föreställningar har ett allvar i botten är humorn en viktig beståndsdel.

– Annars slutar man lyssna, säger Ella Schartner. Det gör jag också när jag går på teater, om det inte är kul sitter man ju bara och väntar av tiden.

Johan Zetterberg instämmer.

– Många av ungdomarna som kommer och kollar kan vara väldigt ovana vid att gå på teater och en jätteallvarlig föreställning är kanske inte det första man vill se. Det kan hjälpa dem att inse att teater kan vara kul.

Samhället som Winston lever i drogar sina medborgare till lydnad och känslomässig avtrubbning. Den rådande ordningen accepteras som varande den bästa. Men några fria individer existerar fortfarande och en av dessa gör entré hos Winston. Det är flickan Lea, som är efterlyst och utmålas som farlig då hon tillhör ”de förtappade”. Nu säger hon sig vara Winstons syster och har dessutom kommit över ett virus som kan släppa människornas tankar och känslor fria igen. Lea försöker med argumentation och svordomar övertala den mycket skeptiske Winston att ta viruset. Han protesterar högljutt och är rädd, och en smula arg. ”Du behöver inte vara oförskämd bara för att du har ett större känsloregister”, fräser han, till publikens munterhet.

I detta avgörande ögonblick går pjäsen in i sin interaktiva fas och Ella Schartner låter sin karaktär Lea be ungdomarna om förslag på hur Winston ska övertygas. ”Hota honom”, hojtar någon. Våld är tydligen ofta den första spontana reaktionen, upplever Johan Zetterberg.

– Men det är också så att om man använder sig av deras förslag så fattar de att shit, oavsett vad vi säger nu så kommer de att testa det, säger Ella Schartner. Då blir det spännande, att verkligen kunna testa sina olika förslag och se vad som händer av det.

Skådespelarens uppgift blir att föra en lite mer intellektuell diskussion kring förslagen, och där måste de anpassa sig till åldersgruppen.

– På det sättet är vi väldigt flexibla, säger Johan. Spelar vi för sjuor i högstadiet måste vi prata på ett annat sätt. Men spelar vi för gymnasieelever kan vi föra det till en högre nivå.

Är det nåt annat man ska tänka på när man spelar för ungdomar?

– Jag tror att det är just att inte göra skillnad, säger Ella. Det är verkligen en viktig teaterpublik och det är intelligenta människor som sitter och tittar och tänker. Och att faktiskt undvika att vara övertydlig och superpedagogisk, utan låta dem tolka på sitt sätt.

Under förställningen på Värmdö tekniska gymnasium blir publiken mycket riktigt mer kreativ när hot bara gör Winston mer defensiv. Nu kommer idéer om att vara snäll, eller säga att han kommer att göra skillnad, bli känd och omtyckt! Winstons tvehågsenhet vet dock inga gränser och han låter till sist ungdomarna fatta beslutet åt honom. Publiken är eniga om att han ska ta viruset, och Winston upplever hittills oanade känslosvallningar. Nu kan han och Lea ta sig an uppdraget att befria även resten av mänskligheten.

Vilket är pjäsens viktigaste budskap?

– Dels är det vad som händer om vi utesluter ”de andra”, menar Ella. Vad händer om vi skapar ett samhälle där alla är likadana, alla är nöjda och tappar viljan att förändra och göra sin röst hörd? Det är också hela den här pillerkulturen vi har i dag, vi har skapat en alldeles för trång norm. Alltför många beteenden och personligheter anses vara avvikande, toppar och dalar accepteras inte.

Att låta eleverna se en pjäs som 2084 gör att skolans värdegrunder kan belysas på alla plan, menar Therese Sandén, resurslärare på Värmdö tekniska gymnasium. Och som en del i svenskämnet blir diskussionerna en bra övning i analys och i att förstå sammanhang, samt att uttrycka sig i tal. Eleverna har också fått ett antal frågeställningar som de ska besvara skriftligt.

– Först och främst vad de tyckte, och motivera varför, säger Therese Sandén. Sedan varför huvudrollsinnehavaren var så rädd för att ta viruset, och slutligen varför Tage Granit väljer det här ämnet med folkgemenskapen, att alla ska vara lika.

Katarina Wennstam genombrott kom 2002 med den omdebatterade reportageboken Flickan och skulden, som i dag används i undervisningen på flera grundskolor, juristutbildningar och polishögskolan. Boken satte fokus på offrets situation, den våldtagna flickan, som fått bära skulden eftersom hon har fel kön. I den andra boken, En riktig våldtäktsman (2004), riktade hon uppmärksamheten mot gärningsmannen och omvärldens bild av honom. Kan en vanlig, trevlig kille våldta, frågade hon sig.

I den aktuella boken Flickan och skammenär det skamkulturens mekanismer som dissekeras. Kvinnor med olika bakgrunder och åldrar berättar hur de utsatts för sexuell ryktesspridning. Kända kvinnor som Marie Curie, Anne Boleyn, Monica Lewinsky och Hillary Clinton har alla smutskastats i offentligheten. Katarina Wennstam gör en historisk tillbakablick och visar hur kvinnans sexualitet har kontrollerats, fördömts, bespottats, straffats och låsts in. Hon har kallats för sköka, frilla, hora, vandringspokal, madrass, luder med mera, med mera.

Ibland har det inte ens med faktiska sexuella handlingar att göra, säger Katarina Wennstam. Om en kvinna tar för mycket plats eller klär sig för utmanande kan hon bli kallad för slampa. En tjej hon intervjuar i boken utsattes för ryktesspridning för att hon stod upp mot mobbare på skolan.

Slut-shaming är ett begrepp som du använder i boken. Vad betyder det?

– Slut-shaming handlar om att ha makt och kontroll över kvinnors sexualitet och livsutrymme. Ordet kommer från USA och innebär sexuell ryktesspridning. Det finns ingen bra översättning på svenska men det handlar om att sprida rykten om en tjej utifrån hennes sexualitet.

Både män och kvinnor kan sprida rykten, enligt Katarina Wennstam. Eftersom alla kvinnor och flickor i alla samhällsklasser riskerar att utsättas för ryktesspridning gör rädslan för att stämplas som hora att alla kvinnor påverkas. Genom skitsnack säkrar man sin egen position. Horstämplen är dessutom nästan som en smittsam sjukdom. Ingen vill vara vän med ”hon”, horan, och själv bli utsatt för slut-shaming.

– Många av de tjejer som jag har pratat med säger att det är det som har gjort mest ont, sveket från de egna tjejkompisarna. Känslan av att känna sig helt ensam.

Men i slutändan är det mannen som bestämmer om en kvinna ska stämplas som hora eller flickvän.

– Det är alltid han som sätter reglerna för hur en kvinna ska vara och bete sig. Det är han som godkänner eller tar avstånd. Han avgör om hon är flickvänsmaterial eller den man bara ligger med.

Katarina Wennstam beskriver den sexuella ojämlikheten med en sportmetafor där män och kvinnor spelar samma spel men på två olika spelplaner.

– Skillnaden är storleken, där tjejernas spelplan är betydligt mindre. Killarna får ta plats och göra nästan vad de vill, tjejerna hamnar hela tiden utanför och hur duktiga de än är krävs det väldigt lite för att de ska gå över gränsen. I vårt moderna samhälle måste vi kräva att vi alla får samma spelregler och samma plan att röra oss på.

För att det ska bli förändringar måste samhället signalera att sexuella övergrepp framför allt är ett mansproblem, inte något för kvinnor och tjejer att anpassa sitt liv utifrån.

– Det handlar om att man vill skydda tjejerna, ingen vill att en tjej ska bli våldtagen, men vi måste även diskutera killars beteende och machokulturen som råder. Det var därför jag hade sexualupplysaren från RFSU, Pelle Ullholm, med i boken. För att diskutera mansbilden och vad det innebär att vara man. Många av killarna som har varit med i gruppvåldtäkter vill inte delta men vågar inte heller säga ifrån, säger Katarina Wennstam.

Samtidigt är det mycket som har blivit bättre i dag.

– Inte minst hur medvetna vi är om problemet. Vi diskuterar i skolor och i olika debattforum om slut-shaming, om tjejers och killars sexuella handlingsutrymme och om nätmobbning. Det är fler som anmäler övergrepp och många unga tjejer reagerar på sexuella trakasserier. Jag kallar dem för ”jag-tar-ingen-skit-generationen”.

För ett tiotal år sedan började garngraffiti dyka upp i det offentliga rummet. Lyktstolpar kunde få benvärmare och träd förses med utsmyckningar. Det är dock först på senare år som det har växt till en bredare rörelse. Uttrycket har också blivit mer varierat, med broderier och virkade figurer. Författaren och journalisten Frida Arnqvist Engström, som tillsammans med Maria Yvell håller i Gerillaslöjdsfestivalen i Bagarmossen, har myntat gerillaslöjd som ett övergripande begrepp.

– Jag är journalist och författare och har hittat på ordet. När jag föreläste om olika sätt att förändra världen så behövde jag ett samlande namn för DIY, radikalt broderi och stickad graffiti. Då hittade jag på gerillaslöjd som ett paraplyord. Jag tänker att det är ett sätt att på ett ickeförstörande vis sätta ut saker i det offentliga rummet för att kommentera politiska händelser genom att man använder någon form av hantverksteknik, säger Frida Arnqvist Engström.

Hon menar att även om konstverken är dekorativa och kan verka gulliga och roliga är de ofta en manifestation av något slag.

– Väldigt många utövare är aktivister, de är feminister och vill använda hantverket som metod. Så gerillaslöjd handlar mycket om ett sätt att uttrycka sig själv eller kommentera sin omgivning. Ett exempel är en liten virkad fågel som Maria Yvell gjorde och satte upp utanför Riksdagen. Går man bara förbi ser man en gullig fågel, men för henne handlar det om flyttfåglar och frågan om vem som kan förvägra andra människor att känna sig hemma här. Hon satte dit den som en protest mot hårdare asylregler. Så kan det ofta vara, något ser fint ut men kan symbolisera något annat.

Att gerillaslöjd blivit vanligare de senaste åren tror Frida Arnqvist Engström beror på den politiska utvecklingen.

– Det finns många som fått nog, det finns en samhällsutveckling som är förfärlig. Gerillakonsten blir ett sätt att kanalisera oro, att säga att nu får det räcka. Det har med SD och flyktingmottagningen att göra, den typen av aktualiteter. Det här är ett sätt för en stor grupp att nå ut, att kommunicera. Det är kärnan i det, att man har något att berätta.

Rörelsen har också vuxit genom nätverk på internet som gjort att det blivit lättare att känna sig som en del av ett sammanhang och möjliggjort samarbeten kring idéer. Det är också på internet som fröet till helgens festival grott.

– Vi har dragit igång festivalen utifrån en Facebookgrupp, Gerillaslöjd unite, där det ingår cirka 300 personer. Vi ville samla gruppen, jag är nyfiken på att se vad de gör, för jag är inte utövare själv. Då kände vi att vi startar en festival med fokus på görandet, och styrelsen i Bagarmossens Folkets hus nappade på idén. Vi vill visa upp det här för allmänheten, men också bjuda in människor att själva testa på, säger Frida Arnqvist Engström.

Vad kommer att hända under festivalen?

– Första dagen är det en massa workshops där man kan prova på saker. Vi har till exempel recycle design, en kurs i återvinning med gerillaslöjdstema. Vi har en graffitikonstnär, Lina Eriksson, som kommer att göra ett fanzine på festivalen med tips och tricks om gerillaslöjd. Sedan har vi en paneldiskussion om gerillaslöjd och visar filmen Yarn – the movie, säger Frida Arnqvist Engström.

– På lördagen kommer festivalen att bestå av ett stort kreativt torg. Målet är att vi på söndagen ska sätta upp saker och inta Bagarmossen med det som gjorts. Så det blir ett annat fokus där vi gör ett konstverk tillsammans om gemenskap, samhörighet och integrering.

Fader Staten (Vater Staat) tornar upp sig framför ingången till Moderna museet. Det är en nästan fyra meter hög staty i bruntonad metall av en man vars ansikte inte bara uttrycker patriarkal makt utan också ser slitet ut, tyngt. Om man tittar närmare upptäcker man att armarna försvinner in i en kimono. Mannen tycks fjättrad, fångad i sin ikoniska upphöjdhet. Verken i Thomas Schüttes utställning, där skulpturer är det centrala inslaget, visar ofta upp denna slags tvetydighet där avståndet är kort mellan makt och hjälplöshet, hot och trygghet.

I det tidigaste verket som visas, Skisser till Projektet Stor Teater (1980), befinner vi oss i andra änden av skalan. Det är en fotosvit i det lilla formatet, där tre stycken Leia från Star Wars och Dr Spock från Star
Trekstår i olika positioner framför kulisser med texter som Frihet, Allt är i sin ordning och Hopp. Ibland står leiorna på händer, ibland vinkar de. I sina vita, slimmade dräkter påminner de om östtyska idrottskvinnor framför propagandaaffischer. Men verket är gåtfullt: vad gör berömda karaktärer från amerikansk film i ett sammanhang som andas DDR och Sovjetunionen?

Thomas Schütte leker med besökarens förväntningar på flera sätt och spelar på det monumentalas tjuskraft. Det är ju knappast de små skisserna eller modellerna som kommer att dra publik till United enemies. Det finns en dragningskraft hos konst som i storformat visar upp styrka och som är förbundet med makt och kollektiv identitet. Två av de största skulpturerna ingår i verket Krieger och är gjorda i trä. Förlagan var små bronsfigurer som Schütte utgick ifrån och sedan förstorade upp med 3D-printer. I sin slutgiltiga form är de imponerande, men också tragiska. De har knotiga ben, saknar en arm här, en hand där, och även om deras ansikten uttrycker stolthet och okuvlighet blir de en ironi över krigiska monument. Något som förstärks av att deras hjälmar har skruvkapsyler som förlaga.

Även utställningens centrala verk, United enemies, spänner från miniatyr till koloss. 1992 påbörjade Schütte en serie med små figurer med huvuden av modellera, påklädda med tygkläder. De står två och två, sammantvinnade med snören, oförmögna att slita sig loss från varandra. Några tycks gilla det, andra vänder sig från varandra i avsmak. Är de fiender som förenats mot sin vilja, eller ligger hotet utanför dem, är de motvilligt allierade för att skydda sig från en gemensam nemesis?

I en nyare version av verket, som är det första man möts av när man kommer in i utställningshallen, har förlagan svällt till två fyra meter höga bronsfigurer. De är både mäktiga och förbryllande, på samma sätt som Efficiency Men, där tre män med groteska ansikten i silikon är kedjade vid varandra. De tycks sorgsna, nertyngda av sin egen storhet. Genom sina skulpturer skapar Thomas Schütte en osäkerhet och mångtydighet i en tradition där verken ofta haft som funktion att vara bärare av ett solitt och entydigt budskap.

I maj 2013 sköts en 69-årig man i Husby till döds av polisen. Det kom att bli den tändande gnistan till den våg av bilbränder som startade i Husby och sedan flammade upp i förorter runt om i Stockholm och Sverige. Men det var inte bara dödsskjutningen i sig som skapade frustration utan att polisen inte talade sanning om händelseförloppet.

– Jag ville förstå hur det var möjligt att piketen blev skickad hem till en pensionerad man. Och varför tyckte de att de var tvungna att döda honom? En annan aspekt som jag fann väsentlig var att polisen ljög, de sa att han var skadad och fördes till sjukhus. Varför ljög polisen om de inte trodde att de hade gjort något fel? En granne tog en bild som visade att mannen fördes bort i en body bag. Den bilden hamnade på sociala medier och polisen var tvungen att erkänna att de ljugit, säger Natascha Sadr Haghighian.

Hon har arbetat med Fuel to the Fire i två år och fördjupat sig i hur polisen återkommande agerar rasistiskt i förorter.

– Jag fann att amerikanska SWAT, motsvarigheten till den svenska piketen, grundades i Los Angeles i samband med upproren i Watts 1965. Därifrån har det spridit sig och vi har fått en allt mer militariserad polis.

Ser du en parallell mellan hur polisen agerade i Husby och uppmärksammade fall i USA?

– När jag har undersökt historien om polisbrutalitet ser jag en stark koppling mellan USA och Husby, men även till andra uppror i Frankrike och England. Sånt här händer på många ställen. För allmänheten är det mest bilderna av brinnande bilar som dröjer kvar, och de förstår inte varför människorna är så arga, de glömmer att någon har blivit dödad.

Vad saknar du i mediernas bevakning?

– När det gäller Husby gick jag till biblioteket och granskade alla nyhetsklipp och jag hittade nästan ingenting om mannen som dödats. Men en vecka senare hade alla tidningar brinnande bilar på sitt omslag. Betyder det att det är värre att bränna en bil än att döda en människa? Någon som bor i innerstaden och aldrig kommer till Tensta eller Husby ser bara dessa nyheter, de ser inte bakgrunden. Det spär på fördomar och skapar en klichébild av förorter, vilket är väldigt farligt.

Vad kan en utställning bidra med som inte journalistik kan förmedla?

– Vissa saker tar vi till oss med intellektet, men det finns också en fysisk upplevelse som är viktig. Inför konstverk kan man uppleva de här frågorna kroppsligen, utställningar är bra för det. Man kan få nya insikter och förstå saker på nya sätt. Vi agerar med våra kroppar, vi får fysisk kunskap genom att använda våra sinnen och känna hur vi upplever något. Det kan man inte genom en nyhetstidning.

I kväll fredag redovisar Scen Totalnormal resultatet av det pågående projektet 52 Hz på Unga Klara. Scen Totalnormal är ett systerprojekt till Radio Totalnormal som startade 2008. Det är ett närradioprogram om psykisk ohälsa, där unga som annars inte får komma till tals i samhället kan göra sin röst hörd.

– Scen Totalnormal startade i januari i år med stöd från Allmänna arvsfonden. Det är en mobil scen för unga med erfarenhet av psykisk ohälsa. Vi ville göra sådant som ungdomarna själva ville och tog in Aurelia Le Huche som regissör, berättar Emma Lundenmark, producent.

Tillsammans med unga personer knutna till radioprogrammet höll Aurelia workshops där de tillsammans brainstormade och skapade associationer kring ämnet självmord. Därefter tog de in två professionella skådespelare i projektet.

– Vi har jobbat med att skapa material tillsammans. Vi har inte haft ett färdigt manus utan de har fått uppgifter av mig, sedan har jag gjort ett manus utifrån vad de arbetat fram. Det vi ska visa är ett kollage av scener som berör det här ämnet, säger Aurelia Le Huche.

Tanken har inte varit att ge en pedagogisk presentation, utan ett sätt att väcka känslor och ge möjlighet till identifikation.

– Föreställningen har fokuserat på ett känslolandskap och ett existentiellt perspektiv, säger hon.

Aurelia Le Huche poängterar att de inte arbetat med unga människor som varit alltför instabila.

– De är inte i en process där självmord är en del av deras sjukdom just nu, det skulle vi inte kunna hantera. Vi jobbar ganska fysiskt, tyngdpunkten har inte varit vid ord, och det kan väcka mycket. Så det har varit ett krav att personerna ska ha ett säkerhetsnät runt sig och palla att utsätta sig för vissa situationer.

För deltagarna kan projektet föra med sig något positivt.

– Det har haft en terapeutisk verkan för dem. Det blir att man delar med sig av egna erfarenheter och processar det, undersöker sig själv och varandra.

Projektet om självmord har döpts till 52 Hz. Titeln kommer från en val som forskare har följt i 25 år. Den sjunger på en annan frekvens än valar normalt gör, 52 hertz, vilket gör att andra valar har svårt att höra den. Valen simmar runt ensam och har aldrig haft en partner, men fortsätter ändå att sjunga.

– 52 hz har blivit en symbol för att inte kunna göra sig hörd och få kontakt. Det ringar in mycket av det vi jobbat med. Perspektivet vi utgått ifrån är den personliga upplevelsen, säger Aurelia Le Huche.

Redovisningen av det pågående projektet 52Hz görs i kväll 28 oktober på Unga Klara på Stadsteatern kl 18.00. Fri Entré.

Den uppmärksammade Satanstrilogin, närmast att likna vid sceniska konstinstallationer, bygger på Michail Bulgakovs roman Mästaren och Margarita. Här gestaltar Angela Wand karaktären Woland, det vill säga satan själv. Mitt livs bästa och roligaste roll, kallar hon den.

– Det är en karaktär som kan göra vad fan han vill. Det är intressant att spela någon som inte har något hot och har så otroligt hög status, högre status än Gud.

Satanstrilogin, som hittills avverkat två delar, inbegriper en mängd medverkande, konstverk, rumsligheter och är en konstnärlig totalupplevelse. Wounded Animals kunde inte vara mer olik, med Angela Wand ensam på scenen och ett tema som handlar om några av den moderna clownens essenser, att ha väldigt låg status och att misslyckas.

– Den röda tråden är att jag är dålig på väldigt många saker: Jag är en dålig clown, en dålig feminist, en dålig mamma till min hund. Genom att placera sig på botten skapar man väldigt mycket empati från sin publik, och folk får väldigt mycket empati genom att titta på sig själva och märka, jag gör också så, jag har också de där fördomarna.

Angela Wand växte upp i Kalifornien och har bott i Sverige i tjugo år och arbetat framför allt inom nycirkus. Efter att ha varit involverad i andra människors projekt började hon för ett par år sedan tänka tanken på att göra något helt själv, att inte behöva kompromissa. När hon träffade regissören Stephen Rapaport lossnade det.

– Han är amerikan och jag har känt till honom ganska länge, vi klickade direkt och jag fattade verkligen. Vi kommer från samma värld där fysisk teater är mycker mer påtaglig. Det var verkligen you speak in my language.

De bägge har skapat föreställningen
Wounded Animals i tätt samarbete, och innehållet är ofta självbiografiskt.

– Det är baserat på en väldigt äkta känsla. Stephen sa, du måste kunna återuppleva det här varje gång du berättar det, det måste vara lika bra som första gången jag hörde det. Och det är konsten. Och hur gör man det? Genom att vara totalt närvarande i det man håller på med just nu. Om det känns som att jag tappar kontakten med publiken måste jag hitta tillbaka till den. Kanske ta ett andetag, låta det vila och sedan hugga igen.

Angela Wand beskriver sin show som en reflektion över hur vårt samhälle beter sig och vad som hänt inom politik, teknik och kultur de senaste åren. Fysisk komedi i stand-upform, fast ändå inte
stand-up – hon menar att det hon gör har mer tyngd.

- It’s wrapped in a funny package, det är min form, men inom komedin tycker jag att man kan svänga väldigt snabbt. Man öppnar sig för skrattet, och sen kan man skifta över till tragedi på något sätt, som bor på samma ställe i kroppen. Och det går fort i min föreställning, säger hon och knäpper med fingrarna. Skrattet fastnar i halsen.

Med Wounded Animals tar Angela Wand några steg bort från nycirkus.

– Jag gör den för att jag blev så trött på att saker inte betydde någonting. Jag gjorde många roliga grejer, och det var kul, men det kändes som att med tanke på hur världen och Sverige ser ut just nu behöver vi prata om lite andra saker, inte bara festa och ha kul. Det är dags att jobba liksom.

Hon vill också visa och dela en annan sida av sig själv, genom att göra en ljus föreställning som även har mörka sidor.

– För vi har det tragiska inom oss och det ska firas också. Vi är så himla besatta av att allt ska vara så bra hela tiden. ”Jag mår bra och allt är bra”. Vi pratar inte om döden. Det blir dålig stämning om du säger att du inte mår bra och jag är lite inne på, hey, våga skapa dålig stämning, jag är helt för dålig stämning! Försök inte jaga bort den. När det är som mest misslyckat och mörkt, där öppnas ögonen, vad behöver jag ta in så att jag inte hamnar där igen? Men, bli inte för bekväm i det. It’s not a good place to live. It’s a good place to visit.

Angela Wand talar om att vi behöver ett periskop, så att världen utanför gör sig påmind när vi personligen befinner oss på botten. Och ute i själva världen behöver vi också titta upp, och runt omkring oss, menar hon.

– Jag tycker att vårt samhälle saknar empati just nu. Allt från att man ser en knarkare på gatan som håller på att ramla ner för trappan, och ingen hjälper honom! Vi lever i samma samhälle som den här personen och han är en människa. Utan att pålägga våra värderingar på någon kan man bara vara en medmänniska och det är det jag vill väcka i folk. Att ställa bort sin dom och hjälpa varandra och vara lite mer förlåtande.

Sverige har förändrats, och vi har blivit mer rädda för varandra, upplever Angela Wand. Och det finns mycket att vara rädd för, men för det mesta är folk inte ondsinta, de bara har det svårt.

– Ingen är svart eller vit. Ingenting är enkelt. Jag tänker på det på tuben ibland, alla har sin historia. Man går helt i sitt eget, och alla tycker samma sak om sig själv. Men jag tycker att det är viktigt med balansen, det finns ingen komedi utan tragedi. Oldest thing in the book.

Dagen efter denna inleds med att Nathalie Chazeaux (Isabelle Huppert) tillsammans med man och barn korsar öppet hav på en färja. Det dånar av båtmotorn och ostyriga vågor, ljud som tycks förebåda olyckor. Och visst kommer de.

Nathalie Chazeaux jobbar som filosofilärare och författare, hon lever ett intellektuellt, borgerligt liv. Att studenter demonstrerar utanför hennes skola möter hon med ett stillsamt lugn, det egna politiska engagemanget i ungdomen tycks bortglömt. Men filosofins högstämda frågeställningar känns inte särskilt användbara för att lösa vardagslivets problem. Och snart inträffar flera omvälvande händelser i kort följd. Nathalies man skiljer sig, hennes mamma insjuknar i demens och hamnar på ett vårdhem. Den borgerliga tillvaron sätts i gungning. Hon tar upp bekantskapen med en före detta student som är idealistisk och lever i ett kollektiv på landet, vilket påminner henne både om sin ungdom och åldrandets sönderfall.

Dramaturgin i Dagen efter denna är dämpad, här finns få betoningar och förstärkningar av stämningar och känslor. Den vardagliga realismen gör att Isabelle Huppert lyfts fram, hennes skådespeleri är så elegant och naturligt, som om hon helt smält samman med sin rollkaraktär.

Filmen bjuder på en ström av händelser som följer på varandra utan att de känns som pusselbitar i ett minutiöst uttänkt manus. Den påminner mig om John Williams bok Stoner i sin nedtonade stil, där dramatiken sker mellan raderna. Några översvallande känslor bjuder Dagen efter denna dock inte på. Och förmodligen är det inte heller syftet. Här skildras död, födelse, ungdomlig kraft, åldrande, motgångar och glädje. Det är ett utsnitt ur livet, en novell utan början eller slut.

Ett fotografi av Dylan, en ukulele och en LP-skiva utgör kulissen i hipsterparet Eugen och Melindas hem. De är en heterosexuell ”framgångsenhet” som brygger ölet IPA Honey Beers, räknar likes på Facebook och där framför allt Eugene i sin mustasch, flanellskjorta och keps är neurotiskt ängslig över deras image. När han upptäcker att Melinda har ett Twilight-halsband och förstår att det inte är ironiskt menat blir han hysterisk.

Men trendparets relation och världsbild sätts snart i gungning när två vampyrer äntrar scenen. Donna är en 300-årig vampyr som är blodtörstig, aggressiv och dominant medan hennes följeslagare Lux är blyg och ångestriden. Han vill starta en blodbank genom frivilliga blodgivare för att vampyrer ska slippa ta livet av människor, vilket Donna möter med hånfullt skratt.

När vampyr och människa möts kommer förträngda begär och drifter upp till ytan i denna komedi som kretsar kring normer, sexualitet och identitet.

Föreningen Teaterhjälten som står bakom pjäsen är uttalat normkritiska, och Bit migär queerteater med huggtänder. Men det är inte främst för normkritiken jag uppskattar pjäsen, utan för att den är förbannat rolig. Det är vanligt att mindre teatergrupper som skriver pjäser med ett politiskt innehåll ofta snärjer in sig i idéer och inte får till en sammanhängande berättelse. Men Bit mig har en tydlig, enkel och effektiv historia. Det är relationsförvecklingar i fokus, där skådespelarna ges möjlighet att ta ut svängarna. Framför allt Roy Nehmé har en stor komisk talang. Hans minspel, blickar och kroppsspråk när han gestaltar den försiktiga mjukisvampyren Lux är underbara att se. Men alla skådespelarna imponerar. Daniel Nilsson gör en både rolig och kärleksfull karikatyr av en hipster genom Eugene, som känns som om han skulle kunna vara tagen från vilken pub som helst på Skånegatan. Genom Linnéa Sundströms karaktär Donna får en kvinnlig vampyr ta plats och leva ut mordiska lustar, hon är en alfahona i en populärkulturell genre där det ofta är mannen som står för det farliga och hotfulla. Och Frida Karlsson gör en tonsäker gestaltning av en flickvän som försöker stötta sin pojkvän och bejaka hans idéer, innan hon genomgår en förvandling.

Dessutom bjuds det på flera oneliners som fastnar i minnet, eller vad sägs om ”Varför har du en pulsklocka, du har ju ingen puls?”, eller ”Jag biter inte utan samtycke.” Det finns många liknande finurligheter som refererar till samtiden i denna pjäs som är en humoristisk pärla.

Bit mig produceras av föreningen Teaterhjälten som gästspelar på Fria teaterna lilla scen på Kungsholmen. Föreställningen hade premiär 31 oktober och spelas 4/11, 5/11, 19/11 och 20/11.

Den nya antologin Stockholm som vara (föredömligt nog utgiven på kommunala Stockholmia förlag) kan ses som en kritisk kommentar till stadens förändring de senaste årtiondena: omvandlingen av allmännyttan, utträngningen av ”vanligt folk” från innerstad och vissa närförorter till ytterstad samt den växande segregationen, för att nämna något.

I ett av flera intressanta bidrag skärskådar Leif Korkkinen, aktiv inom hyresgäströrelsen och tidigare knuten till Stadsmuseet, förändringen av Kulturhuset. Den kan sägas utgöra en spegling av en mer generell omstöpning av samhället och stadsplaneringsidealen, från en tid präglad av visioner som att kultur ska ”motverka kommersialismens negativa verkningar” (ett av 1974 års kulturpolitiska mål) till en nyliberal agenda där allt kan köpas och säljas. Korkkinen spårar skiftet för Kulturhusets del till kulturhuvudstadsåret 1998 då det byggdes om för att bli mer inbjudande, eller, enligt kritikerna, för att likna ett varuhus.

Några år senare är den gamla tiden definitivt till ända. Nya chefer öppnar dörrarna för kultursponsring. Avantgardistiska inslag i huset försvinner och borta är också den funktion som Läsesalongen hade i form av oas för ”vinddrivna och vilobehövande”, som programchef Claes Karlsson vackert proklamerade 1984.

Synen på de önskvärda besökarna har nu förändrats radikalt: ”Kulturen i Kulturhuset har blivit en vara och Kulturhuset ett varuhus för besökare som främst betraktar konst och konsumerar upplevelser och kaffe – gärna med utsikt över stadens berömda torg”, konstaterar Korkkinen.

Bortträngningen av vissa grupper, i exemplet Kulturhuset på mikronivå, kan sägas vara ett centralt tema i antologin. Förvandlingen av Aspudden är ett annat exempel på hur socioekonomiskt svagare grupper plötsligt får ge vika för mer välbärgade dito när nya stadsplaneringsideal, förändrad bostadspolitik och nya livsstilar slår igenom.

Under 1950- och 60-talet utmärktes området av människor med låga inkomster och omfattande sociala problem. ”Jämfört med hela Stockholm var det dubbelt så vanligt att få socialhjälp, att nykterhetsnämnden ingrep och att man uppbar bidrag”, skriver Fabian Sjö i sin studie av Aspuddens gentrifiering.

I dag har en urban medelklass med småbarn lockats hit i jakten på autenticitet, estetisk livsstil och stadsnära natur. Aspudden har förändrats så till den grad att stadsdelen upplevs som en bubbla av de nyinflyttade – en plats ”för folk som tycker om sina liv” som en av respondenterna säger.

Den gamla arbetarklasstadsdelen med byggnader i jugendstil från 1910-talet anses i sig bära på värden som äkthet. Men den arbetaridentitet som området tidigare har haft och som de nyinflyttade delvis uppskattar försvinner eftersom med de inflyttades konsumtionsvanor och stigande bopriser. Genom sin flytt har de bidragit till gentrifieringen, men den själ de en gång sökte försvinner när nya, ”fel” sorts människor – som bankfolk – flyttar in. Den trendkänsliga, kreativa klassen börjar vantrivas och söker sig vidare till nästa ”projekt”.

Så bortträngningen fortsätter. Nästa gång kanske det är miljonprogrammens tur. I rådande visioner för Järva betonas det nämligen att ”ökad valfrihet” måste tillföras, alltså att fler bostadsrätter måste byggas. Området anses inte attraktivt för ”alla” utan måste få en ny identitet, vilken tydligen bara folk med högre inkomster kan bidra till.

Boken ger många intressanta infallsvinklar på gentrifiering som sällan kommer fram. Gentrifiering behöver inte alltid vara en medveten politik, utan en process. Men att bortträngning är den faktiska konsekvensen måste politiker göras medvetna om. Som Johannes Månsson något tillkrånglat skriver i sin text om Järva: ”En del faktorer kan kommunen kanske inte styra över, men att helt undvika att problematisera den framtida planeringen utifrån ett gentrifieringsperspektiv innebär att planeringen i sig själv riskerar att medverka till att människor trängs bort från sina hem.”

Andra gånger verkar bortträngningen ske fullt medvetet. 2012 revs en fastighet med 172 små och billiga lägenheter i korsningen Wollmar Yxkullsgatan/Timmermansgatan. Maria Plaza som det kallades i folkmun var ett fult, öststatsgrått ungkarlshotell, men högst funktionellt. Det fyllde ett verkligt behov för studenter och andra. I dag står stans dyraste hyresrätter på platsen. Snitthyran för en trea var 15 790 kronor vid inflyttningen förra året.

Ett annat exempel på en sådan medveten bortträngning är de så kallade renovräkningarna som verkar öka i omfattning. Det handlar i praktiken om tvångsförflyttningar eftersom alla inte har råd med de omfattande hyreshöjningar som ofta är följden av en renovering. Kommunala Stockholmshem har nyligen gjort det vid Valla torg, privata Ikano Bostad (Ikeas bostadsbolag) tidigare i Hagsätra.

Så vad göra? Var finns motståndet mot den här utvecklingen? Ett svar finns i handboken Rätt att bo kvar (Koloni förlag). Redaktörerna Catharina Thörn med flera vill mana till motstånd mot renovräkningar och erbjuder lokala exempel som inspiration. Boken är pedagogiskt upplagd och ger tips på allt från hur man startar en lokal grupp till hur man påverkar politiker och får insyn och inflytande i olika planprocesser.

När bostadsområdet Pennygången i västra Göteborg skulle stambytas 2012 väntade hyreshöjningar på över 60 procent. Men hyresgästerna organiserade sig i och ett par år senare backade Stena Fastigheter från sitt ursprungliga förslag. Hyreshöjningar blev det ändå, men inte lika orimliga.

Rätt att bo kvar finns både som bok och gratis pdf och fungerar som en bra pendang till antologin, där forskarna tycks sorgligt samstämmiga när det gäller den bostadspolitiska utvecklingen. Eller ”bostadspolitik”, minus ”politik”; marknaden vet bäst oavsett stadshusmajoritetens färg. När Kulturhuset byggdes om var socialdemokraten Tjia Torpe kulturborgarråd och därmed högst ansvarig. Idag är hon miljöpartist.

Kanske också det ett tecken i tiden.

Vad händer på årets festival?

– Det blir ett stort internationellt utbud och 70 regissörer är på väg hit. Utöver stora namn som Francis Ford Coppola och Francois Ozon, som får årets Lifetime achievement- respektive Visionary award, kan jag nämna Anne Fontaine som kommer hit med sin fantastiska film Agnus dei. Men också filmskapare från länder som annars inte syns i den svenska reportoaren, där Butan kanske är det som sticker ut allra mest. Därifrån kommer filmen Hemma hemma som ryms under ämnet identitet, som är årets Spotlight på festivalen och följer upp förra årets tema migration. Temat är en reaktion på de stora migrationsströmmarna, men också på frågan om representation och vem som får synas i kulturutbudet.

Vad får man absolut inte missa på årets festival?

– I år är hela 68 filmer gjorda av debuterande filmskapare. Vi brinner för att lyfta fram nya ansikten och de tävlande i årets debutantsektion är väldigt starka. Genusperspektivet är också viktigt för oss och kvinnliga regissörer lyser i den här sektionen; Sofia Exarchou film Park, Prevenge av Alice Lowe, samt Godless av Ralitza Petrova är alla väldigt bra.

Vad står på programmet utöver filmvisningarna?

– Det mest spännande är ju att man har möjlighet att träffa alla de 70 regissörer vi tar hit. Jag rekommenderar starkt att man går in på vår hemsida och bokar de visningar där regissörer medverkar, där man får chans att ställa sina egna filmfrågor vilket brukar bli mycket spännande och intressant för alla.

Årets Lifetime achievement award går till Francis Ford Coppola som hade sin storhetstid på 1970- och 80-talen. Varför får han priset just nu?

– Coppola är med sina närmre 40 år i filmbranschen en av de mest tongivande. Gudfadernär närmast ikoniserad och går utanför filmbegreppet. Ända sedan vi startade festivalen har Coppola legat högst upp på vår wish list, men det var först i år han nappade på inbjudan. Han gör två publika framträdanden, dels när han mottar sitt pris och visar Gudfadern och dels i samband med visningen av Apocalypse now.

Frågan om representation har varit högaktuell inom filmbranschen på sistone. Hur har ni jobbat med saken?

– Det är en av mina hjärtefrågor, jag har drivit festivalen i 27 år och hade hoppats på en större förändring under den tiden. Men tyvärr är branschen inte ens i närheten av festivalpubliken, som i dag består av hälften kvinnor och hälften män. Vi försöker jobba för en jämnare fördelning men jag tror inte att kvotering är rätt väg. Istället ger vi kvinnliga regissörer lite företräde genom att titta lite mer på dem när vi väljer ut filmer till festivalprogrammet. I år är 30 procent av filmerna gjorda av kvinnor, att jämföra med 10 procent i filmbranschen i allmänhet. Men det viktigaste är att alla filmer håller hög kvalitet, och det vill vi aldrig tumma på.

Föreningen Förenade förorter jobbar med att lyfta fram förorten och ge möjlighet för förortsbor att få göra sina röster hörda på egna villkor. De står bakom arrangemanget Svenska förortsmästerskapet i poesi, som efter flera deltävlingar runt om i landet avgjordes i en final i Rinkeby Ungdomens hus den 6 november.

Inför ett stort folkhav korades vinnaren.

– Det var sagolikt, det var som en fotbollsmatch, helt fullproppat, säger Liban Abdule, som kan titulera sig Ortens poet 2016.

Att det blivit så stort tror Liban beror på att det är en öppen plattform, med dikter som är rakt på sak, människor har lätt för att identifiera sig med det som berättas.

– Det är en råare version av poesi, lite friare. Det finns inga direkta regler, det är raka texter om vad som händer här.

Till vardags jobbar Liban Abdule på ungdomsgården i Tensta. Där kom han i kontakt med ungdomar som skrev och för två år sedan började han själv skriva och fastnade för poesi.

– I andra konstformer som till exempel musik får man ett stöd i bakgrunden, här är det din röst som räknas, här har man inte hjälp av en melodi.

Vad har du för teman i dina texter?

– Jag pratar mycket om strukturell rasism, det mesta jag skriver handlar om det.

Kan du berätta om dikterna du läste i tävlingen?

– Jag läste en dikt som heter Svart kvinna, min mamma och min lillasyster gav inspirationen. Den handlar om den svarta kvinnans situation i världen.

Varför behövs den här typen av tävling specifikt för förorten?

– Vi måste göra rösterna i området hörda, säger Liban Abdule, innan han skyndar i väg till en intervju med SVT.